Testrapport

 

Mitt test av lågprofilrullar fortsätter. Även om det just nu inte är mycket att rapportera så postar jag - det är ju tisdag - ett inlägg för kontinuitetens skull. Eftersom det är mitt test blir det jag utsätter rullarna för det fiske jag ägnar mig åt. Hittills i år har det mest varit kustfiske efter havsöring, dvs kast med långa spön, kustwobblers och havsöringdrag men nu börjar sommarhalvåret och med det fiske efter arter som abborre, gös och gädda. Rullarna kommer då att få visa vad de går för med andra typer av spön och beten. I månadsskiftet augusti-september är en västkustvecka inplanerad. Sedan kommer höstfisket efter gädda och en ny havsöringsäsong. Framemot årsskiftet bör jag ha en åtminstone preliminär uppfattning om hurpass dugliga de olika rullarna är.

Jerkfiske Old School

Modern spinnfiskeutrustning.

Jerkfiske, dvs att med vevstopp och rörelser med spötoppen påverka betets gång är inget som specifikt har med jerkbeten att göra och det är heller inget vi började med runt sekelskiftet. Nej, det är precis hur vi som fiskade gädda med korta enhandsspön och skeddrag gjorde när jag, på sextiotalet, började och även långt dessförinnan. Skeddrag som Utö och Atom är förmodligen de ultimata jerkbetena. Visst kan man, särskilt i kallt vatten, locka en och annan gädda att hugga på ett skeddrag som vevas hem i jämn och långsam takt men det är när man med knyckar och vevstopp åstadkommer en oregelbunden gång eller låter draget singla ner mot bottnen det börjar hända saker. Och vi havsöringfanatiker känner ju väl till det "magiska" spinnstoppet som ju inte är något annat än en variation på samma tema. 

Jerkbaits m.ä.

Det är inte rimligt att lösa Sveriges energiproblem genom att slå ihjäl fiskenäringen

"Min erfarenhet är att det är oerhört svårt att få beslutsfattarna att lyssna när vi försöker förklara vilka konsekvenser havsbaserad vindkraft har för fisket."

Jag är inte emot vindkraft. Men jag är skeptisk mot enkla lösningar och storskaliga projekt. Och livrädd för politiker, särskilt när det handlar om förvaltningen av våra hav där deras "track record" är förskräckande. Så när politiker talar om att energi- och klimatproblemen ska lösas genom enorma vindkraftsparker ute till havs får det alla mina varningslampor att blinka. Och jag är inte ensam om att vara orolig...

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wAX0VL/fiskare-rasar-mot-vindkraftsplaner-pa-vastkusten-dodsstoten

Jerkbait eller wobbler?

Vad är, egentligen, ett jerkbete? Som så ofta har vi importerat en benämning utan att ha klart för oss vad den står för. Tidigare exempel i genren är spinnrulle och jigg. Eftersom vi redan var bekanta med wobblers när jerkhysterin slog till i slutet av det förra seklet och de beten som då blev populära saknade sked kom jerkbete/jerkbait att på sportfiskesvenska bli synonymt med en skedlös wobbler. Dogger deklarerar på sin hemsida att "jerkbaits saknar sked och rycks (jerkas) fram genom att snabbt trycka ner spötoppen eller att göra spinnstopp med veven".

Typiskt jerkbete enligt den svenska definitionen.

Läser man på en amerikansk hemsida får man ganska snabbt klart för sig att upptattningen där är annorlunda. I en artikel som handlar om skillnaden mellan jerkbaits och crankbaits kan man således läsa följande: "Jerkbaits are a hard body plastic lure that resembles a minnow. Because of this they are sometimes called the minnow lure. The lures shape is thin and long. It typically has two treble hooks on the bottom, and a lip on the front. Some companies make lipless jerkbaits and some even make softbaits they label as jerkbaits. Although 90% of all jerkbaits are hard body with a lip."

Ett typiskt jerkbait enligt den amerikanska definitionen.

Så vad vi svenska sportfiskare i alla tider kallat för en wobbler av rapalatyp är alltså ett jerkbait enligt de amerikanska sportfiskarnas sätt att se på saken. Men vad vet de?

Att vi inte förstod att wobblers som ABU Killer var jerkbeten är tillverkarnas fel. De betonade i sin reklam vilken fin gång betet hade snarare än lärde oss hur man skulle manipulera gången med hjälp av spöet. Men nu vet vi bättre?

Är det slut nu?

När en säsong börjar eller slutar är inte alltid lätt att avgöra. I alla fall inte när fisket är tillåtet året om. Som kustfisket efter havsöring i Roslagen där jag bor. Men nu tror jag att vårsäsongen är över. Numera är det så glest mellan huggen att det är svårt att avgöra om det är säsong eller inte. För trettio år sedan tog jag tre fina fiskar i midsommarhelgen medan övriga familjen badade. Men det var då. När det nappade även om det inte var säsong...

Testrapport - Lixada TT-YL01

Nu har jag vant mig vid den här rullens utseende och börjat tycka att den ser helt OK ut. En förmodligen bidragande orsak är att den är helt OK, eller kanske mer än OK, att kasta och fiska med. I likhet med de sougayilangrullar som ingår i testet känns lixadan som en kvalitetsrulle, kastegenskaperna är goda och slirbromsen har en jämn funktion. Den fungerar både med flätad PE-lina och med monofil nylon.

Sådana stolligheter som att kasta med olika rullar för att mäta och se om kasten med den ena eller andra blir någon meter längre eller kortare håller jag inte på med så den som är intresserad av sådant får leta någon annanstans. 

Såvitt gäller rullens funktion betraktar jag den som mer eller mindre färdigtestad och resultatet är att den fungerar som den ska. Det som återstår innan rullen kan få ett definitivt betyg är att se hur den håller över tid, dvs om och hur länge den fortsätter att fungera som den ska. Det kommer - förhoppningsvis - att dröja några år innan jag är beredd att uttala mig om den saken. Hittills har jag inte noterat något som ger mig anledning tro att den ska packa ihop eller börja krångla inom den närmaste tiden. 

Nu är alltså planen att fortsätta att fiska med rullen men jag kommer antagligen inte att skriva om den på ett bra tag. Den som tycker att Lixada verkar vara ett vettigt lågprisalternativ och som inte vill vänta tills jag är färdig med mitt testande så är mitt råd att det är en rimlig risk att lägga de cirka 350 kr som det kostar att få hem en rulle. Den är trevlig och trygg att kasta och fiska med. Om den sedan kommer att kunna gå i arv från far till son vill jag låta vara osagt. 

Och nu...

 ...när lagom tid förflutit, läggs förundersökningen ned. 

Daiwa 735

 

Efter alla nya små multirullar känner jag att det är dags för rättning mittåt. Alltså för ännu en i raden av gamla haspelrullar, denna gång en tidig Daiwa med modellnumret 735.

Det är svårt att hitta närmare uppgifter om den här rullen. På nätet har jag sett uppgiften att den skulle vara från 1970 men det tror jag inte på eftersom den verkar vara äldre än de modeller som lanserades 1968. I likhet med dessa har den en anodiserad spole men inte den "Spring Loaded Drag" (fjäderbelastade slirbroms) som kännetecknar rullarna från -68 och senare.

68:orna har på rotorkåpans baksida en text som anger att de är designade i USA men tillverkade i Japan. På motsvarande ställe har den här rullen en text av samma innebörd men annorlunda ordalydelse. Min gissning är att rullen är tillverkad någon gång under 1960-talets andra hälft.

Enkelt

Om ditt bete har nio krokar, vilket en wobbler med tre stycken trekrokar har, så kommer du ändå aldrig att få flera än en gädda i samma kast. De nio krokspetsarna niobubblar varken din fångst eller dina möjligheter att få de gädda som hugger att fastna. Däremot flerdubblar de risken för att ditt drag ska fastna i något annat än en gäddkäft. Detta något kan vara allt från bråte på bottnen, håvgarn, ett finger eller någon annan kroppsdel, I bästa fall leder sådana missöden inte till något värre än en förlorad wobbler eller en tappad fisk. I sämre fall leder de till att fisketuren får avslutas på närmaste akutmottagning.

Även om du inte kör C&R är det alltså en god idé att minimera antalet krokar på dina beten och det ideala antalet är en (1) krok. En (1) enkelkrok av god kvalitet, rätt storlek och med en sylvass spets. Tänker du återutsätta din fångst så har du naturligtvis nypt in hullingen på kroken. Att tillämpa C&R samtdidigt som man fiskar med krokuppsättningar som gör komplicerade operationer nödvändiga var och varannan gång en fisk ska befrias är idioti. Och djurplågeri. Med hullinglös enkelkrok blir avkrokningen enkel eller i vart fall enklare. Krokningen blir för övrigt oftast betydligt bättre med bara en, vass, krok eftersom man då får god penetration och ett säkert krokgrepp. 

Gör dig och fisken en tjänst och ditt fiske enklare.

 

Gäddans glupskhet

Högmod, girighet och frosseri är tre av de sju dödssynderna. Nu kan förstås en själlös varelse som en gädda inte synda, men om den kunde det så skulle gäddan i denna kortvideo ha begått de tre uppräknade som, för övrigt, kan sammanfattas i begreppet glupskhet.

Åtminstone de av oss som inte är nybörjare har säkert stött på gäddor som den i filmen, fiskar som gapat över mer än vad de kunnat svälja, men idén att ingripa som i filmen har faktiskt inte kommit för mig. Release utan catch (om nu inte upplyftandet av den mer eller mindre livlösa fisken ur vattnet ska betraktas som fångst). Men snyggt gjort var det och man såväl hoppas att gäddan återhämtade sig som undrar om den lärde sig av sitt misstag.

Det lär ju vara så att vissa arter av vitfisk (karpfisk) tenderar att utveckla en högre kroppsform i vatten med mycket gädda. Detta för att göra dem mindre attraktiva som byten för gäddorna. Hur detta skulle fungera förstår man när man ser videon, samtidigt som man inser att det åtminstone inte alltid gör det eftersom gäddor är benägna att hugga på allt de kan gapa över (vilket rätt ofta är betydligt mer än vad de kan svälja). Gäddan i filmen har dock inte bara huggit den braxen (?) som höll på att kväva den utan även vänt den i munnen och gett sig tusan på att försöka få i sig den.
 

Första metardagen

I morgon infaller en av årets viktigaste högtider, nämligen Första metardagen (även kallad Kristi himmelsfärdsdag). Själv har jag sett till att ha såväl mask som andra beten hemma och funderar på tidig revelj för att hinna med ett pass på morgonen och sedan avrunda dagen med ett kvällspass.

Meta kan man göra på många sätt men just den här dagen brukar jag meta traditionellt, dvs flötmete med toppknuten lina. Det är ett av de roligaste sätten att fiska, roligt såväl på svenska som norska.

Morgonpasset blir nog i den närbelägna ån som håller flera olika sorters vitfisk. På eftermiddagen har jag ett ärende som kommer att ta mig till den innersta delen av Furusundsskärgården och då sätter jag mig nog där någonstans och ger abborren en chans.

 

Testrapport

 

Såvitt jag kan erinra mig har jag inte gjort ett enda kast med haspelutrustning hittills i år. Det är det hittills mest påtagliga resultatet av mitt pågående test av lågprofilrullar. Jag har alltså använt testrullarna i alla lägen där jag annars mest hade fiskat med haspel och annars med någon av mina runda ambassadeurer.

Några större överraskningar har jag hittills inte råkat ut för. Märkesrullarna - ABU Garcia och 13 Fishing - fungerar klockrent. Lixada och Sougayilang likaså. Den övriga kinaimporten är en blandad kompott. Några av rullarna kastar bra, någon OK och någon mindre bra. Dessa rullar har samma typ av slirbroms med en bromsskiva i okänt material och ojämn funktion. Trots närmast identisk konstruktion är de något olika (men samtliga högt) specade. Uppgifterna om slirbromsens kapacitet kan för dessa rullars vidkommande saklöst lämnas utan avseende.

Att jag (inbiten haspelfiskare) har en förkärlek för monofil nylonlina är väl bekant för bloggens läsare. Det gäller numera även för lågprofilrullar. De av rullarna jag hittills testat med både 0,24 mm PE-lina och 0,30 mm nylon har kastat bättre med nylonlinan.

Smicker

Få wobblers har en mer egen form än den svenska wobblern Zalt. Få wobblers är lika bra på att fånga gäddor.

Lyckas man göra något riktigt bra blir man oundvikligen kopierad. Det är framgångens pris eller, om man så vill, ett kvitto på att man lyckats riktigt väl. Så bra att andra helt enkelt ger upp sina försök att själva komma med något bättre och i stället apar efter.

Oscar Wilde - mästare på oneliners innan ordet ens fanns - uttryckte det bäst (så jag försöker inte ens hitta någon bättre formulering utan lånar hans) med: "Imitation is the sincerest form of flattery that mediocrity can pay to greatness"

Själv upptäckte jag att det finns åtminstone en zaltklon när jag i min hand fick en, som jag trodde, Zalt som på ryggen var märkt SureCatch.

Det enda som skiljer kopian från originalet är ögonsocklarna (som Zalt) saknar. Gissningsvis är SureCatch ett seriöst företag som anlitat varumärkesjurister som förklarat för dem hur litet man behöver ändra en design för att det inte ska betraktas som ett plagiat. Tillräckligt lik en Zalt för att lura mig är SureCatch men är gäddan lika lättlurad?

Som en oljad blixt

De tunnflytande oljor - raketoljor , som är särskilt avsedda för smörjning av kullager i multiplikatorrullar är bra. Visst, literpriset är astronomiskt men den mängd som går ät när ett lager ska smörjas är så minimal att det knappast har någon avgörande betydelse. Men...

...själv gillar jag att leva litet farligt och att testa andra smörjmedel. Att WD-40, som är en förträfflig produkt, inte är ett smörjmedel vet jag men det betyder inte att allt som kommer i sprayburk är kass.

Just nu testar jag Biltemas (!) PTFE-smörjmedel. PTFE brukar uppträda under sitt mer kända artistnamn Teflon men det är ett skyddat varumärke så Biltema får nöja sig med att skriva PTFE. För precis under 70 spänn får man en 400 ml sprayburk av denna produkt. Hittills verkar det lovande och de lager jag smort med medlet snurrar och snurrar och snurrar... Återstår att se hur det fungerar på sikt.

Intressant är också det "torra", dvs utan olja, PTFE-smörjmedel samma företag säljer på 500 ml burk för en spänn under hundringen. Jag köpte en burk efter att ha läst vad en amerikansk fiskare skrev om hur han gått över till detta i spolaxellagren på sina kullagrade baitcasters med bra resultat men jag har inte ännu hunnit testa.
 

Nostalgi

Det var, kan man nu några år efter företagets 100-årsjubileum konstatera, en relativt kort tid som AB Urfabriken tillverkade just ur. Som ABU är det, eller i vart fall varumärket, betydligt mer förknippat med fiskeutrustning. Själva fabriken i Svängsta skruvar alltjämt ihop de flesta av de klassiska, rundgavlade, Ambassadeur multirulllarna men den helt övervägande delen av de rullar, spön, beten och annat som fortfarande säljs under namnet ABU, förlåt; ABU Garcia, är tillverkat i diverse asiatiska fabriker på beställning av konglomeratet Pure Fishing.

Så hur mycket ABU de spön jag nu köpt är kan man diskutera. Att nostalgitricket fungerar är däremot odiskutabelt. Även om jag väl inte direkt blev lurad så föll jag till föga och köpte några spinnspön (jag har ju numera rätt många lågprofilrullar som behöver sådana...) ur jubileumsserien.

Nå, till mitt köpbeslut bidrog att kvarvarande spön nu reas ut vilket gör dem rimligt billiga. Jag köpte 6´, 5-25 g, 8´10-30 g och 8´30-60 g vilket ger en uppsättning med vilken man klarar i stort sett allt fiske en lågprofilrulle i 200-storlek, tex Revo4 X som också reas ut, är lämpad för. 

Spöklingorna i 30-tons grafit med nanoteknik känns fina och jag gillar såväl den gyllenbruna färgen som att spöna har hela korkgrepp. Rullfäste och spöringar verkar vara av god kvalitet. En detalj är att man imiterat de etiketter som på sjuttiotalet satt klistrade på spöna med uppgifter om modellnummer, lämpliga kastvikter och fiskeklass. Vad som står på imitationen vet jag inte. Den är nämligen bara en bråkdel så stor som de etiketter den ska imitera var. Detta bekräftar - återigen - min tes att det var bättre förr. Då kunde jag obehindrat och utan glasögon eller förstoringsglas läsa texten på såväl förpackningar som spöetiketter.

A blast from the past

När sportfiskeprogrammet Visst nappar det! med Bengt Öste och Larz-Thure Ljungdahl började sändas i Sveriges Television i mars 1980 var det en minst lika stor händelse som när FiskeJournalen började ges ut några år tidigare. Förvisso innehöll FJ mer och mer kvalificerad information men TV-programmet nådde många fler än vad tidningen gjorde. TV:s genomslagskraft var på den här tiden oerhörd eftersom större delen av vårt lands befolkning satt troget bänkade vid dumburken kl 18-21 varje kväll. Några med TV1 och TV2 konkurrerande kanaler fanns inte och inte heller internet, åtminstone inte som vi känner det idag.

Här kan du lära dig hur man, med kastspö och glidande flöte, metar skärgårdsabborre med löja som agn. Eller bara göra en nostalgitripp...
 

Storöring?

 

72 pounds, dvs litet drygt 33 kilo. Skapligt.

Här kan du läsa om fångsten.

Fast vi i Sverige skulle kalla den för kanadaröding Det svenska rekordet ligger några gram över 14 kilo.

Som sagt, skapligt.

Att göra just ingenting

I helgen ska det - ÄNTLIGEN! - bli vackert vårväder. Varmt, soligt och svag, sydlig, vind. Min plan är att tillbringa lördagen sittande vid någon sydvänd vik med lagom djupt vatten med mitt maskagnade pater noster-tackel utkastad på en lagom djup sandbotten. Sikmete, med andra ord, men på en mask kan vad som helst - flundra, havsöring, abborre tex - nappa. Eller ingenting. En (ål-)bjällra i spötoppen så att jag vaknar om något skulle hända.

Skulle jag känna för att röra på mig så kan jag kasta litet efter havsöring eller samla ved - pinnar och kottar - till fältköket och koka mig litet kaffe. Kanske tar jag med mig en kikare och leker ornitolog. Fast annars är jag nöjd med att göra just ingenting. Eller fiska, som jag brukar kalla det. Att göra just ingenting är något vi gör alldeles för sällan.

Testrapport - 100-rullar "unboxing"

 

Många rullar blir det men inte riktigt hundra (vilket väl är vad jag är) utan rubriken syftar på testets två minsta rullar; Sougayilang LV 100 (en Sougayilang med modellbeteckning!) och Daiwa PR 100. 100 indikerar i båda fallen storleken (testets övriga rullar är, mer eller mindre, i 200-storlek). Att det sedan, som så ofta när det handlar om sportfiskeutrustning, inte finns någon standard utan en 100-rulle från en tillverkare kan ha samma linkapacitet och väga lika mycket som en annan tillverkares 200-rulle är som det är...

Sougayliangrullen väger 200 gram och tar 100 meter 0,30 mm monofil nylon eller FC-lina medan den lilla daiwan väger 190 gram men anges ta 110 meter 0,31 mm lina, således cirka tio meter mer. I testet råder likabehandling och båda rullarna har fått Sufix Herculine 0,24 mm påspolad.

Båda rullarna är magnetbromsade. Slirbromsen på sogayilangen är specad till 4 kilo medan daiwans maximala bromskraft anges till 5 kilo. Utväxlingen är 6,3:1 för båda rullarna och sougayilangen skryter med 10 kullager mot daiwans blygsamma 3. Båda rullarna har IRL.

Båda rullarna känns bra att hantera. Tumtangenter och övriga reglage känns distinkta. Stjärnhjulet och reglaget till magnetbromsen på sougayilangrullen klickar när man vrider på dem medan daiwans reglage är tysta. Reglaget till daiwans magnetbroms är fnuligt och svårt att komma åt för en karl med stora labbar och normaldålig finmotorik. Båda rullarna har dubbelvev med vevknoppar i någon slags hårdgummiliknande material. Linuppläggningen på båda rullarna är jämn och fin.

Faktum är att sougayilangen ger ett mer påkostat intryck än daiwan (och jag gillar den mellanblå färgen) men det återstår att se vilken rulle som fungerar bäst på, kort och lång sikt...

Testrapport - Fiorky

Visserligen är testet i sin början men redan har jag hunnit göra intressanta iakttagelser som jag vill dela med mig av. Så här gick det när jag tog ut Fiorky.

En rulle som är hopplös att kasta med...  

Jag började med att kasta en 27 grams Gladsax kustwobbler (med ett ABU Veritas 10´2´´ spö), något som är ganska snällt mot rullen med visar om det går att kasta långt med den. Det gjorde det inte. Det gick att kasta, men för att inte drabbas av backslag var jag tvungen att ställa in såväl magnetbroms som spolaxelspänning extremt defensivt och ändå bromsa med tummen och då blev naturligtvis kastlängderna inget att skriva hem om. 

Att (med ett sjufotsspö) kasta lättare beten med större luftmotstånd (än en kustwobbler) var inte heller roligt. Jag                                                               testade med en fyratums Storm Largo      Shad (11 gram) på en 5/0 offsetkrok (oförtyngd). För att inte genast få backslag tvangs jag ställa magnetbromsen nära max och dra åt spolaxelspänningen så hårt att det går trögt att veva. Med de inställningarna gick det att kasta men inte längre än 10-15 meter.

Jag är en hyfsat kompetent kastare och jag hade verkligen gett den här rullen en sportslig chans (och två gånger skruvat isär den får att se om någon justering eller förbättrad smorning kunde hjälpa upp

...och en rulle som kastar utan problem.

 Kan du se skillnaden?

det hela) men tyvärr så höll den inte måttet. Jag var färdig att lägga den i  men så fick jag för mig att se om den fungerade bättre med monofil nylonlina. Sufixlinan transplanterades till en annan rulle och Fiorkyns spole fylldes med Fladen Vantage 0,30 mm.

Vad hände? Jo, på ett 6´6´´ spö var det plötsligt helt problemfritt att kasta med rullen. Med såväl ett spinnerbait med trailer som med en skedspinnare kastade rullen utan några som helst tendenser till backslag och jag kunde frigöra spolaxelspänningen och ställa in magnetbromsen på ett lågt värde utan att något annat hände än att kastlängderna ökade.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Att rullen är dålig som inte fungerar med en PE-lina? Att nylonlina är bättre än PE-lina? Att nylonlina är ett bättre linval till den här rullen? 

Nå, Fiorkyn var som sagt, innan linbytet, nära att få lämna testet och förpassas till skrotlådan men får nu en ytterligare chans. Dessutom tänker jag testa även övriga rullar i testet med samma nylonlina.

Testrapport - BearKing 2022ECOI Venom "unboxing och provkastning

 

I den typ av kartong som tycks vara standard för kinarullar levererades ytterligare ett testobjekt, denna gång inte bara med modellbeteckning utan en extra lång och krånglig sådan. Och en till, för i faktarutan på kartonggaveln anges "Model - VN200". 

Kartongens innehåll var en till synes välgjord och estetiskt tilltalande lågprofilrulle med snygga detaljer som vevknopparna av gummikork. 

Allt känns bra när jag hanterar rullen. Den är tyst och tight och verkar vara vettigt smord så jag bryr mig inte om att öppna den.

Utväxlingen är förhållandevis måttliga 6,5;1. Slirbromsen anges kunna bromsa upp till 7 kilo och tydligen sitter det 12 kullager på olika ställen i rullen och ett IAR-lager. 

När jag första gången skulle kasta med rullen rådde en frisk bris som kom in över Ålands hav, alltså motvind. Möjligen var detta orsaken till de skatbon jag drabbades av men även när jag begett mig till ett ställe där det var lä blev det ganska omgående ett nytt skatbo. Som framgår av bilden ovan är linuppläggningen väldigt "tät" och jag misstänker att linan (Sufix Herculine 0,24 mm) gräver ner sig och fastnar i underliggande linlager. Till nästa försök blir det 0,30 mm monofil nylonlina...

En rofylld eftermiddag

Vilken skillnad mot för en vecka sedan. 

Istället för epa-dunk och hip-hop kunde jag höra ändernas snatter och korparnas kraxande. Betydligt mer njutbart. Förmodligen beror det på att kanotisterna kommit igång och att rodd- och kanotklubbens brygga därför används till det den är avsedd för. Även om man måste avbryta sitt kastande när kanoterna passerar stör det (åtminstone mig) avgjort mycket mindre än det mina unga fiskebröder ägnade sig åt sist jag var här. Därför hade jag en angenäm sen eftermiddag med mitt spö och min pipa.

För fiske är så mycket mer än att fånga fisk. Åtminstone det fiske jag ägnar mig åt. Jag fiskar hellre där det är vackert och rofyllt än där det nappar bra. Om jag måste välja.

Om dragaskar

En modern, vattentät, draglåda i vilken eventuell fukt stängs inne och garanterar rostiga krokar om man lagt ned några blöta drag och inte kommit ihåg att omedelbart efter hemkomsten öppna locket.

Så snart man har fler än ett drag uppstår behovet av något att förvara dem i. Förr (när det var annorlunda och mycket var bättre), närmare bestämt på femtio- och sextiotalen, hade man inte så många drag och de man köpte låg ofta i en liten pappask. I en sådan fick flera drag plats och asken rymdes i jackfickan. På asken kunde det stå saker som "De tyngsta och längsta med grejor från Svängsta". Man kunde förstås köpa draglådor som då ofta var tillverkade av hårdplast så att man lät som slagverksensemlen Kroumata när man kom gående med sin fiskeväska (i grön smärting) över axeln. Tidigare fanns dragaskar i material som vaxad papp, plåt och trä.

För er som missade den gamla goda tiden så

släppte ABU i samband med sitt 100-ärs 

jubileum några skeddrag förpackade i den 

gamla typen av pappaskar (med plastlock).

Draglådorna i hårdplast dog ut på sjuttiotalet, detta när beten i mjukplast slog igenom. De giftiga och cancerogena mjukgörarna i dessa beten reagerade med hårdplasten och förvandlade såväl bete som ask till en smet. De tillverkare och importörer som redan tjänat pengar på att sälja såväl hårdplastlådor som mjukbeten kunde nu göra sig en slant på att sälja dragboxar i "worm proof", halvhård, plast och det är sådana vi fortfarande använder.

Designen på dragaskarna har utvecklats och vi har nu, i viss mån, standardiserade storlekar avsedda att kunna travas i därför avsedda väskor, boxar och ryggsäckar. Vi har alltså kommit rätt långt från den tid då man kunde ha sina drag i en liten ask i jackfickan (även om det naturligtvis fortfarande är fullt möjligt för den som inte vill bära på kilovis med onödiga prylar under sina fisketurer). Själv upplever jag de tjocka, återförslutbara, plastpåsar som många mjukbeten säljs i som bland det bättre som hänt på senare tid. I en sådan påse ryms såväl några beten riggade på jiggskallar eller liknande som några beten i reserv och påsen ännu mer fickvänlig än vad de gamla pappaskarna var).

De mer påkostade draglådorna är numera ofta vattentäta men där får man nog se upp. Om man vadar i bränningar (vilket är dåraktigt) eller fiskar från en kantringsbenägen farkost (även kallad kajak) kan jag se behovet men annars är det viktigare att se till att eventuell fukt kan ventileras ur draglådan så att inte krokar och annat rostar. Därför brukar jag, med en knivspets, göra ventilations/dräneringshål i mina askar.

En dragask i min smak. Något större än ett cigarettpaket rymmer den vad man behöver men ryms fortfarande i en jack- eller byxficka. Notera ventilationshålen

En underb... helvetisk eftermiddag

Frisk pålandsvind _ idealiska förhållanden - och trots att vinden bär med sig kylan från havsvattnet gör vårsolen det ganska skönt.

En ny lågprofilrulle ska testas. Motvinden och den för mig obekanta rullen gör att jag ställer in magnetbroms och spolaxelspänning defensivt och börjar med några korta kast för att väta linan. Det är en antydan till backslag till en början men efter ett halvdussin korta kast vågar jag mig på ett... helvete! Skatbo...

Nå, inget att hetsa upp sig över. Jag sätter mig med ryggen mot vinden, fäller ut korkskruven på min fickkniv och ägnar en halvtimme åt att, lugnt och metodiskt och utan att svära, reda ut trasslet. Sedan är det dags igen. Undrar just om det är någon havsöring inne?

HELVETE!