Etikfunderingar

Det här med lekfisk och om man ska fiska på den eller låta den leka ifred först är ett kärt (?) diskussionsämne bland sportfiskare. Här bryts åsikter som har mycket olika ursprung. En del utgår från fiskens matvärde, andra från beståndsvårdande hänsyn och en del bottnar i en uppfattning om vad som är sportsmässigt.

När det handlar om laxfisk - lax och havsöring - har fisket direkt inriktat på lekfisk gammal tradition. Det är ju för att leka som lax och öring återvänder från havet till de vattendrag från vilket de kommer för att, i sin tur, bidra till släktets fortlevnad. Det är fiskar i glimrande kondition och härliga motståndare men det är fortfarande fiskar som dels ansamlats på en begränsad yta (dvs är lätta att komma åt) och som ska till att leka. Enligt min mening talar mycket starka skäl mot att fiska på sådan fisk. Dessbättre är numera åtminstone havsöringen på de flesta håll fredad i samband med leken. Hur de tänker som anser det vara höjden av sportfiske att fånga en nystigen stor lax eller havsöring begriper jag helt enkelt inte. 

De fiskar som överlevt lekvandringen och själva leken befinner sig ofta i en tämligen eländig kondition och kallas vrakfisk eller besor. De hugger visserligen villigt (eftersom de måste äta upp sig för att åter bli feta och blanka) men bjuder sämre motstånd än blank fisk och är tämligen oduglig som matfisk. Här är enigheten om att man inte ska fiska på eller i vart fall inte behålla sådan fisk tämligen total. Men ser man till beståndets bästa så är det naturligtvis mindre betänkligt att bonka en besa än att ta en nystigen fisk.

Själv fiskar jag efter havsöring uteslutande från kusten. Det är förvisso mycket svårare att få napp där men känns mer sportsligt och risken såväl att få fisk som är på väg för att leka eller en besa på kroken är mindre än i strömmande vatten.

När det handlar om gädda är fisket på lekfisk det helt dominerande. Här har alla sportsliga och andra hänsyn fått vika i jakten på kilon och hekton. Till och med Sportfiskarna propagerar för vårfisket efter gädda och i FiskeJournalens temanummer "Gädda" framgår helt klart att det är i april-maj man ska ge sig ut om man vill fånga en riktigt stor gädda. Själv tycker jag att det är synnerligen dålig sport att fiska på fisk som ansamlats inför leken och att dra upp romstinna honor och detta gäller alldeles oavsett om man bonkar fisken eller släpper den åter. En femkilos augustifisk i god kondition är, som jag ser det, en finare fångst än en tiokilos vårfisk vars vikt till ca 25% utgörs av rom som, tillsammans med det kalla vattnet, gör att den inte kan bjuda mycket motstånd. Ännu bättre är förstås en fisk på ca 2-3 kilo som gärna få ha ätit sig fet på strömming, för de gäddora är godast att äta.

edit. Minns ni, förresten, debatten för tio år sedan efter Uppdrag Gransknings reportage om det sk bulefisket efter lektorsk i Öresund? Även här är ju, bortsett från sidospår som användningen av ekolod och inslag av ryckfiske, grundproblemet att fisken samlas på små ytor inför leken och att det, om man kan lokalisera dess områden (vilket man använder ekolodet till) har ett mycket lätt fiske vilket uppenbarligen innebär en oemotståndlig frestelse för vissa, men vari består utmaningen - sporten - i det?