Ganska snart hade
jag vant mig vid den mer otympliga utrustningen och vid fiske från
land var det en avgjord fördel med det långa spöt med vars hjälp
jag kunde kasta mer kompakta wobblers som (den billiga men ack så
bra) Westins Big Pike aktningsvärda distanser. Vid fiske från båt
använde jag ett 7´6´´ spö som ABU ett tag hade på sitt program,
klassat för beten upp till 2 oz men oftast nöjde jag mig med ”Fiske
2”-utrustning. Nu hade jag köpt en bunt (Husbergs reade dem för
99:-/st) sexfots odelade basspön (för haspelrulle och betesvikter
upp till 1 oz) i grafit och dessa små men tuffa spön brottade ned
(eller upp) ett antal grova gotlands- och skärgårdsgäddor. Faktum
var att dessa lätta och känsliga spön som hade såväl ryggrad som
seg styrka var så gott som skräddarsydda för det båtfiske jag
bedrev efter gädda med, främst, skeddrag i 25-gramsklassen som
bete. I vart fall var de betydligt vassare än de glasfiberspön jag
dittills använt. Det var lättare att känna när en gädda var
framme och med 0,35 (nylon) på spolen dög ryggraden mer än väl
för att driva in krokarna i hårda gäddkäftar. Det var så mycket
roligare att fiska med de lätta grejorna att jag tog till
tvåhandsspöt endast i ”nödfall”, främst när jag inte hade
tillgång till båt. Att grövre don skulle behövas för att
relativt snabbt och behändigt övermanna en gädda med tvåsiffrig
vikt föresvävade mig aldrig.
En lustig
iakttagelse. De tvåhandsspön jag ägde, båda i glasfiber och för
betesvikter upp till 60 gram, hade jag köpt för att använda vid
mitt kustfiske efter havsöring. För att få vettiga kastlängder i
pålandsvinden krävdes drag och kustwobblers på 28 gram och dessa
krävde, när man kastade med tvåhandsspö, 0,35 mm (nylon) lina
(eller chockspets) men när kolfiberspöna kom kunde jag byta till
lättare spön (och beten) och när jag skaffat ett niofots ABU Boron
Classic (för beten upp till 20 gram) fick mitt kustfiske helt nya
dimensioner. Jag hade fått i mig att man (vid sportfiske) skulle
använda så lätt utrustning som omständigheterna medger och därför
kom de gamla tvåhandsspön jag använt vid mitt gäddfiske att bytas
mot lättare kolfiber och kompositspön på åtta till nio fot för
beten upp till 40 gram. Dessa spön klarade galant av att kasta mina
Swim Whizz (som var den största wobbler jag använde) och,
naturligtvis, de klarade lika galant av att tämja de gäddor som
behagade hugga.
Sedan följde några
decennier då mitt fiske kom att bedrivas mer sporadiskt. Barn,
familjeliv och golf tog tid och intresse i anspråk. Jag slutade att
prenumerera på fisketidningar (det här var före internet) och när
jag fiskade så var det på samma sätt och med samma grejor som
vanligt. När jag så, för ungefär ett decennium sedan, åter
började att fiska mer aktivt så upptäckte jag att utvecklingen av
gäddfisket när jag vänt ryggen till gått i en helt oväntad
riktning. Istället för ännu lättare och läckrare grejor så var
det grövre utrustning än jag dittills (annat än utomlands på
båtar rustade för djuphavsfiske) sett som exponerades i butikerna.
Det handlade förstås om det sk jerkfisket som kommit att bli en
stor grej här i lilla Sverige. I USA är det fortfarande en
marginalföreteelse och då handlar det om muskelunge (musky) snarare
än om vår nordiska gädda. För fiske efter sådan handlar det
”over there” fortfarande om ordinär ”Fiske 2”-utrustning
(även om de inte kallar den för det). Här hade emellertid
jerkfisket efter gädda snabbt kommit att utvecklas till vad som väl
närmast får betecknas som en subkultur och gäddfiske verkade ha
blivit mer eller mindre synonymt med denna.
Fortfarande gällde
vad Engström lärt oss, att stora gäddor vill ha stora beten.
Problemet var att ett sk jerkbete – som är massivt – väger
ungefär 4 gånger så mycket som en lika stor wobbler så istället
för spön som kunde kasta 60 eller 80 gram krävdes nu ”påkar”
som klarade uppåt ett kvarts kilo. Och eftersom dessa beten är dyra
behövdes linor som inte brister vid bottennapp eller backslag och
här gällde de nya superlinorna (flätlinorna) i dimensioner upp
emot 0,40 mm. Multiplikatorrullar var vad som gällde.
Möjligen är det
mer adekvat att kalla det svenska jerkfisket för en kult snarare än
en subkultur?
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar