Sidor

måndag 31 juli 2023

Ett mycket bra gäddrag?

Bruksanvisningar läser jag sällan men korta baksidestexter gillar jag. Ibland lär jag mig något nytt, ibland blir jag överraskad och alltid är jag skeptisk. Hur jag ska förhålla mig till texten till vänster är jag ännu inte riktigt på det klara med (men skeptisk är jag förstås). 

Det är inte beskrivningen av kustfiskeklassikern Ven som ett långkastande horngäddedrag som gör mig fundersam och hur det fungerar till bass är en för mig akademisk fråga. Säkert fungerar det bra till Sea Bass men "a very good Pike bait"?

Visst, en hungrig gädda kan hugga på i princip vad som helst men vad som helst är ändå inte ett bra gäddrag och vilka egenskaper som skulle göra Ven till ett sådant begriper jag inte. Kan förklaringen vara så enkel att det rör sig om en felöversättning? Har horngädda översatts till pike (gädda)? eller har jag (och nästan alla andra) i alla år förbisett ett mycket bra gäddrag? Jag är skeptisk...



 

söndag 30 juli 2023

UL på riktigt


Ultralätt - UL - är läckert. Och effektivt. Men vad är ultralätt? Jag klipper ur ett gammalt inlägg.

Det finns en relativ definition av vad som är ultralätt. Den har formulerats på följande sätt av Hans van der Pauw"Ultra-light fishing is the fine art of using tackle that is very light for the size and power of the fish you are after" (Ultralätt fiske är konsten att använda utrustning som är mycket lätt i förhållande till storleken och styrkan hos den fisk du är ute efter). Sedan finns det en rad mer exakta definitioner enligt vilka redskapens vikt, spöts längd, linans dimension och/eller styrka är avgörande. Jan Olsson återgav den enligt hans mening korrekta definitionen så här: "...när UL-fisket slog igenom i USA på 50-talet, då definierades som UL-utrustning i sötvatten, spön (4,5 fot – 5,5 fot) med en maxvikt om 70 g, som pallade för att svinga beten på 4 g. Rullvikten skulle vara under 200 g. Superlinor fanns inte på den tiden, varför monolina var enda tänkbara.  I diameterdimension låg de mellan 0,07 mm och 0,14 mm. I UL-saltvattensfisket med haspelutrustning accepterades spön om 6 fot, rullvikt max 200 g och beten upp till 7 g."

I van der Pauws artikel kan man läsa om UL-fiskets rötter och om en gammal fransk definition enligt vilken det handlar om fiske med beten som inte väger mer än 2 gram, så den definition Jan Olsson kämpade för ter sig onekligen rätt generös.

Ibland ser man fiske med beten som väger 10, 12 eller till och med 15 gram, spön på sju fot och med PE-linor som håller bortåt tio kilo kallas för ultralätt och det är fullt tillåtet att göra så, men även om det är tillåtet så är det trams. Det gör begreppet UL meningslöst eller visar i vart fall att man inte förstått det. Och man får kalla sin lätt vidbrända falukorv för gourmetmatlagning och sin Skoda Fabia för racerbil om det gör en gladare. Men tramsigt är det.

Sedan är det en sak för sig att det kanske inte har någon avgörande betydelse vad man kallar sin utrustning. Men nu ska jag ut och se om någon abborre är intresserad av betena på bilden ovan. De tyngsta väger 4 gram och de flesta ungefär 2. Jag ska kasta dem med ett femfots spö klassat 1-5 gram och på det sitter en ABU Dragmaster UL fylld med 0,12 mm monofil nylonlina. En utrustning som åtminstone jag, med gott samvete, kallar UL.

In i vassen

Esox lucius är det latinska, eller om man så vill vetenskapliga, namn Carl von Linné gav den art av gädda som fångas i våra fiskevatten. Att lucius betyder ljus känner kanske de flesta till eller kan de lista ut. Esox, däremot, är ett knepigare ord. Numera betecknar det gäddsläktet men åtminstone från början har det nog betytt lax. Esox lucius skulle alltså översättas till ljus lax... Men vi skippar latinet och säger gädda. Eller kanske skulle vi, som man gör i det stora landet i väster, säga nordisk gädda (northern pike)? 




Men nu var det varken taxonomi eller etymologi jag tänkte skriva om idag utan om vasskyddade drag. Eller, borde man kanske hellre säga, vasskyddade krokar? För det är ju på de sk vasskyddade dragen just kroken, eller krokarna, som är försedd med någon form av skydd för att hindra att den fastnar i vass eller annat. I viss mån inkluderar "annat" även den fisk man vill fånga för det är ofrånkomligen så, att vasskyddet i någon mån hindrar krokspetsen att fastna i en fiskmun.




Dessbättre brukar den fisk vi oftast fiskar på med vasskyddade drag, Esox lucius, fånga sina byten med ett kraftigt hugg som utan vidare böjer undan den pianotråd som utgör den vanligaste typen av vasskydd, så i praktiken är de försämrade krokningsegenskaperna inget problem. I alla fall inte vid just gäddfiske. Som nästan alltid handlar det om att väga för- och nackdelar mot varandra. Söker man gäddan i vegetationsrika vatten där risken att fastna är överhängande är kalkylen enkel och utfaller till det vasskyddade dragets fördel. Fiskar man där risken att fastna är minimal väljer åtminstone jag bort vasskyddet för att maximera chansen att kroka den fisk som, förhoppningsvis, hugger.

Abumatic 110


De små och billiga modellerna  av Abumatic tilltalar mig av någon anledning mer än vad de större och dyrare gör. Storsäljaren Abumatic 170 har jag alltid varit sval inför och modellerna 270 och 290 lämnar mig oberörd. Den lilla fräcka Abumatic 110 däremot är en rulle i min smak. Modellen kom 1968 och det sista året den tillverkades var 1977. Den ersatte Abumatic 30A (en annan av mina favoriter) som instegsmodell och likheterna - förutom storleken dubbelveven och slirbromsen - är påtagliga. I likhet med Abumatic 30A saknar den backspärr och ger alltså möjlighet till sk back winding, något åtminstone jag uppfattar som en värdefull finess. (Min tredje favoritAbumatic är Abumatic 120.)



Med en modern monofil nylonlina i dimensionen 0,25 mm och på ett kort enhandsspö, gärna ett glasfiberspö från samma tid som rullen, utgör Abumatic 110 ett trevligt ekipage till semesterfisket. Har man inget sådant spö kan man istället försöka få tag på den sexfotare för betesvikter 5-25 gram (A100C-602L) som ABU sålde i samband med sitt hundraårsjubileum. Ett sådant spö med en Abumatic 110 ger en chic blandning av retro och vintage.


 

lördag 29 juli 2023

Vem i hela världen kan man lita på?

Hur är det, egentligen?

Det råder, tydligen, delade meningar om hur det förhåller sig med strömmingen i Östersjön. Att surströmmingstillverkarna håller på att slås ut till följd av brist på råvara, dvs strömming, är ett faktum. Att de strömmingar man till äventyrs kan hitta i butiken är så små att det känns löjligt när man rensar dem är också ett faktum liksom det är sant att fisket - möjligheterna att fiska strömming - i skärgården är en blek skugga av vad det varit. 

Men nu verkar SLU luta åt att det inte är någon ko på isenhttps://www.slu.se/institutioner/akvatiska-resurser/radgivning/faq-om-sill/. Man vet snart inte vem man ska lita på.



fredag 28 juli 2023

ABU Caster 121


En fördel med enhandspön är att man kastar med en mjukare rörelse vilket, bland annat, innebär att spöklingan utsätts för mindre stress än vid tvåhandskast. Glasfiber är ett tåligare material än den kolfiber de flesta moderna spön är gjorda av. Det är inga problem att kasta, till exempel, en 18 grams HiLo med ABU Caster 121.







I mitten av sextiotalet  genomgick ABU:s spösortiment en ansiktslyftning. Namnet Caster hade använts tidigare men nu kom det att beteckna en komplett serie spinnspön i rörbyggd glasfiber. Instegsmodellerna - Caster 121 och 122 - var 5 1/2 fot långa och klassade för betesvikter 2-15 respektive 10-30 gram. Spöna hade vackert blå klingor med svarta lindningar, korkgrepp och nedsänkt rullfäste med Speed-Lock. Spöringarna var ABU:s Streamline i rostfri tråd (men bara tre stycken) och toppögla i hårdförkromat stål.

Caster 121 sågs ofta, som på bilderna ovan, med en Abumatic 120 (även den introducerad i mitten av sextiotalet) i rullfästet, en väl balanserad kombination. Spöets katalogpris var när Caster 121 för första gången förekom i Napp och Nytt 58 kr + oms. Inklusive oms borde det bli ungefär 60 kr 50 öre.

ABU:s klassiska (och välsydda) röda spöfodral med den gula etiketten framkallar nostalgivibbar hos de flesta sportfiskare i min generation. 65, som någon med kulspetspenna skrivit på den här etiketten antar jag är "prislappen".


onsdag 26 juli 2023

Storlekar för fullvuxna

Den förnämliga franska spinnaren Rublex Celta är ett suveränt bete för fiske efter abborre och öring men lockar, särskilt i de större storlekarna (som här på bilden #6), även gäddan till hugg.


 

Storlekens betydelse, i olika sammanhang, kan man diskutera. Själv är jag inte anhängare av den lära som säger att man måste använda stora beten för att locka stora fiskar till hugg. Särskilt när det handlar om sk attraktionsbeten, som spinnare, hugger stora fiskar ofta på nästan löjligt små beten. Otaliga är de gammelgäddor som fångats vid abborrfiske med spinnare i sjugramsklassen och ännu många fler de som huggit på sådana.

Däremot har storleken betydelse för hur betet beter sig i vattnet och därmed, rimligen, hur det uppfattas av fisken. Samma modell av spinnare i olika storlekar skiljer sig åt på ungefär samma sätt som en cello, för att inte tala om en kontrabas, är och låter annorlunda än en violin. Och när gäddan av någon outgrundlig anledning är less på fiolmusik kanske den låter sig lockas av mörkare toner? Det är i alla fall min, i viss mån stödd på erfarenhet om än inte empiri, teori att det nog förhåller sig så. Därför använder jag ofta litet större spinnare när det är gädda som, förhoppningvis, står på menyn. Men tydligen anser de som bestämmer vad som ska finnas på den sk marknaden, att spinnare är ett bete för abborre och öring snarare än för större rovfiskar och utbudet av spinnare i större storlekar är lika begränsat som konfektionsutbudet för oss fullvuxna män.

Precis som i fråga om herrkläder finns det hur mycket som helst i barnstorlekar men är svårt att hitta spinnare för fullvuxna rovfiskar.



måndag 24 juli 2023

En Unica-box


 

Innan plasten, på gott och ont, tog över så fanns det (faktiskt!) andra material och många förträffliga sådana. Få skulle väl kunna tänka sig en fiskelåda i papp, men det fungerar alldeles utmärkt. Papp och papp, det handlar ju inte om vilken kartong som helst utan om den vulkaniserade pappfiber som här i landet kallas Unica-fiber. 

Innan jag hittade den här bruna redskapsboxen i fiberpapp kände jag till materialet främst genom de gamla (från femtiotalet) resväskor som på SAABens takräcke fungerade som takbox under min barndoms resor till och från familjens sommarhus. De väskorna fick utstå mycket men klarade det galant och vad nu min pappask må ha varit med om (och den bär spår av flitig användning) så har den också gjort det.

Brun och helt utan dekaler är min box antitesen till sina mer pråliga, moderna, motsvarigheter och det är, i mina ögon, ett avgjort plus. Praktisk är den också. Två fack i vilka åtminstone rullar som inte är mer skrymmande än de Abumatic som syns på bilderna kan klämmas ner. En levelwind av fyrtiotalsstuk, vilket väl är vad boxen är tänkt för, får gott om plats.

I det stora fackets botten har jag lagt några wobblers och tafsar.










I den ena av de askar som ryms i boxens stora fack har jag skeddrag och i den andra spinnare.













På ena långsidan är boxen försedd med två sticklås som garanterar att den inte råkar öppnas under transport och I sin ena kortända har den ett bärhantag (men jag brukar stoppa ner hela härligheten i min fiskeryggsäck). I ryggsäcken ryms även det jag vill ha med mig - kniv, tång, matsäck och piptobak - som det (faktiskt) inte finns plats för i boxen.



...och en till



Jag vet att jag tidigare skrivit om min lilla redskapsbox av papp men postar ändå bilder av den här. I likhet med den större har den ett fack för en rulle och några mindre avdelningar för småprylar. Jag gissar att det ursprungligen ingick en mindre ask för sådana men den har i så fall förkommit.





















Rullfacket (till vänster i bilden nedan) rymmer bara en gammal levelwindrulle men en liten haspelrulle eller en mindre lågprofilrulle går att klämma in i den del av boxen som är avsedd för annat.





















Fast å andra sidan så behöver man oftast mycket mindre grejor än vad man tror för ett givande fiske och ska man smuggla med en utrustning på till exempel en resa som inte är en fiskeresa kan det som ryms i den här boxen och ett rese/telespö vara alldeles lagom.

söndag 23 juli 2023

Från ABU-spinnaren Reflex till Reflex Red

Till vänster en tidig - 1952/55 - ABU-spinnaren
Reflex försedd med anti kink-fenor i klar plast.
När AB Urfabriken i Svängsta i början av andra världskriget tvingats att ställa om sin produktion från taxametrar till multiplikatorrullar dröjde det inte länge förrän även olika beten för spinnfiske kom att ingå i sortimentet. Till att börja med handlade det om tillverkning av redan existerande skeddrag och spinnare men ganska snart hade man börjat utveckla egna modeller.

Ett av de tidigaste egna betena var den skedspinnare som kom att få namnet ABU-spinnaren, en skedspinnare med avlång sked och en rödorangemålad kropp i svarvad mässing samt försedd med en klädd krok. Skeden på ABU-spinnaren var, som skedarna på alla andra spinnare, slät men 1951 introducerades en version med veckad sked som kom att kallas ABU-spinnaren Reflex.

ABU-spinnaren, originalversionen med den släta skeden, kom att hänga med i ytterligare ett antal år med reflexversionen kom snabbt att bli den mest populära och tillverkas, om än inte i Svängsta eller Sverige. Eller ens i Europa... Det skulle heller inte dröja länge innan ABU-spinnaren försvann ur namnet som, kort och gott, kom att bli ABU Reflex. Genom decennierna har ABU Reflex tillverkats i en mängd olika versioner, storlekar och färger. För samlare och nördar finns här en ocean att drunkna i. För oss någotsånär normala (?) sportfiskare räcker det att veta, att några ABU Reflex i olika storlekar och färger är minst lika pålitliga fiskfångare idag som de var på femtiotalet. Sedan kan det ju finnas anledning att titta litet närmare på innehållet i redskapslådan (särskilt om man ärvt den av morbror Olle) så att man inte i onödan råkar "kasta bort" någon raritet. De asientillverkade ABU Reflex man fortfarande kan köpa nya duger gott att fiska med.

Till vänster en ABU Reflex anti kink från 1963/65 och till höger en 
Reflex Red (som den heter i årets, digitala, Napp och Nytt).


lördag 22 juli 2023

Abumatic 30A

 


En av mina favoriter bland ABU:s inkapslade rullar är Abumatic 30A som var i tillverkning under första hälften av sextiotalet. Det som tilltalar mig är främst utseendet. Den mörkt gröna eloxeringen ger den ett seriöst utseende. Och snyggt! Nyansen ligger nära British Racing Green.


Rullen saknar Syncro men eftersom veven kan vevas bakåt så fungerar slirningen, om man så önskar, på i stort sett samma sätt om man helt enkelt släpper veven när fisken rusar.




En sak som skiljer 30A från nästa generation Abumatic (de med tresiffriga modellnummer som börjar med 1) är att det krävs verktyg för att byta spole (vilket är få som gör på den här typen av rulle).













Något av en favorit är den som sagt, och en trevlig kamrat när det handlar om det avspända semesterfiske efter gädda och abborre som åtminstone jag förknippar med Abumatic. Ett kort enhandsspö, gärna ett massivt glasfiberspö med nedsänkt rullfäste, och monofil nylonlina i dimension runt 0,25 mm är lämpliga komplement.

torsdag 20 juli 2023

onsdag 19 juli 2023

Underskattad

 












Ofta undrar jag vad det är som gör vissa rullar till storsäljare medan andra försvinner från marknaden nästan innan de hunnit introduceras. En sak har jag klar för mig: Det har sällan med om rullen är bra eller inte att göra. Ett exempel på detta är Penn Pursuit (PUR64LP) som kom 2010 (?) och ganska snart försvann utan att ha lämnat några större spår. Ni kan ju alltid googla så ser ni.  


Att räknenissarna  på Pure Fishing och andra företag som försöker göra pengar på vår hobby plötsligt bestämmer att en modell ska läggas ned innebär ofta nog, särskilt om företaget tillverkat (eller låtit någon asiatisk fabrik tillverka) en stor volym av modellen i fråga att vi som är villiga att chansa, kan göra sk klipp. Det gjorde jag när den här rullen för runt tio år sedan reades ut, bla på XXL där jag vill minnas att den kostade femhundringen jämnt.


För den halva tusenlappen fick jag en väldigt bra lågprofilrulle, avsedd att tåla fiske i saltvatten, rejäl linkapacitet, stabilt stativ, bra drev, dito slirbroms (med Penns HT-100 grafitbelägg) och sexstifts centrifugalbroms. Rullen är utan vidare en av mina mest välkastande multirullar. Snygg är den också.

söndag 16 juli 2023

Oboy, vicket vackert väder!


Man ska inte ropa hej förrän björnen är skjuten. Eller om det var sälja skinnet man inte skulle. Innan man hoppat över ån. Men jag passar på medan tid är att glädjas åt det tjänliga juliväder, med såväl måttliga temperaturer som nederbörd, som parkerat här i Roslagen och håller tummarna för att den där vedervärdiga juniveckan med "tropiska nätter" var det värsta för den här gången. Fast nere vid Medelhavet har de ju den ena helvetiska värmeböljan efter den andra och Ledins "sommaren är kort, det mesta regnar bort" framstår numera som en from förhoppning snarare än en tillförlitlig prognos. 

söndag 9 juli 2023

Två små tidsmaskiner

När min mor föddes, för snart nittio år sedan, såg toppmoderna rullar ut som på bilden ovan. Till vänster en amerikansk levelwind (multiplikatorrulle) av märket South Bend och till höger en fransk haspelrulle av märket LuXor. Monofil nylonlina (som jag fyllt rullarnas spolar med) fanns då ännu inte att tillgå. Den höll man just på att uppfinna Inte heller hade man glasfiberspön. Glasfibern kom att utvecklas under andra världskriget. Linorna var spunna av material som bomull, lin eller silke och impregnerade på olika sätt (men ändå benägna att ruttna om de inte spolades av rullen och hängdes att torka i lösa slingor efter fisket). De vanligaste spömaterialen var splitcane (lamellimmad bambu) och stålrör.

Min mamma är inte ett dugg intresserad av fiske och än mindre av fiskeredskap men det är alltså hennes son. När det gäller redskapen har mitt intresse för länge sedan passerat nördnivån och jag ägnar mig åt sådana perversiteter som att faktiskt fiska med grejor som de på bilden ovan. Och spön av stål och bambu... Linor av det gamla slaget som fortfarande går att fiska med är emellertid så svåra att få tag på (och att betrakta som rena museiföremål) så där "fuskar" jag...

Men varför? Varför fiska med gammalt mög när jag har fullt moderna grejor? Tja, varför restaurerar och kör folk veteranfordon? Varför lajvar folk medeltid? Och varför fiskar folk med spö och rulle när det finns fisk att köpa i butiken? Kort sagt: Därför att det roar mig. Jag finner det intressant att själv uppleva hur det var att vara sportfiskare förr i tiden (dvs längre tillbaka än det dryga halvsekel jag själv har minnen av) och eftersom jag är nördigt intresserad av fiskerullar därför att det ökar min förståelse av hur de fungerar och hur de utvecklats.

Utifrån mina försök med rullarna på bilden ovan förstår jag, bland annat, vilken revolution det innebar för fisket med lätta beten när haspelrullen kom. Faktum är att på ett modernt UL-spö fungerar den gamla luxorrullen lika bra som en modern rulle. Däremot är det betydligt enklare att hantera en modern multirulle än vad det är att fiska med rullen på bilden som saknar såväl frikopplingsbar spole och kastbroms (centrifugal- eller magnetbroms) som slirbroms. Kastlängderna med den gamla rullen är begränsade och skulle man få på en rejäl fisk gäller det att hålla ett säkert grepp om veven och tungan rätt i mun. Men roligt är det.

lördag 1 juli 2023

En rejäl fickkniv











En rejäl kniv hör till den absoluta basutrustningen för en fiskare (liksom överhuvudtaget när man rör sig i skog och mark). Eftersom det i dagens samhälle råder en slags knivhysteri och vi har lagregler utformade med hänsyn till kriminella (men hänsynen till oss fredliga och skötsamma knivbärare har lagstiftaren, förmodligen på grund av brådska och bristande förståelse/förstånd lyckats fumla bort) som gör att många väljer att inte bära en kniv synligt (minns ni Gösta Bohman?) så kan en fällkniv vara ett alternativ.

Den här, från Hultafors, är mitt senaste förvärv. Bladet, i rostfritt stål, är 7 cm långt och 2,8 mm brett (över ryggen på bredaste stället). Den bor nu i en av fiskevästens fickor. Tillsammans med en peang och ett tändstål utgör den en tämligen komplett verktygsuppsättning  för åtminstone mina fiske- och andra friluftsäventyr. 
 











Kniven är försedd med ett clip. Det kan man montera på fyra olika sätt (eller ta bort...).