Man får lov att vänja sig

Gråväder och höstrusk kommer snart att följs av snö, is och kyla. Även om snön reflekterar litet ljus finns inte mycket, åtminstone inte mätt i tidsenheter, dagsljus att reflektera. För oss som nevisas med att försöka fånga havsöring längs kusten även vintertid så har vi is - fast landis, "groggis" att vada i och is i spöringarna - att se fram emot.

Själv gillar jag inte is och hur mycket jag än älskar att fiska så kan jag inte förmå mig att gå ut på isen och borra hål för att få göra det. Jag äger visserligen en isborr, en blå Mora av sjuttiotalsmodell i nyskick men... man vet aldrig. Kanske kommer den till användning den här vintern? Eller så blir det ingen vinter? I dessa tider med skumt klimat vet man aldrig. Vi kanske hux flux befinner oss i en ny istid? Den rekordvarma sommaren 2018 var kanske vår sista? Nå, själv hoppas jag (som alltid) på en mild och relativt snöfattig vinter. Då kan man ju i alla fall ägna en eller annan lör- eller söndag åt att stå någonstans längs 

någon kust och nöta. Julafton 2017 firade jag med att stå på Sennebyhaken och kasta så det går att fiska året om, även om man ibland får göra det från iskanten.

Men så här års, när det är så gråmulet att man knappt märker att solen gått upp innan det börjar skymma, är nog den värsta tiden. Det är, åtminstone för mig, svårt att uppamma tillräcklig energi och entusiasm för att komma ut innan dagen mer eller mindre är slut. Men, som Höglund sjöng, man vänjer sig. Och snart vänder det. Igen.