Om det är detta som nu skett vet varken jag eller någon annan men det är ett faktum att lax i Munkedalsälven nu drabbats av parasiten laxdjävul. Det är också ett faktum att det är förkastligt att befatta sig med norsk odlingslax. Det borde åtminstone de av oss som kallar sig sportfiskare eller miljövänner hålla sig för goda att göra.
Så här ser länderlistans tio-i-topp (antalet sidvisningar från bloggens start) ut:
Sverige 275 tn
Singapore 37 tn
USA 22,4 tn
Hongkong 8,72 tn
Finland 6,66 tn
Nederländerna 6,42 tn
Tyskland 6,29 tn
Österrike 2,7 tn
Frankrike 2,69 tn
Att Finland - ett grannland med vilket vi har en viss språkgemenskap - ligger högst av de europeiska länderna är inte förvånande men att bloggen - uppenbarligen - tilldrar sig intresse i det avlägsna Singapore skulle jag vilja få en förklaring på.
 |
| Daiwa 2500C |
Såväl utanpåliggande spole som manuell bygelfällning och vändbar vev fanns långt tidigare men det var när Daiwa 1975 släppte sin 2500C som haspelrullar med rotorkåpa och utan möjlighet att fälla bygeln manuellt och att sätta veven på fel sida blev, om inte över en natt så inom loppet av några få år, obsoleta. ALLA tillverkare tvangs följa i Daiwas spår. På den här tiden var det metall som gällde. Visst, det fanns några få lågprisrullar, tex franska Galion, med stativ av plast men eftersom tillverkarna ännu inte kommit på att kalla plasten för grafit så var det, som sagt, metallstativ som gällde.
I morse när jag städade litet hittade jag en bortglömd 2410DC, till synes i perfekt skick men i uppenbart behov av rengöring och uppsmörjning. 2410 är vad som på sjuttiotalet betraktades som medium- eller normalstorleken för haspelrullar. Fiske 2, om man så vill. Rullar som trivs med 0,30 mm nylonlina och som lämpar sig till det mesta svenska fisket.
Shakespearerullen (tillverkad av Ohmori) är synnerligen rejält gjord. Dessutom estetiskt tilltalande. Ett rejält tilltaget huvuddrev (som hade varit ännu bättre om det varit av brons men som ändå får godkänt) två kullager och en välgjord spole med en riktigt fin slirbroms. För dagens fiskare som är uppväxta med plastrullar känns Shakespeare 2410DC förmodligen för tung men så är det väl när man inte är van vid kvalitet och grejor gjorda för att hålla.
Den rullen får bli lösningen på det dilemma jag skrev om i går, om jag ska bry mig om att ta med några fiskegrejor till "Fiskeland" Gotland i sommar. jag tar med rullen som den är (och ett telespö) så har jag ett litet renoveringsprojekt för en regnig dag och när rullen är fit for fight så måste den ju testas... Ytmete efter id i en grund vik någon julinatt eller latmete efter skrubba från någon pir vore kanske inte helt fel?
De senaste somrarna har jag metat upp (och släppt åter) några småabborrar i Närsån och i Herrviks hamn. Inför sommarens gotlandsvistelse överväger jag att lämna fiskegrejorna hemma. Jag kan ju precis lika gärna sitta och titta på det fortfarande vackra men mer eller mindre döda havet ändå. Som en badis, typ. Eller glassätare. Att som fiskare åka till Gotland under sommaren gör mig mest nedstämd. Lika ledsen blir jag när jag går in på hemsidan fiskelandgotland.se. Men det är ändå bra att någon orkar åtminstone försöka uppamma entusiasm för gotlandsfisket och det är förmodligen lättare när man inte var med när det begav sig.
Från fiskelandgotland.se:
En gång i tiden hade Gotlands kustvatten ett starkt bestånd av gädda
och även abborre. Det fanns också rejält storvuxen gädda, vilket gjorde
att sportfiskare lockades till öns kustfiske. Tyvärr kollapsade
bestånden någonstans på 1990-talet och de har ännu inte återhämtat sig.
Det finns många hypoteser och möjliga anledningar till nedgången av
gädda: utdikning av våtmarker, försämrade lekmöjligheter, ett tidigare
hårt uttag från fiske, försämrad födotillgång och storskaliga
förändringar i Östersjön (bland annat minskade torsken drastiskt),
dessutom ökning av predation från säl och skarv.
Sportfiskarna arbetar aktivt med att bland annat återskapa våtmarker och
lekområden för gädda, abborre och andra fiskarter. Förhoppningen är att
vi i framtiden ska få förbättrade bestånd av ekosystemets så viktiga
rovfiskar.
(...)
Torsken var den vanligaste och största rovfiskarten runt Gotland långt in på 1980-talet, men som i resten av Östersjön har ett alldeles för hårt fiske och vissa miljöfaktorer, gjort att torskens status är mycket dålig. Ett litet bestånd av torsk finns runt Gotland, men det går inte att jämföra med hur det såg ut under slutet av 1900-talet, då både yrkesfiske och fritidsfiske efter torsk var en viktig del av det gotländska samhället.
Det mesta här i världen är jävligt enkelt. Även relativt komplicerade saker som växthuseffekten och att vi går mot en katastrofal klimatförändring. Det har, för normalintelligenta och rimligt observanta människor, varit känt sedan sextiotalet. Ändå har samma människor valt att blunda för fakta och valt politiker som blundat för (eller helt enkelt är för dumma för att begripa) samma fakta att styra sina öden. Så det kommer att gå åt helvete. Det är jävligt enkelt.
KlimatGreta är bra mycket klokare än våra riksdagsmän tillsammans. Det är därför vi kallar henne mongo och dissar henne. Det är lättare än att se sanningen i vitögat. Men hon lär inte, med den bästa vilja i världen, kunna stoppa vare sig vårt lämmeltåg mot en obeboelig planet eller ökenstammarnas eviga krigande i mellanöstern.
Och nej. Att ha en Tesla som förmånsbil kommer inte att hindra eller ens bromsa in den annalkande klimatkatastrofen. Det är... ganska enkelt att inse.
Som synes är det Vibrax #6 med silversked och fluoröd kropp. Perfekt gäddbete! Eftersom jag då ytterst sällan fiskade efter gädda nöjde jag mig med en fempack, vilket jag nu ångrar...
Tycker man inte att spinnaren ser tillräckligt aptitretande ut som den är kan man trä en liten jiggkropp av twistertyp på kroken.
Nu bör man väl överhuvudtaget inte vara ute och fiska i åskväder men om du nu är dum nog att göra det så håll inte i ett kolfiberspö när du gör det. Och du bör heller inte peta på högspänningsledningar med spöt...
 | |
| Vore Mepp´s Aglia dansk skulle den antagligen marknadsföras som "Probably the best spinner in the world". Och det är den. Förmodligen. |
Mitt första egna fiskeset - ett ABU Junior - var, å ena sidan, mediokert men, å andra sidan, allt man behövde. Det bestod av den usla Abumatic 220 med påspolad nylonlina, ett femfots massivt glasfiberspö och en 12 grams ABU Droppen skedspinnare i guld. Det bästa var nog spinnaren och det var den som gjorde att även nybörjare fångade fisk med grejorna.
 | ||
| En av de bästa svenska spinnarna är Wipp. |
Med tiden växte dragsamlingen och även spö och rulle byttes ut. men fortfarande så är en spinnare, gärna med guldfärgad sked, det jag skulle rekommendera. För med en sådan har man alltid goda chanser att få en fisk på kroken och det krävs inte mer (även om det är mycket nog) än att man vevar in sin spinnare i någorlunda närhet av en inte proppmätt fisk. Dessutom är spinnaren den typ av bete som definitivt jävar teorin att stora fiskar kräver stora beten. Otaliga mostergäddor har överraskat (chockat!) fiskare som varit ute efter abborre när de kastat ut sin Wipp, Reflex, Aglia eller vilken spinnare de nu råkat ha i änden av sin lina.
 |
| Från samma tillverkare som gör Wipp - Myran - kommer klassikern Myrspinnaren med sina utbytbara skedar. |
Själv har jag såväl fångat stora gäddor, både vid riktat fiske och som bifångst när jag varit ute efter annat, som varit med när andra fått sådana på kroken vid vad som var tänkt som avspänt abborrfiske. Det krävs heller ingen skicklighet för att få fisk på en spinnare. Det räcker med att veva hem den i lagom takt. Eller snabbt. Eller långsamt. Bara skeden snurrar så attraherar spinnaren rovfisk. Förmodligen är det just det som gör att erfarna fiskare ofta väljer andra beten, men varför ska man göra det onödigt svårt för sig?
 |
| Skulle Aglia inte vara bäst så är det nog Celta som är det. |
Så om du vill (eller måste, eftersom du varit oförsiktig nog att lova färsk fisk till middag) få fisk i sommar så tycker jag att du ska ge skedspinnaren en chans.
 |
| Eller så är det Super Vibrax. Fast, allvarligt talat så är alla spinnarna på bilderna i det här inlägget såpass bra att jag inte kan välja mellan dem |
Skedspinnare finns i olika typer av vilka de två viktigaste är den franska - i det här inlägget exemplifierad av aglia, Celta och Super Vibrax - med sin relativt breda, ovala, sked och en lätt kropp och den svenska med sin tyngre, traditionellt av svarvad mässing, och mer avlånga sked. ABU Reflex och Myrspinnaren är typiska exempel. En tredje typ är den sk pendelspinnaren med vikten i ett huvud monterat framför skeden.
 | |
| Mepp´s Lusox i storlekarna 1, 2 och 3. Man kan blanda och ge, dvs använda lättare huvud till en större sked och vice versa. |
ABU:s Mörrumspinnaren och Mepp´s Lusox är två klassiska pendelspinnare. Konstruktionen gör att skeden spinner inte bara när man vevar in betet utan även när det sjunker så hugg kan ofta komma i det skedet. Pendelspinnare är perfekta för bottennära sk trappstegsspinn men man måste, när betet sjunker, vara uppmärksam på linan så att man inte missar hugg när man har slaklina och de kanske inte känns i spöt.
Är det gädda man är ute efter så är modeller med extremt långsmala, långsamt spinnande, blad ofta effektiva. På bilden ses den franska Olympique Racer som med sitt lövtunna blad och sin tunga kropp är som gjord för att tas hem relativt djupt och i måttlig fart, tex utmed en vass eller över en tång- eller gräsbotten där man kan förvänta sig att rovgiriga gäddor står och lurar. Mepp´s Aglia Long är an annan klassiker och för något år sedan köpte jag några D.A.M.-spinnare av denna typ.
Under många år gällde en (stor men uppenbart felvägd) mälargädda som svenskt rekord. Den gapade för sista gången över en liten Mepp´s Mino, en spinnare av agliatyp försed med en liten gummifisk. Ett populärt abborrbete.
En tid då man inte ska fiska gädda är omedelbart före och under leken. I lekvikar är det bara marodörer, skitstövlar och idioter som fiskar under våren. Nu, däremot, bör leken vara överstökad och gäddorna i färd med att äta upp sig. Så i anslutning till leklokalerna kan man ha ett bra fiske.
De senaste somrarna har varit varma och framförallt har vattentemperaturerna varit höga. Förmodligen har det med klimatförändringen att göra och är kanske "det nya normala". Gäddan gillar inte värme så om/när vattnet i sommar börjar bli småljummet är det återigen en tid då man bör fiska efter annat än gädda. De gäller särskilt om man tänker återutsätta sin fångst för en gädda som kämpat för sitt liv i varmt vatten löper stor risk att förlora det om den släpps åter.
Till hösten, när vattnet inte längre inbjuder till bad, är det åter en tid - den bästa! - för gäddfiske och den varar i princip fram till isläggningen. Jag har hört att det även går att fiska gädda från isen men varför skulle man utsätta sig för det?
Deep Sea Reporter har följt forskare som undersökt skarvars maginnehåll och mest funnit spigg. För mig är det inget mysterium Inte heller tyder det på att skarven skulle vara nyttig såtillvida att den helst äter spigg men lämnar öring, abborre och andra fiskar i fred. Spigg är inte bara det enda man hittar i skarvarnas magar. Det är snart det enda som simmar i vår ekologiskt kraschade östersjöskärgård. Annat var det före skarven.
Själv konfronterades jag med frågorna om Golfströmmens betydelse, risken för och konsekvenserna av dess kollaps i åttaårsåldern (vilken inföll i mitten av sextiotalet). Ni som upplever vår samtid som dyster och hotfull skulle ha varit med då... Tyst vår hade dragit igång debatten om miljögifter, neurosedynskandalen hade briserat, det var krig i såväl Vietnam som Mellanöstern, det kalla kriget var i full gång och det var flera gånger nära att jänkarna eller ryssen skulle trycka på knappen. Visserligen krigade inte Ryssland med Ukraina men det berodde på att Ukraina då var en sovjetrepublik och Sovjetunionens gräns gick längs andra sidan Östersjön. Öststater som inte lydde Moskva invaderades utan prut. Så just Golfströmmen hamnade rätt långt ner på listan över saker att oroa sig över.
Ska vi oroa oss nu? Det tycker jag inte. Att oroa sig är meningslöst slöseri med sinnesfrid och mental energi. Däremot bör vi leva och agera på ett sätt som minskar risken för förutsebara katastrofer, men även om vi kan göra så på individnivå så är mänskligheten oförmögen därtill. Jag skulle satsa på att den lyckats utplåna sig själv innan Golfströmmen stannar upp...
När jag kommer till här hemmavid blir det förmodligen med utrustningen på bilden, ett femfots Fladen Maxximus Shadow* massivt kolfiberspö för beten -20 gram med en Ashconfish 1000 (billig kinarulle) fylld med Fladen 0,10 mm PE-lina. Jag räknar inte med att i de vatten jag kommer att fiska få kontakt med någon fisk jag inte komfortabelt kan hantera med de grejorna. Förresten så duger samma utrustning även för mitt lysekilsfiske. Perfekt till makrill och öring, lagom för att bända upp gyltor och väl balanserat för de spralliga krabbtorskar som simmar intill land.
Utrustningen ska under sommaren få bo i FiskeSkodan.
* som det brukar vara med grejor jag gillar så har just det här spöt, såvitt jag kan utläsa av Fladens hemsida, utgått ur sortimentet. Antingen är det jag som inte förstår mig på det här med sportfiske och fiskegrejor eller så är det något annat knas...
edit. Många skulle nog kalla utrustningen för UL men det är den långt ifrån. Den är faktiskt kralligare än vad ABU (förr i tiden, när Abu var svenskt och det var bättre) kallade Fiske 1. Inte så mycket för att det kastar något tyngre drag än de 15 gram som var viktgränsen för den då lättaste klassen utan främst för att spöt har en grym ryggrad och därnäst för att linan är betydligt starkare än de 0,30 mm nylonlinor som var det grövsta man satte på en Fiske 1-rulle. Med det massiva kolfiberspöt, den linan och rullens överraskande bra slirbroms kan jag pressa en fisk minst lika tufft som jag kunde med de olika Fiske 2-utrustningar jag jagade tiokilare med när det begav sig. Samtidigt kan jag kasta även pyttesmå spinnare och drag när det är abborre (eller öring/röding) jag är ute efter. Med risk för att motsäga mitt detvarbättreförrsnack så kan jag inte låta bli att fundera över hur det hade varit att ha de här grejorna för femtio år sedan. När i vart fall fisket var bättre...
I en perfekt tillvaro skulle man alltid, lugnt och varsamt, helt demontera sin utrustning och frakta sitt spö i dess fodral med fodralet inskjutet i en spötub. I den värld i vilken vi faktiskt lever finns det andra lösningar.
Ett sätt att minska risken för att spön råkar illa ut under transporter som den jag beskrev ovan är att använda sk kabelhållare av kardborrband, till exempel från Biltema. Det finns motsvarande produkter specifikt avsedda för fiskespön för den som vill betala litet mera.
Tycker man att kabelhållarna är onödigt långa så kan man, åtminstone om man hör till kategorin normalhändiga, åtgärda det med, till exempel, en sax.
Eftersom jag fortfarande envisas med att tillaga och äta mina fångster och inte känner mig riktigt bekväm med att dra upp fisk bara för nöjes skull och sedan släppa den åter är portionsfiskar modellen. Mitt hushåll är ett enpersonsdito så en fisk är ofta lagom men fiskar jag, till exempel, abborre så kanske jag vill ha en sex eller åtta filéer. Men en femkilosgädda blir alldeles för mycket mat. Visst, man kan ju alltid frysa in fisk, men det ser jag som en absolut nödlösning och om man redan har fisk hemma så behöver man ju inte ge sig ut och fiska...
Till de roligaste och mest effektiva metoderna att fånga mindre fisk hör det lätta jiggfisket. Små jiggskallar på 1-5 gram med krokar anpassade efter vad man sätter för bete på dem och vilken fisk man vill fånga. I betesväg är det numera oftast mjukplastvarianter som gäller men de gamla, hederliga, maraboujiggarna är fortfarande minst lika bra. Och en bit räka på en jiggkrok fungerar bra i såväl sött som salt vatten.
Om man sedan vill kalla de man håller på med för UL, LRF, BCF eller något annat och noja över om utrustningen är "rätt" så är det väl inget ont i det men själv bekymrar jag mig inte särskilt mycket över sådant och fiskar med de grejor jag trivs med och koncentrerar mig på att ha roligt medan jag gör det.
Jag menar inte att fiska gädda med laxfiskeutrustning snarare än med tonfiskegrejor, nej, vad jag kom att fundera på var att minska antalet prylar (variabler) i utrustningen. Med en Cardinal 66 och en Cardinal 33 (med någon extra spole) täcker man in vad som, på rullfronten, krävs för i princip allt fiske jag ägnar mig åt. Lägger man till det några, en fem-sex stycken, spön så är man "hemma". Vad man (jag) sedan ska göra med (av) de hundratals rullar och spön som blir över är en annan femma.
Det är klar att åtminstone några dussin rullar ville jag väl, om inte annat så av nostalgiska skäl, spara. Till exempel salig fars Mitchell 304 som var den rulle jag lärde mig kasta med.
Och spön går ju av så det är lätt att motivera en dubblering av spögarderoben, men fortfarande skulle det finnas sjukt (?) mycket prylar som jag varken behöver eller kommer att ens hinna (OK, 66 år är kanske "ingen ålder" men jag varken kommer att leva eller kunna fiska hur länge som helst) använda.
Hittills har jag hanterat överskottet genom att ge bort grejor men mitt kontaktnät är inte tillräckligt stort för att den vägen få ned volymen grejor ill en vettig/hanterlig nivå. Att prångla ut prylar vid blocket eller tradera verkar för meckigt. Kanske skule jag ordna en auktion i sommar?
Idéer/synpunkter emotses tacksamt.
Vad sedan gäller betena - dragen - så har jag väl nu säkert tusen gånger så många sådana som jag hade när jag, i början av tonåren, fiskade som mest. Och nej, jag varken fiskar tusen gånger så mycket eller får tusen gånger så mycket fisk. Faktiskt så fiskar jag avsevärt mera sällan och får inte bråkdelen så mycket fisk nu som jag fick då.
Det har onekligen gått en tid sedan Lundgrens, efter att ha lämnat sin gamla butik på Storkyrkobrinken, slog upp portarna till den nya lokalen på Hantverkargatan, men i går var första gången jag tittade in. Jag blev nöjd med vad jag såg. Även om det naturligtvis är omöjligt att transplantera atmosfären från Gamla Stan så kände jag fortfarande igen mig och nu är det hela mer överskådligt och det är lättare att orientera sig. Det enda jag egentligen saknar är gäddan, den som hängde över entrén till den gamla butiken. Jag hörde mig för om den och tydligen håller den på att bakas in i epoxy och när det är klart så ska den på plats igen. Men nu alltså över entrén till Hantverkargatan 21.
TIPS! Är du på jakt efter ett downsize gäddspö så står det ett RST LF COBRA i ett ställ strax framför disken med en röd prislapp med siffrorna 299:-. Det spöt vore ett fynd även om det stått en etta före och prisvärt med en nolla efter...
Så här säger Inger Melander, havs- och fiskeexpert på WWF: "Vi ser nu återigen att det fiske som bedrivs inte är hållbart. Och tyvärr är både makrillen och den vårlekande sillen utsatta för alltför hårt fisketryck. Nu hamnar dessa på samma lista av överexploaterade arter som bland annat torsken och strömmingen i Östersjön."
Att WWF inte är ute och cyklar är nog, dessvärre, helt klart. Alla jag talat med (i lysekilstrakten) har klagat över tillgången på makrill de senaste åren och för något år sedan var det mer eller mindre omöjligt att få tag på stagg - småsill - och det är väl den årskull småsill som inte gick att få tag på då som nu är, eller skulle ha varit, vuxen men fortfarande inte går att få tag på.
Fakta: WWFs råd om makrill (Scomber scombrus)
Låt bli:
- Lin och spöfiske, notar/skotska snurrevadar, nät/garn, ringnot, trål/pelagisk trål. Nordostatlanten.
- Trål/pelagisk trål. Nordvästatlanten.
Fakta: WWFs råd om strömming och sill (Clupea harengus)
Bra val:
- Ringnot, trål/pelagisk trål. Skagerrak, Kattegatt, Nordsjön, östra Engelska kanalens östra del (höstlekande sill).
- Trål/pelagisk trål. Island, Islandssockeln.
- Ringnot. Nordvästatlanten (västra Newfoundland; Kanada).
- Trål/pelagisk trål. Irländska sjön.
- Tinor/fällor, trål/pelagisk trål. Rigabukten (Östersjön).
Låt bli:
- Ringnot, trål/pelagisk trål. Barents hav, Norska havet, Nordsjöns norra del, Islands och Färöarnas socklar, Grönländska sjön (norsk vårlekande sill).
- Nät/garn, trål/pelagisk trål. Skagerrak, Kattegatt, Bälthavet, Öresund, Arkonahavet (vårlekande sill).
- Trål/pelagisk trål. Irländska sjön, Keltiska sjön, farvattnen sydväst om Irland
- Oavsett fångstmetod. Östersjön (se undantag på grönt ljus)
Sill, som är bland det godaste som finns och något jag ser fram emot att få njuta av i påsk och makrillfisket som jag upptäckt på senare år. Nå, jag inbillar mig att min gamla mamma hur som helst kommer att lägga in sill till påsken och att vägra äta den skulle inte förbättra situationen för bestånden. Inte heller tror jag att de enstaka makrillar per år som jag tar på spö gör vare sig till eller från och att avstå från det nöjet medan det storskaliga trålfisket fortgår vore meningslöst självplågeri.
Den senaste eländesrapporten från WWF hittar du här.
I dessa yttersta tider är det måna som väljer bort amerikanska märken. Till exempel går försäljningen av Teslas elbilar trögt för närvarande. Själv har jag slutat att gynna Mc Donalds och Burger King när jag är ute och far och när jag handlar livsmedel så undviker jag amerikanska varumärken.
Var och en gör som han eller hon vill men Pure Fishing är alltså amerikanskt och sedan får Du själv avgöra om Du vill, direkt eller indirekt, stödja Donald Trump och hans regim.
Stillbilder. I svart/vitt. Av Hans Lidman. Antingen fattar ni eller inte. Håll till godo!
Så den svartmunnade smörbulten är här för att stanna, åtminstone en tid. En ny art innebär en förändring av ekosystemet. På gott för vissa andra arter men negativt för andra. Dessbättre tycks den här lilla rackaren vara gefundenes fressen för de rovfiskarter i Östersjöns kustvatten - gädda, gös, abborre och torsk - som tagit så mycket stryk de senaste decennierna. Snart sagt allt som kan hjälpa upp de bestånden hälsar åtminstone jag med tillfredsställelse. Förlorare sägs bland andra skrubbskäddan vara. Hur stora dessa effekter är eller kan förväntas bli är oklart, dvs kommer - som allt annat - att visa sig.
De allra flesta av de arter vi kallar inhemska kom hit innan vi människor gjorde det men många har vi nog själva introducerat. Rudan, till exempel, importerades förmodligen under tidig medeltid men anses, precis som vi vita människor, vara inhemsk.
I en liten göl i skogen. ett kort stycke ifrån där min yngsta dotter och hennes sambo bor, simmar guldfiskar. Enligt bonden som äger skogen har de funnits där i många år men hur de hamnat där känner han inte till. En tämligen säker gissning är att det gått till på samma vis som när vi fick rudor i våra vatten. Någon har dumpat några guldfiskar i gölen. Därifrån lär de inte kunna sprida sig men det har guldfiskar gjort på flera andra ställen och nu är guldfisken en invasiv art. Om något eller några sekel kommer den nog att betraktas som inhemsk men till dess lär den få dras med invandrarstämpeln och bara betraktas som hemsk. Själv tänker jag försöka meta upp en nästa gång jag är på besök.
Apropå hopp så har jag funderat över varför man ibland ser havsöringar hoppa. Jag tänker nu på havsöringar vid kusten. Där handlar det ju inte om att forcera forsar och andra hinder under lekvandringen så orsaken till detta, rimligen kraftödande, beteende måste vara en annan. De vanligaste orsakerna till att fisk hoppar ur vattnet torde vara att undvika att bli uppätna (flyktbeteende) eller att få tag på något att äta (jaktbeteende). men vad skulle i så fall skrämma fisken inne på grundvattnet? I och för sig så finns där såväl (allt mindre och allt färre) gädda som säl men någon säl har jag hittills inte observerat i den vik där jag vanligen ser öring hoppa. Och vad skulle den kunna hoppas fånga ovan ytan som gör det värt besväret att hoppa, särskilt som det i det grunda vattnet finns andra, mer lättfångade, byten?
En teori (bland de som forskar om fiskar och deras leverne) är att fisk kan hoppa för att försöka göra sig av med parasiter. Teorin låter rimlig men själv har jag inte sett några parasiter på de fiskar jag lyckats fånga när och där jag sett dem hoppa. En annan teori - gissning - är att unga och levnadsglada fiskar hoppar bara för skojs skull (för att de kan) men det är väl bara ett annat sätt att säga att vi inte har en aning om orsaken?
Kommer jag ut i morgon får kikaren följa med (en av mina favoritkikare "bor" i FiskeSkodan). I går såg jag årets, för min del, första tranpar.
Om det har med åldern att göra vet jag inte, men oavsett klimatförändringen så känns vintrarna allt tyngre och tyngre. Kyla, snö och is men framförallt bristen på dagsljus gör mig allt tröttare för varje år, men nu känns det som om ännu en vår är om inte här så i vart fall i faggorna. I går visade termometern 12 plusgrader och i skymningen kunde jag njuta av fågelsång som sipprade in via det på glänt stående köksfönstret.
Även i Trondheim är det, av bilderna från herrarnas femmil att döma, vår snarare än vinter och hur spåren kommer att vara i morgon när damerna ska åka ska bli spännande att se. Eller inte. För nu, äntligen, har fiskesuget börjat ge sig till känna och mycket talar för att jag packar ränseln redan i kväll och kanske kokar morgonkaffet ute det fria. Frågan är om jag i så fall är vid något av mina öringställen eller om jag ska fresta gäddan med den vobblare jag bytte krokar på medan jag tittade på Poromaas kamp med norrmännen.
Huruvida de som är satta att styra över oss är idioter vill jag inte uttala mig om, men uppenbarligen anser de den pågående, ovan beskrivna, idiotin - som i sin tur bygger på en definitiv utfiskning av Östersjön - vara en god ordning så jag har mina misstankar...
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/25wkmB/timbro-vara-hav-dor-satt-stopp-for-tralningen
...sägs ingenting vara och vad vet jag? Solen sägs vara 4,6 miljarder år gammal och själv är jag bara 66.
Det här betet är, hur som helst, nytt för mig och jag tycker att det ser lovande ut.
edit. Men litet lattjo verkar konstruktionen. För om spinnarskeden, viket man väl får tro att den gör, roterar så kommer ju kroken att snurra med samma varvtal.
Mitt favoritbete har länge varit jiggen. Utan sk stingers. Bara en enkelkrok som sticker upp från betets rygg och därför fäster bra i fiskens överkäke men går fri från bottnen. Men åtminstone större beten av jiggtyp - som det på bilden ovan - har ofta en trekrok monterad under buken, dvs som gjort för att fastna i vad för slags elände som nu kan ligga på bottnen. Den kroken tar jag saklöst bort. (Har jag sagt att jag avskyr trekrokar?)
Men... kanske ändå att det är bra att ha en krok även där? Fast en gädda hugger ju normalt tvärs över betet och då borde den ju fastna i den krok som sitter på ryggsidan? Nå, inför vårvinterns eventuella försök på gädda så har jag kompromissat med min övertygelse och ersatt trekroken med en enkeldito. Grundtipset är att detta kommer att leda till att jag ganska snart blir av med betet. Skulle så inte ske så får jag väl se på vilken krok de gäddor jag får upp sitter fast.
Själv var jag redan då inbiten fiskare, fågel- och djurintresserad och engagerad i miljöfrågan. Den stora debatten om miljöförstöringen hade just börjat i spåren av Rachel Carsons bok men man betade fortfarande utsäde med kvicksilver och avgasrening på bilar var inte ens påtänkt. Radioaktivt avfall hade vi dock, inom ramen för det svenska atombombsprogrammet, börjat producera.
Ett barndomsminne är hur min mor på kvällarna, i sommarstugan på Gotland, när vi barn lagt oss att sova sprayade - helt enligt anvisningarna på förpackningen - rakt ut i sovrummets luft med ett preparat som (om jag minns rätt) hette US 622 Sov Utan Surr. Det fungerade skitbra. Knappt hade hon slutat spruta innan den sista surrande insekten dråsade ner på golvet och jag och min lillasyster somnade som (ursäkta) klubbade sälar. Så min kropp marinerades från tidiga år i saker som folk idag - som varken tål att dricka mjölk äta bröd eller passiv rökning - skulle dö på fläcken av. inte så att jag tror mig vara odödlig men den hysteriska oro som idag råder över allt som inte är garanterat hälsosamt och befrämjande för en lång pensionärstillvaro är mig främmande.
Under de senaste decennierna har jag vant mig vid att i stort sett varje gång jag fiskar vid kusten se havsörn och även säl ser jag inte helt sällan. Som ett kvitto på att miljön nu inte är fullt lika bemängd med gifter är det glädjande. Som fiskare är jag dock något kluven vad sälbeståndets explosionsartade återkomst beträffar. Inte så att det i sig är något större problem, men eftersom våra politiker bestämt att Östersjön ska nyttjas för industriell bottentrålning efter varenda jävla fisk som kan ätas, malas ned till fiskmjöl eller på något annat vis omvandlas till pengar - och kärleken till sådana är, som bekant, roten till allt ont - så har ju de stackars sälarna tvingats invadera skärgårdsvattnen där de, i konkurrens med den skarv samma politiker bestämt att vi ska omhulda (för politikerna inser inte att man måste välja mellan industritrålning och mat åt innanhavets predatorer) gått så hårt åt de fiskar som är stora nog att gapa över att resultatet blivit... spigg.
Det är nog tur för spiggen att skärgårdsvattnen är mer eller mindre omöjliga att tråla i. Annars hade väl de med blivit föda åt den norskodlade fullaxen... Det var inte en spigg Arnold avbildat på sin affisch. Annars var han ju mest verksam inom skräckgenren och så långt är det ju rätt (även om jag inte tror att ens hans rika fantasi kunnat föreställa sig det elände våra makthavare kokat ihop).
