Att kasta plast i havet

OK, jag vet, man ska inte kasta plast i havet. Snart lär det finnas mer plast än fisk, mätt i vikt, där och det inte bara ser illa ut med en massa skräp som flyter omkring eller samlas längs stränderna. Det är inte heller nyttigt för fisken som får i sig en massa plast, bland annat i form av småbitar de misstar för plankton eller annat som går att äta och plast är inte nyttigt att stoppa i sig, vare sig för människor eller djur.

Fast just det där att fisken gärna misstar plast för sådant som går att äta gör ju att vi sportfiskare ändå gör just det man inte ska göra. Alltså kastar plast i vattnet. Det är, åtminstone för de av oss som bryr sig, något av ett dilemma. Jag gör det själv men jag är noga med att försöka att inte lämna den plast jag kastar i kvar i vattnet och jag tar noga reda på trasiga mjukplastbeten (för det är sådana jag talar om) och slänger dem varken i vattnet eller i naturen. Ändå känner jag mig litet kluven när jag knyter på ett plastbete, ungefär som jag gör när jag kör bil eller diskar under rinnande vatten eller begår andra, liknade, vardagssynder.

De är litet motsägelsefullt att plast som ju är själva sinnebilden för engångs och slit-och släng är ett sällsynt beständigt ämne. Det lär ta åtskilliga hundra år för plast att brytas ned. Det vore onekligen bra om det kunde komma något alternativ till just mjukbeten. Berkleys Gulp! är, sägs det, inte gjorda av plast utan något annat som ska vara nedbrytbart och det verkar stämma. De av oss som glömt ett Gulp!-bete på en krok (och alltså inte lagt det åter i den illaluktande vätska som sägs vara så lockande för fisk)  har ju själva kunnat konstatera att det snabbt torkar ihop till en liten hård klump och så brukar inte plast uppföra sig.Om nu Gulp! är effektivare än andra mjukbeten vet jag inte (och det finns det säkert olika uppfattningar om) men de fungerar i alla fall minst lika bra, så jag använder dem gärna när jag fiskar med mjukbeten men rätt ofta blir det (dessvärre!) vanlig plast som hamnar på kroken.

Låt oss inte bara hoppas att alla plastbeten inom kort ersatts av ur miljösynpunkt (dvs nedbrytbarhet och innehåll av giftiga ämnen) bättre alternativ. Kräv det! Att åtminstone vissa producenter förstått att miljövänlighet kan vara ett försäljningsargument framgår av att man kan hitta texter som "environmentally friendly", "biodegradeable" och annat liknande (men till intet förpliktande) på vissa förpackningar. En regel när det gäller kosmetik och annat är att man inte ska smeta sådant på huden som man inte kan tänka sig att stoppa i munnen. På förpackningar med mjukisbeten står istället rätt ofta varningstexter av typen "not for human consumption". Handen på hjärtat; känns det OK att kasta giftiga grejor i våra fiskevatten? Kanske är det skönare att inte veta vad jiggarna innehåller, att göra som de heliga aporna?

Visst, den plast som sportfisket kastar i havet är bara en droppe och den just jag (eller du) bidrar inte ens det. Men ändå. Det spelar faktiskt roll vad var och en av oss gör eller inte gör för tillsammans utgör vi den samlade mänskligheten och dess "fotavtryck" i miljön är gigantiskt. Fast det är förstås frivilligt att bry sig.

Förr i tiden, när alla handlade sina fiskegrejor i en riktig butik, så hade man ju kunnat uppmana bloggens läsare att bli "besvärliga kunder", dvs sådana där som frågar vad det är de köper och efterlyser bättre alternativ. Det funkar ju fortfarande när det gäller livsmedel (som de flesta av oss  fortfarande köper i fysiska butiker) där utbudet av ekologiska, miljö- och rättvisemärkta och på andra fina sätt "certifierade" produkter växt lavinartat under det senaste decenniet men fiskegrejor köper numera många "på nätet" vilket ofta innebär ur miljösynpunkt (och i stort sett alla andra synpunkter) suspekta grejor direkt från Kina. Detta gäller även många som annars värnar om miljön och om att fisken i våra vatten ska må bra, men det är ingen som sagt att det är lätt att vara människa. Vissa av oss minns väl fortfarande före detta miljöpartispråkrörets giftimpregnerade och dieseluppvärmda nöjesbåt? Jag vill gärna hoppas att vi som älskar att fiska försöker att leva som om vi verkligen bryr oss (och kastar så litet fulplast som möjligt i våra hav och andra vatten)

Dessbättre så finns det redan nu beten att tillgå som är såväl biologiskt nedbrytbara som giftfria och dessutom ofta gratis. Naturliga beten, även kallade agn. En riktig mask är dessutom mer effektiv på tex dropshotriggen än vad de allra finaste konstgjorda alternativen är. En riktig löja lockar hugg minst lika bra som en plastfisk. Den gamla stimlappen* (helst skuren ur det vita bukskinnet på en fisk men det går med vilken skinnbit om helst) fungerar lika bra nu som den gjorde förr. Eller bättre, eftersom vi nu har tillgång till kastspön. Stimlappen kan fiskas såväl på en jiggskalle som med texas-eller carolinarigg. Dessa beten gör de stora tillverkarna inte reklam för (och de syns mera sällan i de videoklipp - utlagda av tillverkarna eller av sponsrade "sportfiskare" - på nätet som utgör en stor del av marknadsföringen. När jag för något år sedan deltog i en (av Sportfiskarna anordnad) sk streetfishingtävling var endast artificiella beten tillåtna. Undrar just hur de tänkte där? I bästa fall hade de kommit fram till att sådana beten är så effektiva att det vore osportsligt att använda dem, men det är ju i så fall inget argument för att inte använda dem när man är ute och fiskar på egen hand. Tvärtom,snarare.

Vill man prompt använda konstgjorda beten men helst undvika plast så finns det ju jiggar klädda med maraboufjäder eller hår (bucktail) som fångar fisk lika bra som mjukplastvarianter. 

Så,hur tänker jag göra själv? Tja, jag kommer att fortsätta att använda de mjukplastbeten jag har men hoppas kunna "fasa ut" dem allteftersom mindre miljöfarliga alternativ blir tillgängliga. Och så ska jag skaffa mig en ny spade (den gamla sålde jag med villan) och leta rätt på något bra ställa att gräva mask (eller passa på när det regnar och bara är att plocka) i vår.

I ett kommande inlägg ska jag ta upp frågan om det är rätt att använda levande mask som bete. Min flickvän tycker inte det (men hon gillar att meta abborre).


*Agnet till denna sorts mete kallas stimlapp. Till denna sökes en liten abborre, som afskäres tvärt under buken,litet ofvan nafveln (analöppningen), och klyfves, så att något af stjärtfenan finnes kvarsittande vid lappens ända. Kroken trädes genom den i lappens bredare ända varande nafveln. Detta fiske bedrifves från båt, som ros ej för fort, hvarvid refven släpas efter båten.

Ur Oraklet, eller Fråga du så svarar jag! av A Carlström, Sthlm 1911