In i vassen

Esox lucius är det latinska, eller om man så vill vetenskapliga, namn Carl von Linné gav den art av gädda som fångas i våra fiskevatten. Att lucius betyder ljus känner kanske de flesta till eller kan de lista ut. Esox, däremot, är ett knepigare ord. Numera betecknar det gäddsläktet men åtminstone från början har det nog betytt lax. Esox lucius skulle alltså översättas till ljus lax... Men vi skippar latinet och säger gädda. Eller kanske skulle vi, som man gör i det stora landet i väster, säga nordisk gädda (northern pike)? 

Men nu var det varken taxonomi eller etymologi jag tänkte skriva om idag utan om vasskyddade drag. Eller, borde man kanske hellre säga, vasskyddade krokar? För det är ju på de sk vasskyddade dragen just kroken, eller krokarna, som är försedd med någon form av skydd för att hindra att den fastnar i vass eller annat. I viss mån inkluderar "annat" även den fisk man vill fånga för det är ofrånkomligen så, att vasskyddet i någon mån hindrar krokspetsen att fastna i en fiskmun.

Dessbättre brukar den fisk vi oftast fiskar på med vasskyddade drag, Esox lucius, fånga sina byten med ett kraftigt hugg som utan vidare böjer undan den pianotråd som utgör den vanligaste typen av vasskydd, så i praktiken är de försämrade krokningsegenskaperna inget problem. I alla fall inte vid just gäddfiske. Som nästan alltid handlar det om att väga för- och nackdelar mot varandra. Söker man gäddan i vegetationsrika vatten där risken att fastna är överhängande är kalkylen enkel och utfaller till det vasskyddade dragets fördel. Fiskar man där risken att fastna är minimal väljer åtminstone jag bort vasskyddet för att maximera chansen att kroka den fisk som, förhoppningsvis, hugger.