Tyst hav?

Nyligen konstaterade jag att det till följd av storskaligt fiske havererande strömmingsbeståndet i Östersjön inte bara var en förutsebar katastrof utan en som våra politiker med öppna ögon administrerat. Den som bryr sig kan ju läsa den här artikeln ur Svensk natur från 2018, dvs ganska mitt i den femårsperiod under vilken det svenska uttaget av strömming, enligt Stockholms universitet, ökat med 70 %och detta trots en förmodligen under samma period minskande konsumtion av strömming som matfisk.

"Fångsten går i huvudsak inte direkt till svenska matbord utan till den så kallade skrapindustrin, där den blir djurfoder och olja. Pälsdjursuppfödare är en målgrupp. Marknadspriset brukar ligga runt 2 kr/kg vilket gör att de ovannämnda 33 fartygen kan ta hem fisk värd uppåt 170 miljoner kronor."

Det hela är ett idiotiskt sätt att utan hänsyn till miljö- eller hållbarhet hålla en flotta av industritrålare under armarna istället för att låta dem som investerat i dem ta ansvaret för sin felsatsning eller på annat sätt subventionera en avveckling av schabraken. Praktisk politik när den är som sämst. Eller när den är som vanligt. Jag har svårt att se skillnaden...