HIGH SPEED - hur bråttom är det, egentligen?

1:3,75 i utväxling och 55 cm lina hemtagen per vevvarv. Så var den ursprungliga (300) Mitchell haspelrullen specad och det var ungefär detsamma för andra rullar i samma storlek. Men med tiden gick saker och ting - bilar, flygplan och konsumtion - allt snabbare och snabbare. Mitchell kom 1966 med sin 410, en rulle med röd "HIGH SPEED" dekal på veven. Utväxlingen hade nu vässats till 1:5 och linhemtagningen var hela 75 cm per varv med veven.

En utväxling på 1:5 betraktas idag inte som särskilt hög. Tvärtom. På något sätt verkar det, som det brukar vara när siffror kommer in i bilden, som om tillverkarna vill ha så höga utväxlingssiffror som möjligt. Snabbare är ju bättre, eller?

Men när, frågar jag mig, började fisken simma snabbare? Är inte stress och högt uppdrivet tempo fenomen som mer plågar oss som lever på ytan än de varelser som simmar under densamma? Förvisso finns det snabbsimmande fiskar och situationer där ett snabbt linintag är önskvärt, men för vårt fiske gäller - det är i alla fall min erfarenhet - att vi oftare tar hem betet för snabbt än för långsamt. 

Personligen tycker jag att det fortfarande fungerar alldeles utmärkt med det lugnare tempo i vilket man kan ta hem sitt bete med en Mitchell 300. Mer bråttom än att "fartresurserna" hos en Mitchell 410 räcker mer än väl har jag aldrig haft. Men jag har, å andra sidan, aldrig fiskat i Söderhavet.