Have a Cigar

En sak som alltid förvånat mig är hur enkelspårigt de flesta använder en så otroligt mångsidigt användbar fiskeutrustning som sitt haspelspö. De håller sig nästan oavsett situationen, till sitt favoritdrag som de, oavsett förhållandena, kastar ut och tar hem på ungefär samma vis. Och ibland funkar det naturligtvis. Men man ökar sina chanser till fångst (och har bra mycket roligare) om man anpassar sitt fiske efter de oerhört olika förutsättningar man ställs inför vid fiske i olika vatten, efter olika arter vid olika tider på året i olika väder.... ja, ni fattar? 

Även de mer avancerade haspelfiskare som anpassar sitt val av drag efter situationen brukar vara helt låsta vid att fiska med just drag (dvs konstbeten). I andra länder förhåller det sig annorlunda och såväl på de brittiska öarna som på kontinenten är fiske med naturligt agn, dvs vad vi kallar mete, ofta förstahandsalternativet och det oavsett om det handlar om fiske i salt eller sött vatten.

Var man sedan ska dra gränsen mellan spinnfiske och mete är en öppen (och i grunden ointressant) fråga. Ofta är fiske med ett rörligt bete (det må vara en räka, en liten fiske (eller en liten bit av en fisk), en mask eller kanske ett konstgjort agn (plastmask, Gulp! eller kanske en fluga) mer givande än statiskt mete. På senare år har fiske med sk bombarda (en annan typ av kastflöte) varit hett vid fiske efter havsöring och regnbåge. Man kan (och har alltid kunnat) fiska på samma sätt med cigarren. Det är bara att fästa en lagom lång (1-1,5 meter) lång tafs i "blyänden" av cigarren och linan till rullen i den andra (det går att knyta direkt men använd gärna beteslås med lekande till detta så minskar ni risken för lintvinning).

Flötmete är väldigt spännande och det är dessutom mindre ansträngande att sitta och titta på sitt flöte än att oupphörligen kasta och veva. Om inte annat så kan man ju när det är dags för en fikapaus byta sitt drag mot ett metetackel, kasta ut och vila spöt i en klyka. Då missar man inte värdefull fisketid medan man tillfredställer koffeinbegäret och sitter och blåljuger för sina fiskekompisar.

Så du som inte redan har detta i din fiskeväska, gå ut och köp några metkrokar och några cigarrer.

Buldo är ett för det franska företaget Bonnand inregistrerat varumärke som kommit att bli synonymt med ihåliga plastflöten. Originalet är den lilla plastkula som, helt eller delvis, kan fyllas med vatten (eller annat) och sedan användas som kastdubb och/eller flöte. Samma användningsområde har den sk cigarren. Den är ett avlångt flöte med en vikt i sin ena ände (vilket gör det lätt att kasta och får det att ställa sig upprätt i vattenytan).. Cigarren finns i såväl genomskinlig plast som i olika signalfärger. Utöver originalet från Bonnand finns en uppsjö av kopior.

Kirby och Aberdeen

Det var jämrans vad de har lyckats komplicera en så enkel sak som metkrokar konstaterade jag efter att ha studerat en sportfiskebutiks utbud av sådana. När jag var grabb fanns det två sorter - Kirby och Aberdeen, båda helst av Mustads förnämliga tillverkning, och det räckte bra. Åtminstone fastnade såväl maskar, brödbitar, löjor eller vad man nu använde som agn och de fiskar som tog betet brukade också fastna.

Kirby var (är) tillverkad i något grövre gods och är vriden. Eller kirbed. Därav namnet. Aberdeen är en stad i Skottland. Därav namnet. Den kroken är i tunnare gods, rak, har en halvcirkelrund krokböj och längre skaft än kirbyn.

Båda modellerna hade en ring eller ögla för att fästa linan (men åtminstone Kirby fanns med sk flatted shank). Vad gäller ytbehandlingen så var Kirby svartlackad och Aberdeen blånerad. Dagens utbud är, som sagt, mycket större men jag kör Old School och till helgens fiske har jag beväpnat mig med Kirby i storlek 4 och Aberdeen i storlek 2. Jag skojade till det litet och köpte bruna (bronserade) Aberdeen. Man ska inte vara rädd att testa något nytt och spännande då och då...

Uncle Steve

Det där med alla filmer som läggs ut på nätet är jag en smula kluven inför. Det är så många sk team som verkar vara mer intresserade av att visa upp sig med häftiga prylar (och ibland häftiga fångster) än den anspråkslösa stillsamhet som för mig är mycket av fiskets själ. Däremot gillar jag den här gubben - Uncle Steve - som fram till för ungefär ett år sedan postade sina fiskefilmer. Definitivt utan häftiga prylar... Vart han nu tagit vägen är oklart.  I sin sista post sade han att han nu går in i Rip Van Winkle-mode (RVW är en litterär figur som sov i tjugo år och är det ett såpass långt uppehåll som avses så har vi väl sett den sista US-filmen. Men jag hoppas att han har hälsan och fortfarande har roligt med sitt fiske för det går ju alldeles utmärkt att ha det utan att filma sina förehavanden och det kanske är det han insåg?).

För min del så tycker jag att det här bloggandet fungerar bättre. Dessutom så tar det inte tid från mitt fiske (eftersom det ju inte är skryt med mina fångster det handlar om) utan ger mg snarare en ursäkt att fundera litet på fiske när jag egentligen borde göra annat.

Gamla favoriter 6: Flamingo Giller

ABU Flamingo Giller 18 g BGL

Under min tidiga sportfiskarkarriär stod vasskyddade drag högt i kurs bland mig och mina kompisar. Inte främst för att de fångade så mycket fisk utan mest för att vi fick ha dem kvar längre, nog så viktigt eftersom ingen av oss hade särskilt stor budget för inköp av fiskegrejor. Bland vassdragen var ABU:s Flamingo Giller det mest ansedda. 

Giller stod för det finurliga sätt på vilket kroken var gillrad (och även Atom fanns i en gillerversion). Som vasskydd fungerade arrangemanget mycket bra men det var nästan lika effektivt när det handlade om att skydda kroken från de snipor som angrep våra drag.

Visst lyckades en eller annan gädda fastna men på det hela taget så fungerar faktiskt det enklare sättet att vasskydda ett drag, dvs med en fast enkelkrok skyddad av ett eller flera metallspröt, bättre. Annars så var Flamingo ett mycket fint skeddrag och på 18-gramsvarianten utan vasskyddad krok tog jag rätt många skapliga gäddor (på den tiden då sådana fanns i den gotlländska kustvik där jag brukade fiska).

FJ

När jag började intressera mig för och ägna mig åt sportfiske fanns det inget internet där man kunde söka information. TV:n hade bara en (svart/vit) kanal och där sändes inga fiskeprogram. Men min pappa hade an fantastisk bok: Fiske som hobby (i När/Var/Hur-serien). I den fanns artiklar av auktoriteter som Nils Färnström, Curt Lindhé och andra som behandlade allt från mete (och på den tiden var mete fiske med ett bambuspö med toppknuten lina och ett päronformat korkflöte) till fiske efter tonfisk i Öresund. Boken hade rikliga illustrationer (pennteckningar och svart/vita fotografier). Jag kunde snart den där lilla boken mer eller mindre utantill...

Utöver Fiske som hobby så kom varje säsong AB Urfabrikens redskapskatalog "Napp & Nytt". Den var naturligtvis främst tänkt att stimulera ha-begäret (och det gjorde den!) så att ABU fick sälja så många rullar, spön och drag som möjligt men den innehöll även informativa artiklar som var något mer "up to date" än pappas redan då tämligen antikverade bok. Jag lånade också en del böcker på biblioteket men dessa tillförde mig inte mycket mer vetande. Så, när jag gick på högstadiet, kom FiskeJournalen! Utan att tveka offrade jag veckopengen (eller om det var månadspeng) på det första numret som jag sedan läste, läste och läste tills nummer två kom ut. Faktum är att jag tämligen snart var prenumerant (ett stort ekonomiskt åtagande då jag endast hade en månadspeng och de pengar jag tjänat på sommarjobb som jordgubbsplockare och ju dessutom måste ha fräsch lina på min ABU 333, vassa krokar och en del nya drag och andra livsnödvändiga prylar).

Vanan att köpa (under de perioder jag inte prenumererade) varje nummer av FJ höll jag fast vid under hela högstadietiden, under åren på gymnasiet och även som student. I vart fall de tio förta årgångarna hade jag kompletta i tidskriftssamlare men de har (vilket jag idag bittert ångrar) kastats i samband med någon flytt.

FiskeJournalen mer eller mindre revolutionerade mitt fiske och den kvalitet tidskriften höll på sjuttio- och åttiotalen (då det handlade mera om text än om flashiga bilder) var enorm.

Flugfiske

Foto: Sara Blomkvist

Jag vill inte kalla mig flugfiskare, åtminstone inte än. Men i går stod jag i alla fall och viftade med ett South Bend glasfiberspö från sextiotalet och mina bästa försök till kast var i alla fall runt tio meter eller så (och jag lyckades undvika såväl trassel som att snärta av tafsen). Eftersom jag hade knutit på en fluga så var det, rent tekniskt, flugfiske jag ägnade mig åt.

Plåtburken är min flugask. Ursprungligen innehöll den (mycket god!) piptobak. Rullen på South Bend spöt (#7) är en Pfleuger Medalist. Men linan är ny och modern.

Odlad fisk

En fångst som gav blandade känslor

Jag har hittills aldrig besökt något sk Put&Take-vatten och något inom mig vänder sig mot själva idén att föda upp fiskar till lämplig fångststorlek för att sedan sätta ut dem i en damm ur vilken de sedan dras upp av ivriga "sportfiskare". Däremot så har jag fiskat, eller i vart fall fångat, odlad fisk. Eftersom våra bestånd av havsöring i många fall hållits vid liv (i den mån de har så) genom konstgjord andning i form av kompensationsutsättningar så är det, bland annat här i Roslagen, rätt hög andel av de öringar man fångar som saknar fettfena (den klipps bort på odlad fisk för att man ska kunna skilja dem från de vilda). Jag har till och med fått regnbåge, en fisk som inte naturligt förekommer här, under ett av mina öringpass. Det var en fet och sprallig gynnare men det var ändå beklämmande att se en fisk med en stjärtfena som bar tydliga spår av trängseln i den odlingskasse från vilken den måste ha rymt.

Gotlänningarna ska ha en eloge för sin vård av de vilda bestånd som leker i öns åar och bäckar. De har landets bästa kustfiske efter havsöring och förmodligen även de "bästa" öringarna. Vad man ska tycka om jippot med lax och öring i Stockholms ström vet jag inte riktigt. Det är väl mycket för att stan ska kunna skryta med sitt rena vatten. Med fiskevård har det egentligen inget att göra. Utsättning av odlad fisk medför genetisk utarmning och den odlade fisken konkurrerar med spillrorna av våra vildlevande bestånd. Att det är roligt när det nappar även om fisken levererats av Vattenfall är en sak men kanske är det ändå bäst att hålla fisket efter odlat fisk till de ovan nämnda Put&Take-vattnen? Åtminstone så länge vi trots allt har vild fisk. 

Fina rullar

Penn 710Z. Storsäljare "over there" när det begav sig men sällsynt i Sverige där de europeiska tillverkarna - franska Mitchell, västtyska D.A.M. och vårt svenska AB Urfabriken - helt dominerade rullmarknaden. Här kan ni se hur föredömligt enkla och lättservade sådana här rullar är (och hur litet det finns som kan gå fel när det verkligen gäller - sådant är betydligt viktigare än "finesser" när man har rekordfisken i andra änden av linan).

Jag hör till dem som tycker att en riktigt fin haspelrulle ska ha maskinskurna snäckdrev och inte nödvändigtvis behöver ha utanpåliggande spole eller en massa kullager. ABU:s Cardinal 66 mfl och D.A.M:s Quick Finessa är två sådana, i mitt tycke, riktigt fina rullar och på bilderna hår ser ni två andra.

Daiwa 8300. 8000-serien (som designades i Californinen men byggdes i Japan) var "state of the art" när Daiwa släppte sin silverserie och är fortfarande mycket fina rullar.

Enkelt och lättservat men faktiskt hela två (2) kullager!

Vem är fånigast?

Byfånekeps har (förmodligen efter den välgjorda TV-serien Hedebyborna, efter Delblancs romansvit) blivit benämningen på en rejäl keps med öronlappar (och en snodd att knyta under hakan). Benämningen är, oavsett dess ursprung, onekligen nedsättande. Vem vill bli tagen för en byfåne?

Själv är jag stolt ägere till två sådana huvudbonader. Den ena är i någon slags tweed, rödrutig och mullig. En synnerligen värmande sak. Men den andra är ännu bättre. Den är i brun fårskinnsmocka med ullen på insidan. Inköpt på Emmaus i Mariehamn för, om jag minns rätt, fem euro. Inte dyrare men möjligen billigare. Med den på huvudet uthärdar jag havsöringjakt under de bistraste förhållanden då sådan övrhuvudtaget är möjlig. Men även då stöter man ibland på någon huttrande fåne med bara en bommullskeps (med reklam för det en eller andra fiskereskapsföretaget och helt utan öronvärmare) på sin viktigaste (även för värmehållningen) kroppsdel.

Plastbete för mete?

Det var slut på diskmedel och en del annat så jag svängde förbi Ö&B. Där tittade jag (som vanligt) i hyllan med fiskegrejor (allt från Fladen Fishing).Fladen Fishing är, efter vad jag förstått, rätt stora på de brittiska öarna men här på hemmaplan har de haft en litet udda marknadsföringsstrategi. De har en webshop men annars så hittar man deras grejor mest på lågprisställen somÖ&B och Dollar Store (och vilka seriösa sportfiskar köper sina grejor där?). De allra senaste åren har deras beten börjat dyka upp i sportfiskebutiker så en uppryckning är kanske på gång?

Men nu var det inte Fladen Fishings marknadsföringsstrategi det här skulle handla om utan om "Wermz", dvs de små sandmaskimitationer jag köpte (och snälla, fråga inte om jag kom ihåg diskmedlet...).

Maskimitationer är en suverän idé. Jag menar, hur ofta har man inte känt för att ge sig ut och meta men inte för att gräva efter mask. Om man ens har någonstans att leta mask. Nu kan man ju i och för sig köpa mask men sådan har begränsad hållbarhet. Att ha en lite förpackning med i princip obegränsad hållbarhet i fiskeväskan framstår helt enkelt som en mycket bra idé. Om den, eller snarare maskarna, funkar.

Min första kontakt med plastmaskar var någon gång runt mitten av sextiotalet. Pappa köpte ett metspö åt mig. Spöt var, som alla metspön på den tiden, i bambu. Antagligen var det runt tre meter långt och i tre ller fyra delar som skarvades ihop med mässingsholkar. Det låg i ett fodral av plast och i detsamma låg även ett färdigt tackel (lina, flöte, sänke och krok på vinda och en förpackning plastmaskar. Jag tittade rätt mycket på det där flötet den sommaren. Om det var någon abborre som tittade på mina plastmaskar vet jag inte men om de gjorde det så var det i alla fall ingen som ens provade att nafsa på dem. När de tog slut (det var kanske tio stycken i påsen) blev det till att leta vanlig mak (och då kom nappen).

Nu var, har jag senare förstått, de där maskarna inte tänkta som beten för mete utan avsedda för spinnfiske men det var det ingen här i landet (i alla fall inte de som importerat mitt metspö) som visste. Mask var lika med mete och plast var ju modernt och bra, så... Nå, nu vet vi hur man ska fiska med mjukplastbeten (ofta, obegripligt, kallade jiggar) men på senare år så har det i hyllorna (eller, för er som handlar på nätet, på sidorna) börjat dyka upp konstgjorda maskar (och annat) som påstås vara tänktajust som beten för mete. Dessa är försedda med doftämnen om (påstås det) ska locka fisken. Jag har testat Berkley´s gulp! daggmaskimitationer (jag vet att de inte är gjorda av plast) som bete vid dropshotfiske efter abborre (som ju, åtminstone i  mina ögon, är en form av mete) och faktiskt fått fik. Fast en gång stod en kille som gjorde samma sak med riktig daggmask på sin krok och han fick väl typ tio gånger så mycket fisk som jag den dagen...

Intressant är att den svenska och den brittiska texten är - bortsett från den engelska versionens uttryckliga hänvisning till LRF - likadana utom såtillvida att den sista meningen på engelska inte har någon motsvarighet på svenska. Den lyder "they can also be used as trailers on spinners and spoons". Nu är det förvisso inte vanligt bland svenska sportfiskare att sätta extra beten på kroken när de använder drag. Förmodligen är vi oroliga att det skulle förstöra skeddragets noga utprovade "gång" att ha en plastmask släpande och något ligger det kanske i det. Å andra sidan så borde ju sådant som fångar fisk i engelskspåkiga länder kunna fungera även här? Jag menar, titta bara på alla egendomligheter vi importerar från USA. Jag ska i alla fall testa med en ytte-pytte-liten wermzbit på kroken nästa gång jag är ute och kastar efter havsöring.

Åter till Wermz! På påsens baksida står det att "Fladen Fishing´s WERMZ Sandorm är en perfekt imitation av en sandmask. Den både ser ut och luktar/smakar som en riktig sandmask. WERMZ är boostade med naturliga aminosyror som sänder ut ätsignaler till fisken.Perfekta för bottenmete efter de flesta marina fiskarter eller monterade på jigg eller pilk. använd dem hela eller dela dem i mindre bitar." Hmmm... Inte ens gulpmaskarna (som ju också ska vara impregnerade med något lockande doftämne - själv tycker jag att de luktar rätt motbjudande men jag är ju inte någon fisk) har jag vågat testa till vanligt, helt stationärt, mete. Nu köpte jag wermzmaskarna främmst för att testa dem vid höstens dropshotfiske efter abborre men man kanske skulle slänga ut ett bottenmete? OK, abborre är inte någon "marin fiskart" men när jag är ute och fiskar efter havsöring kanske? Det finns ju flundror även i Östersjön och de är väl marina? Och skulle det inte funka så får jag ju åtminstone vatten på min kvarn och kan gå på om att "plastmaskar är lika värdelösa som metmaskar nu som de var på sextiotalet"...

edit. Min flickvän tycker att själva idén med mete är trevlig och hon äter gärna abborre. Däremot tycker hon att det är otrevligt att behöva sätta (eller ens ha) en levande mask på kroken. Jag skulle gärna sitta på en brygga med henne och meta abborre så det vore verkligen toppen om det här med konstgjorda metmaskar skulle fungera.

Ytterligare krokiga funderingar

Varför, frågade grabben efter att ha fastnat i tången tre kast i rad sedan han bytt till en ny kustwobbler på vilken han inte (som hans far lärt honom) ännu hunnit byta ut trekroken mot en enkeldito (monterad med spetsen uppåt), säljs  alla drag med trekrok? Det var en lika klok som berättigad fråga. Hans far hade redan tänkt ännu längre.

Det här är min favoritkrok, åtminstone till mina kustwobblers. Den har ett öppet öga så jag monterar den genom att ta bort den (eller de) bakre fjäderringarna och sedan nypa fast den i krokfästet med spetsen pekande uppåt. Den monteringen gör att man i princip kan låta wobblen hasa på magen över tångruskorna, perfekt för att fiska av de grunda vikar där öringen ofta finns. Med det krokmontaget blir krokningen oftast i mungipan (överkäken) och jag har hittills inte tappat någon av de fiskar som fastnat. Faktum är att de gäddor jag ibland fått som bifångst varit krokade på samma sätt och kunnat landas trots avsaknaden av ståltafs på (oftast) min 0,25 mm nylonlina.

Varför säljs alla drag med krok monterad? Många gånger är det ju "fel" krok, dvs inte den man helst skulle vilja ha. Ibland är det rentav dåliga krokar. Det är onödigt besvär att behöva ta bort den krok som följer med när man ändå vill ha en vettig krok på draget. Dessutom skulle man, med kroklösa drag i butiken, kunna slippa mycket av de förpackningar man nu måste bära hem. Alla dessa j*vla plastbitar som ska tas bort från krokar och annat elände.

Bra grejor

Till vänster ser ni ett tryggt men ändå lätt och angenämt ekipage för svenskt kustspinn efter havsöring. Spöt är ett tyskt (handbyggt) RST på en bit över tio fot och klassat för vikter -20 gram, rullen en ABU Cardinal C5 fylld med Sufix XL Strong nylonlina i dimensionen 0,25 mm och draget ett 20 grams Gladsax kustwobbler i orange med svart rygg (och trekroken utbytt mot en Owner Siwash enkeldito monterad så att spetsen är uppåt.

Rullen är en av mina favoriter. Maskinskurna snäckdrev i stål och mässing (outslitliga) gör den mjuk och skön att veva. Till skillnad från enklare drev blir dessa bara bättre (går mjukare och lättare) ju mer de används. ABU:s epokgörande (i vart fall på sextiotalet...) i vevhuset inbyggda broms med det ergonomiskt placerade reglaget.

C-serien, en moderniserad (med utanpåliggande spole) och "made in Japan" version av urcardinalen (66 mfl) gjordes i tre storlekar: 3, 4 och 5. Samtliga är användbara för detta fiske. 4:an och 5:an är identiska men 5:an har större rotor och spole. Den väger alltså inte mer än 4.an men tar mer lina (och tar hem något mer lina per vevvarv). Rullarna gjordes även i expressversioner, märkta "X", för dem som hade väldigt bråttom att veva in sina drag.

RST:s spön är dessvärre rätt så dyra. Onödigt så, faktiskt, men jag köpte mina till nedsatt pris fast ändå fick jag betala mer än jag nänns nämna. Väldigt trevliga spön är det dock. Och trevligt old school i designen. Lundgrens i Gamla stan har fortfarande en del enklare (men mycket trevliga) RST-spön som byggts speciellt för Lundgrens Fiske (och heter LF/RST) som de under något år reta ut till halva priset.

Gladsaxwobblern behöver väl ingen närmare presentation? Den och Vicke är förmodligen de två beten jag oftast använder vid mitt öringspinn.

Old school är det också att fiska med nylonlina men vid havsöringfiske har den sina avgjorda fördelar framför de moderna "stumlinorna". Elasticiteten gör att påfrestningen på krokfästet blir avsevärt mycket mindre än med flätlina  och ger även större marginaler vid drillningen. Att linan är mer knutsäker, håller bättre för nötning mot stenar och annat och syns mindre än flätlinan kan också föras på pluskontot. Den är behagligare att kasta med och transporterar mindre vatten än en flätlina vilket är tacksamt när fisket bedrivs under förhållanden som kan ge isbildning i spöringarna.

Tackelboxar nu och förr

Att vi lever i ett överflödssamhälle och i konsumismens tidevarv visste vi redan. Ett tecken är att nästan alla bortskämda hipsters säger sig vara minimalister. Ha! Ett annat är att vi sportfiskare köper och framförallt släpar med oss åt skogen för mycket prylar. Jag syndar själv och har i mina gömmor sjukt många spön och rullar och förmodligen fler drag än jag fångat fiskar. Men när jag ska ut och fiska försöker jag begränsa packningen.

Under helgens fiske såg jag en stackars fiskebroder som, liksom jag, var ute efter havsöring men till skillnad från mig så bar han på en sådan där bag/box som rymmer ett halvdussin betesaskar modell störst. OK, de där historierna har ju en axelrem men det trodde jag var för att man skulle orka baxa dem från pick-upen till bassbåten (för som så mycket annat elände så kommer de förstås, även om de säkert tillverkas i Kina, från det stora landet i väster).

Annat (och bättre) var det förr. Under tidigt sextiotal levde vi här i landet på en god (men fortfarande vettig) materiell nivå. Då såg en "tackelbox" ut som den på bilderna och i den fick en välutrustad sportfiskare rum med hela sin utrustning (utom spö och håv).

Snart...

Det var vackert i går. Vackert väder, vackra färger och... vackert. Fast aningen för varmt, fortfarande. Lufttemperaturen spelar ingen roll (och jag fiskar gärna i skjortärmarna) men eftersom det fortfarande var behagligt att stå till knäna i vatten i vanliga tunna vadarstövlar med bara bomullsbrallor under så var det fortfarande litet för ljummet för att det skulle vara riktigt hett (!) för havsöringfiske. Man kan i och för sig ha med en elektronisk (eller vanlig) termometer och mäta sådant här och förmodligen så finns det även någon app för det) men jag kör old school. Det är först när yllelångkallingarna måste på under vadarstövlarna som det är dags på riktigt. Inte riktigt än, men snart...

Kustfiske efter havsöring kan vara hårt arbete. Ofta långa pass och många, många, långa kast och man brukar vara ganska mör när men väl kommer hem. Men är förhållandena de rätta så kan man göra tillvaron (och fisket!) mer angenäm.

I går gjorde jag det genom att under större delen av passet fiska med ett mycket lätt sjufots spö, en liten (en "gammal" Daiwa Silver 1000D) rulle och drag i tiogramsklassen. Faktum är att när gubben (jag) fortfarande kände sig rätt fräsh så började (den vältränade) grabben klaga över att det började kännas att stå och dänga med niofotaren...

Helgumannen (litet skryt...)

Förförra helgen var jag över till Gotland där min gamla mor bor. En av dagarna åkte vi upp till Fårö. Där, på stenkusten, ligger ett litet fiskeläge som heter Helgumannen. Har ni sett ett vykort från Fårö med några sjöbodar på så är det garanterat därifrån.

När jag nu återsåg bodarna erinrade jag mig ett fiskafänge från kanske 35 år sedan. Vi skulle göra en utflykt till Fårö och det som stod på programmet var bad, sol och sightseeing. På de övrigas program, alltså. På min dagordning stod det: Torsk.

Det här kustavsnittet är speciellt såtillvida att man även från land når rätt stora djup. Bottenprofilen ser i princip ut som en trappa så att tio meter ut ger tio meters djup (inte exakt men för att ni som inte vet ska få en uppfattning). Det här var mitt i smällheta juli och vattnet var nästan för varmt att bada i, åtminstone för oss som badar för att få svalka. Det betyder att torsken stod djupt.

När vi kom till Heögumannen kommenderade jag avstigning och fikapaus. Sedan ryckte jag åt mig mitt upptacklade Daiwa Store Baelt (9 fot, glasfiber) med en Cardinal 66 fylld med 0,35 mm nylonlina i vilken var fastknuten en 50 grams gul maraboujig. Med spöt i näven joggade jag ut på klipporna. Där stod ett femtiotal badisar och kastade och vevade med olika spinn- och haspelspön. Ingen jag såg fisk någon fisk och det var inte särskilt märkligt eftersom alla fiskade hem sina drag strax under ytan.

Jag gjorde ett lugnt kast och lät betet sjunka, med öppen bygel för att nå maximalt djup. Fäller man bygeln så drar ju linan betet in mot land lika mycket om det sjunker men med öppen bygel så sjunker det i princip vertikalt. När det efter en lång stund verkade ha nått botten stramade jag upp linan och... fast fisk! Det tog en stund att pumpa upp fisken från kanske 40 meters djup. Del på grund av djupet och dels eftersom det var en stöddig pjäs på ca 7 kilo. När den väl var uppe på det torra avlivade jag den och tog ur den och lade den i den kylbox jag (i min självsäkerhet) tagit med.

Sedan satte jag mig medd de övrig som precis dukat upp fikat.

Light Rock Fishing

En lustig företeelse inom dagens sportfiske är att saker måste få ett "catchy" namn på engelska för att bli populära. (Och det ska jag säga som kallar min blogg för Sportfiske enligt den gamla skolan...)  Det är klart att det inte vore så lyckat att översätta "jerk" med "ryck" eftersom ryckfiske är ett begrepp som inte har med sportfiske att göra men att kustfiske med ultralätt utrustning nu är hett under benämningen "Light Rock Fishing" (LRF) roar mig. För företeelsen är ju inte ny och tydligen så heter det LRF även om det inte utövas från klippor utan tex i hamnar eller från pirar. Bortsett från namnet så är UL-fiske från kusten ingen nyhet. Jan Olsson skrev en närmast kultförklarad artikel i någon av de första årgångarna av FiskeJournalen i vilken han redde ut begreppen och redogjorde för hur han själv en varm sommar upptäckte detta roliga fiske. Som ivrig FJ-läsare skaffade jag själv mig en UL-utrustning (eller i vart fall så nära jag kunde komma). Den bestod av ett mycket lätt sexfots rörbyggt Elbe glafiberspö och en Mitchell 204 (som viktmässigt var den då lättaste haspelrullen på den svenska marknaden) och 0,15 mm nylonlina. Betena var huvudsakligen små pirkar (avsedda för pimpelfiske) som modifierades genom att en liten trekrok monterade på  en kort tafs. Det roligaste fisket jag (på Gotland) hade med de grejorna var när näbbgäddan gick till.  En och annan abborre blev det förstås också. Om LRF hade jag aldrig hört talas och inte om svartmunnad smörbult heller...