Tre män på en pir

Augusti, märkligt nog inte oktober, är den åttonde månaden och definitivt en av de bästa. Men nu, om några timmar, är den slut. För den här gången.

Vi - Håkan, Rickard och jag - avslutade fiskemånaden augusti 2023 på en pir, närmare bestämt piren vid färjeläget i Kolhätta. Där ägnade vi, tre vuxna män, några timmar åt att lura upp tre små, så små att de obevekligen måste slängas i igen, torskar. Tre män  x två och en halv timme + en smärre förmögenhet i utrustning + resekostnader = oerhört dyr fisk, särskilt som den inte fick behållas.

Ändå går kalkylen inte bara ihop utan med vinst, för vi är alla tre amatörer. Amatörfiskare. Vi fiskar uteslutande för kärleks skull, kärleken till just fisket och (åtminstone så långt våra respektive plånböcker medger och ibland en bra bit därutöver) utan ekonomiska sidoblickar.

Den här sena eftermiddagen på en pir saknar alltså, åtminstone för oss, ekonomiskt värde. Den är, ur ett räknenisseperspektiv, en katastrofaffär men för oss var den ovärderlig. Förstår man det här så kanske man är, eller kan bli, sportfiskare.

Tack, grabbar! Och i morgon ska jag och Håkan fortsätta våra vanvettsaffärer...

Mera lätt från Fladen

 

Väldigt förtjust är jag i mitt Furvux UL-set! Spöklingan har en perfekt aktion (och jag vill reservera mig för mitt måhända förhastade antagande att spöt är detsamma som Vantage Carbon). Det enda orostecknet på min UL-himmel är att backspärren på rullen förefaller något lynnig och några gånger när jag slagit på den så har inte spärren slagit på, om ni fattar hur jag menar. Fortsätter det blir jag väl tvungen att skruva isär rullen och se efter var man misslyckats med smörjningen...

1-5 gram kan tyckas vara ett väl snävt register men man kan, som jag gjort, komplettera setet med ett Vantage Gracilis 5´6´´ 2-12 gram (passar bra med samma rulle) så har man en komplett uppsättning för det lätta fisket.

Glöm ansjovisen!

Den frysta ansjovis jag köpte för att se om den fungerade  som substitut för stagg är oduglig. Den är så lös i köttet att den är omöjlig att fästa på en krok.

Riktig UL

Riktig UL, eller i vart fall så nära man kan komma, i ett väl balanserat set för under tusenlappen. Inget dumt alternativ för den som står i begrepp att börja med detta eleganta och spännande fiske. 899 kr är Fladen Fishings listpris för sitt Furvux UL-ser bestående av rullen Furvux-8 UL fylld med 0,10 mm PE-lina och ett femfots Furvux UL-spö ör beten 1-5 gram.

Listpris för enbart rullen är 399 kr och spöt är i mina ögon misstänkt likt det Carbon Vantage som är listat till samma pris vilket alltså innebär att man betalar 101 kr för linan. Eller så köper man spö och rulle för 798 kr och fyller rullen med 0,14 mm nylonlina och har en riktigt riktig UL-utrustning. Varför Fladen inte ger rabatt på denna "bundlade" utrustning (eller åtminstone bjussar på linan) begriper jag inte.

Själv köpte jag setet i butik - varuhuset Rotan i Rotviksbro - för 699 kr och investerade en av de hundralappar jag därigenom sparade (eller 99 kr för att vara noga) i ett intressant set 3-grams skeddrag av samma märke.

Återstår att se om grejorna (fast då kommer jag att använda små kastpilkar) under veckan får bekänna färg mot en pigg höstmakrill.

Sardiner?!

"

"Är staggen slut på ICA eller i bensinmacken kan man söka upp närmaste orientlivs. Här finns det ofta djupfrysta sardiner som funkar utmärkt som substitut för stagg. Sardinerna brukar inte kosta mer än några tior och på köpet får man ett agn som sitter mycket bättre på kroken än den porösa staggen."

Citatet ovan är från den artikel i FiskeJournalen jag länkade till i mitt förra inlägg. Jag var skeptisk redan när jag läste det. Sardiner? Knappast.

Annars var det ju rätt. I frysdisken på Lysekil Market hittade jag fryst ansjovis (3-5 cm) av märket Asian Pearl. Så i morgon blir det makríllmete.

Givetvis följer jag upp med en recension av fryst ansjovis som alternativ til stagg.

edit.

Den frysta ansjovisen är fullkomligt värdelös som agn. Så lös i konsistensen att den är praktiskt taget oanvändbar.

Finns det någon makrill?

I går, på väg mot Skalhamn, tittade jag som vanligt in på J E Lindboms skeppshandel i Lysekil för att köpa stagg. "SLUT", stod det på en lapp tejpad på betesfrysen och lappen såg ut att ha suttit där ett tag. Något var fel.

När jag frågade damen i kassan berättade hon att det inte fanns och inte sedan i våras funnits någon stagg att tillgå. Det finns ingen sill, vi vet inte vad som hänt. De makrillar man fått upp hade heller ingen sill i magen.

Så inför dagens fiske är frågan: Finns det någon makrill?

edit.

https://www.fiskejournalen.se/fiskenyheter/brist-pa-stagg-vi-har-losningen

Benämningen sportfiskare är ett hedersnamn

Jag är inte fisketillsynsman. Sådana är sällsynta och jag kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag stött på eller ens sett en sådan. Däremot är jag sportfiskare och, numera, en knarrig gubbe med käpp. Två gånger den senaste veckan har jag sett yngre förmågor fiska med haspelspö nedströms Kvarnbron i Norrtäljeån, dvs på en sträcka där endast flugfiske är tillåtet. Fiskekort krävs, för övrigt, i hela ån. Jag har båda dessa gånger, som jag brukar göra i liknande situationer, gått fram till dem och vänligt förklarat vad som gäller och i båda fallen tackade de för informationen och gav sig iväg. Trots att jag inte hade något förordnande eller något märke. Men jag tycker att det är en självklarhet att vi sportfiskare agerar när vi ser någon fiska på ett otillåtet eller oetiskt sätt och detta särskilt om det är ungdomar som gör så. För andras tjuvfiske eller andra svinerier kan, genom att de av allmänheten förknippas med sportfiske, indirekt drabba även oss som följer reglerna.

Jag citerar punkten 10 i den gamla Sportfiskebalken: "Benämningen sportfiskare är ett hedersnamn - må ingen av oss bringa det i vanrykte." Låter det gammalmodigt? Tja, kanske, men åtskilligt var faktiskt bättre förr. Nu har vi, delvis på grund av att Sportfiskarna tappat bollen och först tog ned sina med Sportfiskebalken i princip likalydande etiska regler och först efter flera år ersatte dessa med den urvattnade uppförandekoden enligt vilket även yrkesfiske, dvs fiske för ekonomisk vinnings skull, kan inrymmas under benämningen sportfiske, tappat riktningen. Sportfiskarnas agerande förklaras antagligen av att organisationen vill ha draghjälp av allsköns "sportfiske" i olika former som exponeras på sociala medier. Problemet, vilket jag i flera år tjatat om, är att den moraliska kompass som de etiska reglerna utgör, eller snarare utgjorde, behövs mer än någonsin i dessa tider när den nya generationen sportfiskare får sin "fostran" via youtube, facebook etc. Så det är inte utan att det krävs knarriga gubbar med käpp som gör klart för dem vad som gäller. Och nog vore det bra om förbundet gjorde rättning mittåt och återgick till och stod upp för att sportfiske är för amatörer och att de som fiskar professionellt, per definition, är yrkesfiskare.

En nygammal combo

 

1975 släppte ABU vad som kom att bli en verklig kultrulle med, framförallt, anhängare på de stora asien- och USA-marknaderna. Faktum är att det fortfarande tillverkas Cardinal 33 i limiterade upplagor (men det är ingenting man får se i Napp och Nytt, som ju inte finns längre men ni fattar vad jag menar) och gedigna och dyra kvalitetsrullar av en flera decennier gammal modell är ingenting som moderna svenska sportfiskare vill ha (eller i vart fall inte vill betala för).

Desto bättre då att det finns fullt fungerande rullar kvar av såväl den ursprungliga serien som senare tillverkade att tillgå. Rullen på bilden har ett rullfotsnummer som börjar med 74 och tillhör alltså originalupplagan. 33:an marknadsfördes som en UL-rulle men i åtminstone mina ögon är den - med sin vikt på 220 gram och en linkapacitet på 200 meter 0.20 mm nylonlina - aningen för stöddig för att kallas för en sådan. Däremot är den en förbaskat trevlig rulle till det lättare fisket.

Inte heller ABU:s Devil 5´6´´ UL är, i mina ögon, ett riktigt UL-spö. Men ett bra spö är det, dessutom med sina rejäla korkgrepp och sin progressiva aktion tillräckligt Old School för att falla mig på läppen och det är en perfekt match till Cardinal 33 trots att det skiljer fyra decennier i ålder. Combon är perfekt till allt haspelfiske med betesvikter upp till de 10 gram som är angivet som spöts maxvikt (men med känsliga handleder och en smula omdöme kan man utan vidare lägga på några gram om situationen så skulle kräva). En perfekt utrustning, således, till fiske på arter som abborre, makrill och öring men även till spännande smygfiske efter normalstora gäddor.

Visst fungerar det lika bra med en modern haspelrulle på spöt men - och det är min poäng - inte bättre. Däremot skulle jag inte rekommendera en omvänd combo, dvs att skruva en ABU Zenon på ett ABU Suecia 300 Zoom (det i och för sig, för sin tid, förträffliga glasfiberspö som lanserades som ett lämpligt komplement till Cardinal 33).

Inte riktigt hundra

Spöt på bilderna - ett Caperlan SenseaTip Telesco 270 - är vad jag senast jag fiskade på västkusten använde ungefär 95 % av tiden. Vad jag använde för rulle minns jag inte men det spelar också mindre roll. 95 är inte riktigt 100, det är ett matematiskt faktum. Men om jag nu inte skulle ta med något annat spö så tror jag att jag skulle komma att använda det här spöt till 100 % av mitt fiske och - förmodligen - inte sakna de andra spön jag inte tog med.

Caperlan är franska sportjätten Decathlons "house brand" för fiskegrejor och eftersom de ligger i en mycket rimlig prisklass verkar de av svenska sportfiskare ha fått lågprisstatus. Men det mesta jag testat va deras sortiment är riktigt bra grejor. Det här spöt är av god kvalitet och har fina komponenter.

Spöt på bilderna finns (eller fanns får jag väl säga) även i en 350 cm lång version och jag har båda. Det som utmärker spöna är att de har utbytbara toppar, precis som ett quiver tip-feederspö. Den ena toppen (den som följde med spöt) är klassad 40-80 gram och den topp jag köpte till är klassad 70-130 gram, dvs något styvare. Den klassningen är diskutabel och använder man spöna till spinnfiske väljer åtminstone jag betydligt lättare vikter. Niofotaren fungerar utmärkt med 25-grams kastpilkar men det är främst tänkt för (botten)mete.

Den enda anmärkningen jag hade mot spöt ät att greppet om den smala och glatta klingan var dåligt men det åtgärdades efter ett besök i en sportbutik i Lysekil och litet knep och knåp med en skaftlinda avsedd för innebandyklubbor.

..och en gubbe på en annan brygga

Jag fick exakt lika mycket fisk som min dotterson fick för exakt en vecka sedan och jag hade minst lika roligt när jag i går frestade lyckan från Flottsunds brygga. Med mig hade jag ett minimum av utrustning och tanken var  att jag skulle testa ett nytt dropshottackel men en wackyriggad plastmask. Medan jag satt där och pysslade med grejorna såga jag hur något jagade löjor så att de upprepade gånger sprätte i ytan och då kändes ju en mask på bottnen som ett suboptimalt sätt att tackla situationen...

Så jag letade i min gröna smärtingväska och fann en liten rödaktig jigg som var möjlig att spinna hem i ytan och som, bortsett från färgen, liknade en löja. Två hugg registrerade jag men ingenting som ville fästa så efter en stund återgick jag till plan A och min dropshotrigg.

Tanken med den är att om en vecka, på en annan brygga, testa på gylta. De rackarna är suveräna agntjuvar och de räkor jag brukar meta med snor de hur enkelt som helst, men ett segt gulp!-bete på en liten, vass, krok på dropshottackel borde kunna funka.

En grabb på en brygga...

...en svensk, litet mulen  sommardag, med ett fiskespö. Under bryggan en åmynning i vars vatten det alldeles säkert gömmer sig fisk. Enklare kan det inte vara. Inte heller roligare eller mer spännande. Och märkvärdigare varken behöver eller bör det vara. För, som det står skrivet, den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin. Vad som nu är Guds rike och om det finns kan man diskutera i det oändliga men det tänker jag inte göra utan jag nöjer mig med den himlajord, för att tala med Taube, som bevisligen finns och bara man öppnar sitt sinne, som ett barn, så är man välkommen att kliva in. Som pojke på nytt blir i alla fall jag när jag får ett fiskespö i näven och då finns himlen alldeles runt hörnet. Även om den bara är en gisten brygga över en åmynning vid en campingplats en mulen sommardag. 

 

En maskburk av den gamla skolan

Det är rätt länge sedan jag grävde mask. Bor man i lägenhet och har en kropp som sett sina bästa dagar så är det så mycket enklare att köpa mask. Men trots att jag gjort så i rätt många år nu så känns det inte riktigt rätt.

Riktigt rätt känns inte heller de burkar - i papp eller plast - köpemasken ligger i. En maskburk ska vara av plåt och gärna både bucklig och rostig. Dessbättre så har jag ett antal sådana burkar (som det ursprungligen låg linspolar i). Dessa burkar är perfekta för ändamålet. Låga och breda, dvs i princip omöjliga att välta och inte heller blåser de av bryggan (vilket de lätta plast/pappburkarna kan göra. Dessutom rymmer de rejält med mask (två-tre köpeburkar). Det enda som behövs för att konvertera dem till perfekta maskburkar är att picka några lufthål i locket med spetsen på en morakniv.

Favorit i repris - Shimano Alivio RC

Det här är, helt enkelt, en bra rulle! Inte märkvärdig, inte dyr, bara ett (1) rostfritt kullager och i övrigt inga finesser men allt man behöver, rejält hopkommen och av hög kvalitet. Som man gjorde rullar förr.

Där igen

Så är jag där, igen. Ja, alltså inte där, i Skalhamn, ännu, men på väg. Eller snarare i begrepp att anträda resan dit. Det "där" jag åsyftar är packningen, eller snarare besluten om vad jag ska ta med mig i utrustningsväg.

Efter det förra skalhamnsbesöket konstaterade jag att jag använt samma spö (och rulle) till 95% av mitt fiske. Den logiska slutsatsen av det nyktra konstaterandet är att jag rimligen klarar mig bra med denna spö/rulle-combo och inte behöver släpa med mig fler spön och rullar. Men...

...för en veckas fiske kan det ju vara rimligt att ha med åtminstone ett spö i reserv. För spön går ju ibland av. Mig har detta hänt åtminstone tre gånger (under 55 års fiske) och ungefär dubbelt så många gånger, på ett ungefär, har en toppögla lossnat. Och en gång, på sjuttiotalet, havererade en rulle. Så åtminstone två uppsättningar packar jag med mig. Kanske tre... MEN INTE TIO!

(Det ska bli kul att se vad Håkan tar med sig.😎)

edit.

Det får bli mitt reseset + ett teleskopiskt metspö (det spö jag sist använde till 95% av mitt fiske). Mer än vad jag behöver men mindre än vad jag brukar ta med mig.

Longius, citius eller hur snabb är en öring, egentligen?

När jag (på sjuttiotalet) började att fiska efter havsöring från kusten var det två sanningar som gällde:

1. Havsöringfisket kräver långa kast.

2. Det gäller att veva hem draget snabbt.

Punkten 1 ovan ledde till inköp av (till att börja med) ett niofots (det här var på den tiden då spöna var av glasfiber) tvåhandsspö. När det gällde punkten 2 så köpte jag faktiskt en Cardinal 66X - x:et stod för express, dvs extra snabb hemtagning - men den kom jag inte att använda särskilt ofta eftersom den var tungvevad. Det var faktiskt lättare veva snabbare på den vanliga 66:an...

Nu, decennier senare, kan jag konstatera att de flesta havsöringar jag fångat har huggit på ganska nära håll. Visst kan det ibland och på vissa ställen krävas långa kast, men på det stora hela så är punkten 1 ovan mera lögn än sanning.

Hur förhåller det sig då med punkten 2? Tja, enligt min mening på ungefär samma sätt. Visst lockas öringen, särskilt när det är varmt i vattnet, ibland av ett snabbt flyende bete men de flesta öringar jag fått på kroken har huggit på ett bete som tagits hem i måttligt eller långsamt tempo. Med spinnstopp...

Om de ovan vederlagda sanningarna var inspirerade av den olympiska devisen vet jag inte men min teori är att de hängde samman med att den typ av drag som användes till kustfiske på den tiden oftast var kastpilkar som sölvsilda eller tunga varianter av drag som Toby. Med sådana kastar man långt och gör man det över grunda bottnar, dvs där man oftast fiskar efter havsöring, vill det till att man vevar för allt vad tygen håller om man inte vill fastna i tångruskor eller annat otyg. Dagens spinnfiske efter havsöring bedrivs oftast med kustwobblers eller sk havsöringdrag i epoxy eller liknande material som inte sjunker lika snabbt som de gamla metallbeten. 

Men hur snabbt simmar då öringen? I en rapport om vandringshinder i vattendrag i Stockholms län fann jag följande:

1. Burst speed: Maximal simhastighet. Används vid korta rusningar under 20 sek till exempel vid jakt, flykt, hopp eller passager genom starkt strömmande vatten. Denna hastighet för adult öring ligger på 3,8 m/s. 

2. Prolonged speed: Halvintensiv simning som varar mellan 20 sek och 200 sek, till exempel vid uppströmssimning i moderat strömmande vatten eller passage genom kulvertar utan möjlighet till vila. Denna hastighet för adult öring ligger på 1,9 m/s. 

3. Sustained speed: Långsam och lugn simning som varar längre än 200 sek. Denna hastighet för adult öring är 0,7 m/s. 

Så nog kan havsöringen utan större bekymmer simma ifatt ett bete som tas hem snabbare än vad någon av oss kan veva in det, men varför skulle den göra det? Som jag ser det verkar det rimligare att ta hem sitt drag i ungefär det tempo som de fiskar rovfisken jagar rör sig. Någon tabell över hur snabbt tobis eller strömming simmar har jag inte lyckats hitta men utifrån mina egna iakttagelser så simmar de inte fortare än vad de måste, dvs rör sig oftast i tämligen makligt tempo. Därför vevar jag oftast hem mina drag så.

3D-printa?

Visst, har man rejäla labbar så kan man "palma" en rund Ambassadeur monterad på ett rakt rullfäste (sådana som förr bara satt på haspelspön...) men den typen av rullfästen är, på spinnspön, tänkt för lågprofilrullar. En Ambassadeur av klassiskt snitt är konstruerad för att sitta i ett nedsänkt rullf'äste.

Tunga var de, de nedsänkta rullfästena av metall men med dagens material borde inte det vara något problem. Tänk om någon entusiast kunde 3D-printa nedsänkta rullfästen...

An American Classic

Sverige är, i likhet med de flesta europeska länder, äldre som statsbildning än vad USA är. I min ungdom sommarjobbade jag som turistguide på Gotland och minns hur de vanligaste frågorna från amerikanska turister när de såg alla medeltida kyrkoruiner var om det hänt "during the war" dvs andra världskriget och om det var "the germans" som bombat staden...

Dragen på bilden är Dardevle Dardevlet 3/4 oz (21 g).

Så med amerikanska mått är ett drag med sina rötter i början av det förra seklet förstås oerhört gammalt och ett sådant bete, eller rättare sagt en familj av beten, är Eppinger´s Dardevle skeddrag. Historien började 1906 när Lou Eppinger var på en vildmarkssemester och med sig hade ett drag han själv tillverkat. Draget visade sig fungera alldeles utmärkt och Eppinger startade tillverkning i mindre skala i sin egen verkstad och resten är, som det heter, historia.

Överst Dardevlet och under det tre stycken Dardevle Spinnie 1/4 oz (7 g).

Namnet Dardevle fick draget 1918 (efter ett framgångsrikt amerikanskt miitärförband).

På svenska butiksdiskar var och är Dardevles sällsynta men många tycker säkert att dragen på bilderna ser bekanta ut. Som så många äldre och väl fungerande drag har även Dardevle blivit kopierat och ABU:s Flamingo var en tämligen oblyg efterapning. Hade det här varit en amerikansk blogg så hade Dardevle säkert platsat bland Gamla favoriter men efterom vi befinner oss i Sverige så togs den platsen av den vasskyddade versionen av Flamingo (som ingick i ABU:s sortiment av Måste-beten för gädda).

Överst i bild Dardevlet, underst ännu en kopia (Fladen Fishing Piker).

Jig?

Vad tycker ni om de här små jiggarna? Va?! säger kanske de flesta av er. Det där är ju inga jiggar. Jiggar är av mjukplast. Det där är små pilkar. Och så är det förstås. På svenska heter den typ av bete bilden visar pilk. Men på engelska kallas de jig.

Även betena på bilden till vänster är, enligt engelsk terminologi, jiggar och det lär väl även de flesta svenska sportfiskare kalla dem, trots att de helt saknar inslag av mjukplast. Det gick helt enkelt fel när, på sjuttiotalet, fisket med på jigghuvuden monterade mjukplastbeten blev populärt och sk jiggbarer dök upp i butikerna. i dessa barer kunde man i lösvikt plocka åt sig såväl jigghuvuden som mjukplastbeten att montera på dessa och det var väl mjukisarna som tilldrog sig den största uppmärksamheten. Därför kan vi nu i Sverige fiska med viktlösa jiggar (en språklig idioti som betyder oförtyngda mjukplastbeten).

Gamla favoriter 23: Utö

Två "no name" men omisskännliga Utö av okänt fabrikat.

Utö är, åtminstone i mina ögon, Gäddraget. Många håller ABU:s Atom för att vara det bästa, men själv föredrar jag originalet. För Atom är ju inget annat än ett korrugerat Utödrag. När, var och av vem det första Utödraget hamrades förlorar sig i tidens töcken. Säkert, alltså belagt, fiskades det med sådana drag under 1800-talet och förmodligen tidigare än så. Utö är alltså mycket äldre än såväl spinnfisket som det moderna sportfisket. Om det är någonting som förtjänar att kallas Old School så är det Utö.

Betes drag har en överlägsen finish! De mindre storlekarna - här 62 mm/16 g - fungerar bra även 

till abborre.

 

I mer modern tid har många, mer eller mindre kända, tillverkare haft Utö i sitt produktsortiment och de olika fabrikatens drag har, på detaljnivå, skilt sig åt. Till exempel väger Betes version i storleken 75 mm 23 gram medan ABU:s Utödrag i samma längd väger 25 gram. Till just gäddfiske är 75 mm-storleken bäst och jag föredrar gången hos de lättare (23 g) skedarna som har en bättre gång. Vissa tror/hävdar att storleken 95 mm är bättre till gädda och/eller att det mer effektivt lockar större fiskar till hugg, men det är inte min uppfattning. 

ABU:s Utö 25 g BGL och Betes Utö 23 g  YP.

edit.

Jag lyfter länken till Hans van der Pauws intressanta och välskrivna artikel om Utö.