Om vadning och vadare, 2

Mina vikingvadare var vattentäta och under de säsonger jag använde dem så fortsatte de att hålla tätt. Däremot saknade de värmesolering så det gällde att, vintertid, ha lera lager värmande kläder under dem. De saknade även stretch (vilket väl är en orsak till att de var så rymligt tillskurna). På det hela taget så fungerade de. Man kunde, rätt klädd, fiska utvadad även i kallt vatten. Motsvarande vadarbyxor idag är gjorda av PVC.

Några år senare befann jag mig i Skellefteå. Där fiskade jag mest i älven och vadarbyxorna var undanlagda. Däremot skaffade jag mig ett par vadarstövlar. Jag minns inte fabrikatet men tror att de var franska. Mycket fina och sulorna var dubbade så de var förträffliga när man på senhösten halkade runt längs älvkanten och vid en vansklig hävning kunde man lugnt kliva ned i vattnet om så krävdes. Även dessa vadarstövlar var, bortsett från själva stöveln, tillverkade av någon slags gummerad väv.

Om vadning och vadare, 1

De första gångerna jag vadade under fiske gjorde jag det i badbyxor. På sommaren. När jag blev året-om-boende på Gotland  några år i början av åttiotalet och därmed började idka kustfiske på året-om-basis insåg jag, frampå höstkanten det första året, att badbyxorna inte var någon hållbar året-om-lösning. Mellan Söderport och tingshuset fanns på den tiden en sportfiskebutik. Där inhandlade jag ett par vadare av Vikings fabrikat. De var tillverkade av någon slags gummerad väv och oerhört rymliga. Förutom mig skulle de säkert ha rymt ett halvt badkar med vatten så för att undvika den risken skaffade jag ett elastiskt bälte som jag satte runt bröstet för att "täta". Sedan var det bara att ge sig ut.

Bompass

Ett kort gotlandsbesök men idag hann jag i alla fall tillbringa en timme på stranden vid Fridhem innan regn och mörker började falla.

Föresatser...

Jag hade föresatt mig att inte gå på det där Black Friday-geschäftet. Och inför gotlandsresan packade jag en minimal utrustning. En rulle, ett spö och två små dragaskar. Allt som behövs. Tanken är att lämna dessa grejor hos mamma så att jag inte ska behöva släpa på fiskeutrustning nästa gång (till jul) jag hälsar på.

Det hela gick bra ändå till Nynäshamn. När jag klev av pendeln, i synnerligen god tid innan färjan avgång, passerade jag det gamla stationshuset. Puben var stängd men fiskebutiken - Drag i Nynäs - var öppen. Att titta kostar ingenting, så jag klev in. Och ut. En tusenlapp fattigare. 50 % på Savage Gears drag kunde jag inte motstå. Och en ask till dragen. Och vid kassan hittade jag ett niofots Ron Thompsson teleskopspö.

Dogger

Jag har alltid gillat Dogger. Den mjuka tyska perlonlina som Wennerströms importerade och sålde under detta namn var vad som oftast satt på mina rullar under sjuttio- och åttiotalen. Småningom hamnade jag i Norrtälje och blev trogen kund hos Wennerströms som numera heter Dogger. Linan är ett minne blott.

För några år sedan var jag kritisk mot Big Cash. Inte så mycket mot att Dogger arrangerade det eventet utan mera på principiella grunder. Dessutom tyckte jag att Sportfiskarna borde ta avstånd från sådana företeelser men de har istället valt att ta avstånd från sina tidigare sportfiskeetiska regler (som, bland annat, sa att man inte sportfiskar i vinningssyfte).

Nu har Dogger tänkt om och istället för att ordna en penningstinn gäddfisketävling skänker man pengar till Älvräddarna, Naturskyddsföreningen och WWF. Snyggt! Och det är bra att uppmärksamma att Sportfiskarna inte är den enda organisation som är engagerad för fiskevård.

Loppisfynd!

Jag köper rätt ofta fiskeprylar på loppisar och i second hand-butiker. I veckan hittade jag en fin liten gjutjärnsgryta (ca 2 liter) med lock som kommer att passa perfekt på mitt lilla gaskök. OK, den är tyngre än aluminiumkokkärl och knappast något man bär med sig på längre vandringar men för en bilburen friluftsmänniska funkar det och den lilla grytan är väldigt användbar. I går skrubbade jag den med Svinto, torkade den i ugnen, oljade in den och satte in den i ugnen igen. Idag har jag invigt den genom att tillreda en gryta/soppa som jag just nu äter till lunch och i kväll kommer att äta till middag. Sedan blir den en ny rengöring och inoljning varefter grytan kommer att få sitt bo i bakluckan på min Skoda Fabia.

Smart och elegant

Syslöjd hade jag när jag gick på mellanstadiet. Det var obligatoriskt. Jag kan fortfarande använda nål och tråd och skulle antagligen även kunna köra en symaskin. De vi hade var gamla konverterade (försedda med en extern elmotor som drev remmen) trampsymaskiner av märket Singer. Jag minns inte om de ens hade zick-zacksöm, men rakt fram gick de ruggigt fort om man trampade plattan i mattan.

I vuxen ålder har jag mest sytt i lossade skjortknappar och annat liknande men just nu är jag inne i ett mer ambitiöst sömnadsprojekt. Jag har köpt resårband som jag klippt i lagoma bitar som jag sedan syr ihop. Då får jag spolskydd till mina haspelrullar. Dessa skydd håller linan på plats samt skyddar såväl linan som spolens framkant (som man inte vill ha hack eller repor i). Med skydden på kan man lugnt lägga rullar och spolar i packningen. Smart och elegant, om jag får säga det själv.

Sportfiskarnas etiska regler

Sportfiskarna (organisationen) kastade sina etiska regler överbord för flera år sedan men sportfiskarna i till organisationen anslutna klubbar tycks inte ha uppfatta detta. Antagligen kan de inte föreställa sig ett sådant nidingsdåd, vilket i så fall är en god sak. Hur som helst så får man, om man googlar på "sportfiskarnas etiska regler" många träffar och var och varannan sportfiskeklubb har fortfarande reglerna, med smedmanöring och allt, på hedersplats på sina hemsidor, tydligen lyckligt omedvetna att deras moderförbund betraktar dem som otidsenliga. Inte utan att man funderar över hur interndemokratin och kommunikationen fungerar i det förbundet. Om fler fick klart för sig hur (illa) det är ställt kanske det skulle bli diskussion om etiken?

Morning Glory

Jag brukar sällan ha sömnproblem men i morse vaknade jag vid halv fyra. Det kan i och för sig berott på att jag somnade ifrån fotbollen strax efter avspark. Hur som helst så satte jag på ett podradioprogram för att somna om men det hjälpte inte. Jag var klarvaken. Och pigg. Det är i och för sig en god sak eftersom jag bokat tvättstuga från klockan 07.00 och måste åka iväg till Sollentuna vid lunchtid. Men innan det var dags att ta sig an tvätten fanns det tid att fylla så jag skruvade isär, gjorde ren och smorde upp en gammal Shakespeare multirulle. Den kändes litet trög så jag smorde dreven med litet tjockare olja istället för fett. Linspridaren och spolaxelkopparna fick symaskinsolja. Nu känns den i alla fall OK och den är lättservad så att öppna den och ge dreven litet mer smörja då och då är ingen stor sak.

Jag spolade på en vackert blå 0,25 mm flätlina från Biltema och skarvade på ca en meter 0,40 mm nylon. Dessvärre står mina gamla spön i källarförrådet men uppe i lägenheten fanns ett Fenwick HMG basspö så det fick duga. Ett gammalt Kaleva med "tafs" av metalltråd fullbordade det hela. Nu SKA jag innan veckan är till ända (kanske redan idag) provkasta rullen. Som ni redan förstått gillar jag gamla fiskeprylar och det är något i grunden tilltalande med dessa gamla multirullar på vilka veven snurrar bakåt när man kastar och där allt måste skötas manuellt. Visst, man kastar inte långt med dem och ett skatbo är aldrig långt borta men å andra sidan skänker varje lyckat kast en tillfredsställelse man sällan känner när man står och dänger med en idiotsäker magnetbromsad rulle.

edit. Nu är rullen provkastad och den fungerar som den ska, dvs om man ställer "friktionsbromsen" så att spolen snurrar fritt och litar på "tumbromsen" så lägger man utan vidare ut draget en femton meter eller så. Med ett mjukare spö tror jag att kasten blir längre (för med det snabba kolfiberspöt vågar jag inte riktigt ta i. Ett gammalt svajigt glasfiberspö ger en mjukare acceleration som nog bättre passar en sådan här rulle.

Knivar

När jag, i början av sjuttiotalet, köpte min första egna haspelutrustning gjorde jag det ordentligt. Jag lät det inte stanna vid spö, rulle (med extraspole) och lina utan investerade även i en rejäl kniv och en ABU fisketång. Rullen och spöt är nu minnen blott men kniven och tången är trogna följeslagare. Kniven, som detta inlägg handlar om, är av Frosts tillverkning och i laminerat stål. Greppet är av någon slags ädelträ. 

Bladet har med tiden fått en viss patina men har klarat sig ganska bra. Skärpan håller jag alltid på topp, helst med ett bryne av gotländsk sandsten men i nödfall får någon dyr japansk brynsten eller diamantbryne duga. Det laminerade kolstål som förr användes i moraknivarna är, det är i alla fall min uppfattning, det bästa material man kan göras ett knivblad i (och det är en gåta att man tycka ha övergett det, men troligen är det för dyrt).

Jag köpte för en tid sedan en kinesisk? "morakniv" i rostfritt stål på Jula för 19 kr 90 öre. Sjukt billigt. Dessutom är det en alldeles utmärkt kniv. Den ligger bra i handen, plastgreppet är försett med inlägg av något gummiliknande material som gör det bekvämt och halksäkert. Bladet har en bra form och god skärpa. Sa jag att den var rostfri?

Vad min gamla kniv kostade minns jag inte men det var säkert ungefär lika mycket som rullen, dvs runt en femtiolapp. Det motsvarar ca 350 kr i dagens penningvärde. Så dyra knivar som jag köpte som grabb skulle jag knappast kosta på mig nu...

Recordrullen

En multirulle med kraftig "braid" är vad som gäller inom det "moderna" gäddfisket. Precis som i  förra hälften av förra seklet. Faktum är att de tre Record 1700 på bilden ovan fortfarande fungerar och fortfarande skulle kunna fånga gäddor, även grova sådana. Modellen var i produktion (i olika versioner) från 1941 och i ungefär tre decennier. När Ambassadeur kom (och med stigande välstånd i folkhemmet) ville snart ingen länge köpa en multirulle utan frikopplingsbar spole (och majoriteten valde Abumatic). För sådan är Recordrullen. Den har linspridare, lättmetallspole och synkroniserad balansbroms men sedan är det slut på finesserna. Veven snurrar vid kast (liksom om man skulle tappa greppet när en fisk rusar) och bromsa får man göra med tummen, såväl när man kastar som när man drillar fisk. Men det är väldigt litet som kan krångla eller gå sönder och rullarna är otroligt väl byggda i högklassiga material

Braid? Tja, den monofila nylonlinan var helt enkelt inte ännu uppfunnen i multirullens barndom. Eller kanske vi ska säga ungdom eller till och med medelålder, för multirullen fanns redan på 1800-talet. Då var linorna av lin, hampa eller (för de som hade råd) silke och när nylonet (mfl konstmaterial) kom gjorde man spunna eller flätade linor av det också.

Hur står sig då en sådan här rulle mot dagens mer avancerade modeller? Visst, de moderna rullarna är enklare att hantera, kastar bättre och har väl fungerande slirbroms men nog går det att fiska och att fånga fisk med de gamla rullarna. Lika bra nu som det gjorde då (och då drogs det många krokodiler med Recordrullar i vårt avlånga land).

Reglementsenlig UL

Idag fiskade jag en liten stund med reglementsenlig UL-utrustning bestående av en Mitchell 408, 0,14 mm monofil nylonlina och ett Kinetic Ultracast klassat för betesvikter upp till 8 gram. Det var nöjsamt men någon fisk fick jag inte.

Eftersom det finns gädda där jag fiskade så använde jag en tafs av Sandertress. Denna var fäst till huvudlinan via en knapp meter 0,25 mm FC (Sufix) och den sista halvmetern av huvudlinan hade jag dubblerat, allt detta med hänsyn till eventuella gäddor och den vegetation som finns på platsen. När jag tänker efter så vet jag inte om det är reglementsenligt att göra så men det fungerar och jag fick behålla min lilla jigg trots upprepad närkontakt med vissna näckrosor och rutten vass.

Söndagsbetraktelse

Klimathotet kommer, enligt de dystraste profetiorna, medföra att mänskligheten gått under senast 2026. I så fall behöver man ju inte bekymra sig överdrivet om hur man ska klara sig som pensionär, så det finns alltid en guldkant. Men jag tror att det håller på att gå åt helvete och det har jag trott sedan jag på sextiotalet blev miljömedveten. Mänskligheten är inte bra för planeten och ur den aspekten närmast att betrakta som ett evolutionärt stickspår. Sådana brukar vara återvändsgränder och det mesta talar för att naturen är i färd med att rätta misstaget. Kanske inte redan till 2026, men vi kommer naturligtvis att, so oder so,  gå samma väg som dinosaurerna och neanderthalarna. I somras brann det här, i Portugal och i Grekland. Nu står Kaliforninen i lågor. Extremväder av alla slag med översvämningar och annat elände blir alltmer vanligt och allt mer extremt. Så även om det finns många andra potentiella dräpare - atomvapen, antibiotika resistenta bakterier, något supervirus etc - så lägger jag nog mina pengar på att klimatet inom kort kommer att göra betydande delar av vår planet obeboelig. De kriser som då uppkommer kan våra politiker naturligtvis inte hantera.

Men det miljöproblem som engagerar folk mest är plasten. Och det är klart, hellre tar men med en tygkasse när man ska handla än man ställer bilen eller avstår från charterresan. Sedan den haussade Parisöverenskommelsen har inte mycket hänt (annat än att utsläppen av koldioxid mm ökat globalt). Våra beslutshavare tänker bygga ut Arlanda så tydligen ser man en fortsatt ökning av flygtrafiken (och det var väl det jag trodde, dvs att det man sa i och om Paris bara var vad man då uppfattade som PK och populärt bland väljarna men att någon insikt i eller något enganemang för klimatfrågan inte fanns eller i vart fall inte tilläts styra politiken). Apropå Paris så demonstrerar man där mot höjningar av drivmedelsskatterna...

Ironikern i mig uppskattar att se texten PLATIC-FREE 100% BIODEGRADABLE tryckt på en av de tuffaste plastpåsar jag hållit i min hand. Det är, på något vis, helt i linje med hur vi tacklar ödesfrågorna, dvs sublimt idiotiskt...

I avvaktan på apokalypsen drar jag mitt strå till stacken. Jag fiskar idag med Gulp! som, enligt vad som står att läsa på förpackningen, inte bara är mer effektivt än alla andra beten utan även 100% fritt från plast och biologiskt nedbrytbart. Plastpåsen de är förpackade i är synnerligen rejäl och skulle säkert överleva flera sekler om jag kastade den i naturen. Och jigghuvudena jag använder är fortfarande av bly. Jag orkar inte noja över det när varken jag eller resten av mänskligheten lär överleva seklet.

Efter fisketuren tänker jag frossa på rött kött och potatisgratäng med smör och grädde, allt nedsköljt med portugisiskt rödvin. Om det kommer att lägga mig i en för tidig grav så framstår det som en betydligt trevligare framtidsutsikt än att behöva vara med om alla hemskheter som väntar oss...

Ha en trevlig söndag!

Huevos Rancheros

En fisketur utan matsäck känns litet halv. Mackor och termoskaffe fungerar men allra helst vill man (jag) ha varm mat tillagad ute i det fria. Idag blev det en variant på huevos rancheros och efter den braklunchen infann sig någon slags paltkoma och Joel och jag blev sittande i närmare en timme under vilken vi diskuterade och jämförde gäddrag och annat innan vi orkade omgruppera för fortsatt fiske. 

edit. "Köket" består av en liten gasolbrännare (Primus Spider), en stekpanna, en skärbräda, en kniv och en plastslev

Innan jag åkte hemifrån sköljde jag av en förpackning (förkokta) svarta bönor och rev en bit cheddar. På vägen tittade jag in på ICA där jag köpte en röd pepparfrukt, en röd paprika, en vitlök, en gul lök, ett paket krossade tomater,  olja, en förpackning choritzo (3 korvar), ägg och tortillas. Med mig hemifrån hade jag salt, peppar, timjan och BBQ-krydda.

På plats skalade och hackade jag fyra vitlösklyftor, lade dem att fräsa i olja i den heta stekpannan medan jag skalade och hackade den gula löken samt kärnade ur och skar pepparen och paprikan i lagoma bitar. Dessa ingredienser slängdes ned i pannan allt eftersom. I med bönorna. Sedan "skalade" jag korvarna och skar dem i små bitar (helst hade jag velat ha "färsk" choritzo i vilket fall jag använt den kryddade färsen  men man tager vad man haver... De nämnda ingredienserna fick fräsa ett tag, kryddor tillsattes och så hällde jag över de krossade tomaterna varefter det hela fick puttra en stund (medan jag gjorde några kast). När jag bedömde att såsen var lagon fast gjorde jag gropar  genom att trycka med sleven och knäckte ett ägg i varje grop, hällde över den rivna osten, satte på locket (skärbrädan) och väntade tills äggen var klara. Sedan fick anrättningen stå och svalna/stanna ett tag innan vi högg in och fyllde våra tortillas med härligheten.

edit 2. Nu har jag lokaliserat en (lokal) butik som för "färsk" choritzo så nästa gång blir det ännu bättre!

Gäddfiskarens specialknep

Leif Engströms klassiker är den bästa bok som skrivits om svenskt gäddfiske. Den är fortfarande aktuell och eftertraktad men dessvärre sedan decennier utgången på förlaget och i stort sett omöjlig att hitta på antikvariat. Leif och hans insatser borde uppmärksammas och det i mitt tycke bästa sättet att göra det vore att ge ut boken - som fortfarande är aktuell - i en ny upplaga (gärna med en artikel om författaren. Att så inte skett beror antagligen på att det fattas pengar (eller snarare att man inte begriper att det antagligen vore en god affär). Här skulle Sportfiskarna kunna göra en insats. Hedra Leif och hans gärning, sprida en bok som är värd att spridas, kanske tjäna en hacka och få litet extra goodwill. OK, kanske inte lika häftigt och kommersiellt intressant som att synas i samband med Pike Fight men det finns faktiskt sportfiskare, även yngre sådana, som fortfarande läser böcker.

Spinnare

När jag var grabb använde vi i stort sett två typer av drag: Spinnare och skeddrag. Av dessa ansågs spinnaren vara det mest effektiva. Idag är utbudet av beten överväldigande, men spinnaren finns kvar. Och den är fortfarande lika effektiv. Många anser att spinnare är för varmt vatten och abborre men faktum är att de fungerar hela säsongen och för all rovfisk. Dessutom är det svårt att misslyckas med en spinnare. Man behöver inte rycka och tricksa med spöt eller laborera med spinnstopp. Låt spinnaren sjunka till rätt djup och veva hem den i lagom takt så kommer huggen. Nästan garanterat. Varför krångla till det?

Man får lov att vänja sig

Gråväder och höstrusk kommer snart att följs av snö, is och kyla. Även om snön reflekterar litet ljus finns inte mycket, åtminstone inte mätt i tidsenheter, dagsljus att reflektera. För oss som nevisas med att försöka fånga havsöring längs kusten även vintertid så har vi is - fast landis, "groggis" att vada i och is i spöringarna - att se fram emot.

Själv gillar jag inte is och hur mycket jag än älskar att fiska så kan jag inte förmå mig att gå ut på isen och borra hål för att få göra det. Jag äger visserligen en isborr, en blå Mora av sjuttiotalsmodell i nyskick men... man vet aldrig. Kanske kommer den till användning den här vintern? Eller så blir det ingen vinter? I dessa tider med skumt klimat vet man aldrig. Vi kanske hux flux befinner oss i en ny istid? Den rekordvarma sommaren 2018 var kanske vår sista? Nå, själv hoppas jag (som alltid) på en mild och relativt snöfattig vinter. Då kan man ju i alla fall ägna en eller annan lör- eller söndag åt att stå någonstans längs 

någon kust och nöta. Julafton 2017 firade jag med att stå på Sennebyhaken och kasta så det går att fiska året om, även om man ibland får göra det från iskanten.

Men så här års, när det är så gråmulet att man knappt märker att solen gått upp innan det börjar skymma, är nog den värsta tiden. Det är, åtminstone för mig, svårt att uppamma tillräcklig energi och entusiasm för att komma ut innan dagen mer eller mindre är slut. Men, som Höglund sjöng, man vänjer sig. Och snart vänder det. Igen.

Shimano Aero

Aero 2500FA och AR-C Aero Ci4+ 4000

Shimanos haspelrullar hör till de mest populära och det med all rätt. En av de mer intressanta modellerna är Aero men av någon anledning verkar den inte riktigt ha slagit igenom. Den finns i ett antal olika versioner. Standardmodellen finns i varianterna Spin, Match och Feeder i storlekarna 2500 och 4000. Match och Feedermodellerna, som uppenbarligen är avsedda att appellera till metare, finns såvitt jag vet inte på den svenska marknaden. Vidare finns en Ci4 (Shimanos namn på en lättare grafitplast) i storleken 4000.

Konceptet är en slags nedskalad Big Pit- eller Long Cast-rulle, dvs en rulle med en bred spole med stor diameter och nedväxlad spolrörelse. Rullarna påminner om Ultegra 5500 mfl. Kort sagt en rulle optimerad för långa kast. Perfekt, med andra ord, för mitt älskade havsöringkustfiske och annat landfiske där några extra meter aldrig är i vägen. 2500-rullen väger 280 gram och Ci4 4000-modellen 255 (!) gram. Visserligen är den senare ungefär dubbelt så dyr men den är en sällsynt läcker rulle och den har lovordats av bla Henry Gilbey.

För praktiskt fiske fungerar standardversionen lika bra och den levereras också med en extraspole. Att Shimano säljer sina dyrare rullar utan extraspole (och att dessa är orimligt prissatta när man beställer dem separat) framstår som sniket och dumsnålt. Vi snackar om rullar med en prislapp norr om 3.000 kronorsstrecket så då borde man om inte bjussa på en extraspole kunna lägga på en eller annan hundring på priset och leverera en komplett produkt. SKÄMMES, Shimano! Sådant här beteende gör att ni tappar ansiktet. Så hoppa på era svärd eller skärp er.

Men, som sagt, mycket fina rullar som är värda större uppmärksamhet än de verkar ha fått.

Gråväder

Idag behövde man inget solskydd. Däremot fiskade jag för första gången i höst i handskar. Lagom vind in mot land, rörelse i vattnet, gråmulet och vad jag kunde känna genom vadarna ungefär rätt vattentemperatur. Två känningar men ingen fast fisk. Snart sitter den där.

Använder du solskyddskräm?

Jag är man och använder alltså inte solskyddskräm. Eller några andra krämer utom rakkräm och eftersom jag har helskägg så är min förbrukning av sådan  synnerligen sparsam. Däremot brukar jag vara påklädd och oftast iförd såväl huvudbonad som solglasögon när jag är ute och fiskar i tjänlig väderlek. I många år har jag fått känna mig som en dålig människa och en hudcancerkandidat eftersom jag inte smörjer in mig under den varma årstiden. Men idag känner jag mig upprättad! Solskyddskrämerna innehåller en massa kemikalier som är farliga för miljön. I vart fall för korallreven. Det bör ju innebära att krämerna är giftiga och sådant bör man undvika. Dödar de korallrev så är de rimligen skadliga för annat liv såväl under som över ytan.

"Varje år uppskattas omkring 14 000 ton solskydd hamna i haven och en del forskare menar att kemikalierna kan orsaka blekning av korallreven eller till och med döda dem."

För övrigt undviker jag även badstränder under sommarhalvåret. Vintertid kan emellertid vissa av dessa erbjuda goda möjligheter att fånga havsöring. Jag inbillar mig att de som är mest neu... noggranna med att smörja in sig med solskyddskräm på det stora hela taget är samma individer som nuförtiden är laktos- och glutenintoleranta och får dödsångest om de på gatan känner tobaksdoft.

Favorit i repris

Ett av mina första inlägg på bloggen handlade om det klassiska skeddraget Kaleva. Jag kom att tänka på det inlägget när jag för en tid sedan var ute och fiskade med en yngre kamrat. Det enda i min utrustning han reagerade på var ett stort Kaleva som framkallade entusiastiska kommentarer och frågor. Det finns därför, gissar jag, en hel generation fiskare som ännu inte upptäckt denna juvel bland gäddrag. Lika effektivt idag som det var när det fångade sin första fisk. Så skaffa dig ett Kaleva om du inte redan har ett. Har du ett så putsa upp det och ge det ny krok. Sedan är du rustad för att dra upp din PB-gädda.

Samma språk?

Det underlättar den ömsesidiga förståelsen om man har ett gemensamt språk. Att man inom svenkt sportfiske så gärna importerar termer på engelska, upphör aldrig att roa mig. Som catch and release. Norrmännen behövde knappt ens tänka för att översätta det till fang-og-slipp. Och visst skulle fånga och släpp fungera precis lika bra. Men nu tycks sportfiskeeliten vara helt inställd på att amerikanisera vårt sportfiske och förbundet är medsponsor till arrangemang som Pike Fight och Perch Fight. Gäddkampen bedömdes antagligen låta för töntigt? Jag menar, om deltagarna ser ut som racerförare i sina reklambeströdda overaller och sina häftiga glajjor när de gasar på i sina stora båtar och rockmusiken pumpar, så kan man ju helt enkelt inte ge produktionen ett svenskt namn eller?

Läste för övrigt detta om fang-og-slipp: 

Fang-og-slipp blir ofte forstått som et “alt-skal-ut-igjen”-prinsipp. Men dette er bare den mest ekstreme formen. Generelt er det to forskjellige former av fang-og-slipp. På den ene siden står reguleringsstyrt fang-og-slipp, der fisken skal gjenutsettes fordi den er under minstemål eller fredet. Så er det frivillig fang-og-slipp, der for eksempel andre småfisk eller de artene du egentlig ikke liker så godt, blir sluppet ut igjen. Utslippsgraden varierer mye, og spenner fra fiskere som utelukkende slipper ut fredet fisk til de som slipper ut hele fangsten; uavhengig av art eller størrelse.

Det som sägs är ju rätt självklart och som det alltid har varit. I alla tider har vi ju satt åter fisk som enligt lag eller andra bestämmelser inte får tas upp liksom fisk vi av någon anledning - för stor, för liten, inte rätt sort etc - inte vill ha. Men för den skull anser jag mig inta bedriva fånga och släpp-fiske. Däremot har jag svårt att förstå dem - många av dem äter inte ens gärna fisk - som ger sig ut för att fiska med målsättningen att dra upp så mycket fisk som möjligt bara för att släppa tillbaka den. Men så talar vi heller inte samma språk...

Söndagsfiske

Söndagar är litet speciella. Litet finare än veckans övriga dagar. Så söndagsfiske ska vara angenämt. Vädret ska helst vara som det var idag. Man bör fiska på en vacker plats och gärna med litet extra trevlig utrustning. Det finns många sätt att förgylla sina bompass.

Denna vackra novembersöndag gjorde jag det genom att inviga min ABU Suverän 4000 (som fått sig några droppar olja och försetts med ny Nanofil). Jag valde mitt allra finaste spö, ett RST M3 SLE (låter som ett samarbete mellan BMW och Mercedes...) Seatrout och begav mig till Skärholmen (Kapellskär, inte Kungens Kurva).

Någon havsöring fick jag inte. Kände jag inte. Såg jag inte och varken hörde eller kände jag lukten av. Så inte heller någon av alla (inalles sex) okända fiskebröder jag såg på platsen, men alla njöt vi av ett angenämt söndagsfiske. Mitt var extra angenämt då jag inskränkt packningen till en liten ask med beten, en tång och en fällkniv. Ja, och så pipan och ett paket Caravelle, förstås. Hade jag bara haft med munharmonikan så hade ingen kunnat skilja mig från Snusmumriken. Bättre blir det inte. Bättre blir man inte. Bättre kan man knappast ha det.

Skynda dig!

Det går snabbt nu. För tre veckor sedan lyste träden i gult och rött, för två veckor sedan var kanalens vatten täckt av löv, förra helgen hade vi snöbyar. Nu står träden allt naknare och dagsljuset är en bristvara. Men ännu är det inte vinter och den här helgen är vädret riktigt inbjudande. Det är bara att ge sig ut om man har möjligheten för snart är det ännu mörkare, kallare och kanske fullt med is och snö. Så skynda dig. Det ska jag själv göra nu så att jag hinner med några kast innan mörkret faller.

Det fria handredskapsfisket

Det fria handredskapsfisket infördes 1985 och föregicks av åtskilliga års utredande och debatt. Om man var med på den tiden eller om man bläddrar i några årgångar av Svenskt Fiske eller FiskeJournalen från tidigt åttiotal så inser man att sportfisket då var annorlunda än vad det är idag. Användandet av tekniska, elektroniska, hjälpmedel som GPS, ekolod, elmotorer var ännu i sin linda och den typiska svenske sportfiskaren stod på en brygga eller satt i en liten roddbåt, eventuellt med en fyrahästars aktersnurra, med ett enhandsspö försett med en Abumatic i näven. Att han fick fisk berodde mycket på att bestånden då var bättre än vad de är idag.

Många "bråkar" om att de måste lösa ett särskilt kort för att få bedriva vissa typser av fiske på vatten som omfattas av det fria handresdkspafisket. De borde besinna sig och reflektera över att det fria fisket inte är någon självklarhet. Hade sportfisket sett ut som det gör idag när lagen kom till är jag långt ifrån säker på att den skulle ha gått igenom.