Sidor

söndag 20 november 2016

Gamla favoriter 5: Myrspinnaren

Min ask med Myrspinnare i 12 och 18-gramsvarianten
Vilken av de svenska skedspinnarna som är den mest klassiska kan man diskutera: ABU:s Reflex är en stark kandidat, men jag röstar på Myrspinnaren. Den smarta möjligheten att enkelt byta sked patentsöktes av Paul Johansson från Simlångsdalen 1948 och den fungerar lika bra idag. Myran har många spinnare på sitt program - Agat, Toni, Panter, Akka och Wipp mfl - och alla dessa är välfiskande beten. Dessutom tillverkas de, till skillnad från Reflex, fortfarande i Sverige och håller samma smyckesfinish som de alltid utmärkt sig för. Faktum är att Myrans spinnare även på den tiden då ABU hade sin betestillverkning var snäppet vassare vad gäller detaljarbete och finish (och hur det är nuförtiden ska vi inte tala om för det är en sådan där hemsk sak som kan få vuxna män att börja gråta).

Myrspinnaren tillverkas i två storlekar och fyra vikter, dvs det finns två storlekar på skeden och till den större av dessa finns kroppar i 18 och 12 gram. Till den mindre skeden väger kropparna 7 respektive 5 gram. Om jag skulle stoppa bara en liten betesask i fickan men ändå vara hyfsat säker på att få fisk så blev det sannolikt någon av mina två askar med Myrspinnare.


Askens innehåll uthällt över bordsskivan

lördag 19 november 2016

En beskrivning av det moderna sportfiskets genombrott

En sak som är slående när man betänker det svenska sportfisket är hur pass starkt influerat det är av det amerikanska och hur jämförelsevis litet inflytandet från övriga Europa varit. Och är. I stort sett så har vi envisats med att använda redskap och metoder utvecklade för det amerikanska sportfisket.

Att vår import  från och vårt efterapande av vad de gör i det stora landet i väster inte är någon ny företeelse fick jag klart för mig när jag läste följande rader i Nils Färnströms artikel om spinnfiske i Fiskeboken (Tiden, 1961):

"Det moderna sportfiskets genombrott kom någon gång på 80-talet (alltså 1880-talet, min anm). Amerikanarna lanserade det korta enhands spinnspöt med multiplikatorrulle och en ny typ av bete - trävobblern målad i olika färger. Jag glömmer aldrig, hur jag som pojke en sommardag såg den första spinnfiskaren med multiplikatorrulle i aktion ute vid Furusund."

För mig är det slående att den utrustning som beskrivs fortfarande var den bland svenska sportfiskare gängse ännu på 1970-talet, även om då de flesta hade en inkapslad haspelrulle (läs: Abumatic) snarare än en multiplikatorrulle på det korta enhandsspöt.

torsdag 17 november 2016

Gamla goda råd 2

Drag fångar fler fiskare än vad de fångar fiskar och de är förmodligen vetenskapligt optimerade för att vi som betalar den ska finna dem oemotståndliga snarare än för att locka fisken till hugg. Och när man väl är ute och fiskar så är det antagligen mindre viktigt vilket drag man råkar använda. Har mn det bara i vattnet och står fisken där så brukar den hugga. I vart fall gäller, med 100 % säkerhet, det omvända, dvs har man inte draget i vattnet och finns det ingen fisk där så får man ingenting. Oavsett vilket drag man använder.

lördag 12 november 2016

Gamla favoriter 4: Kalles träbit, en gotländsk kustwobbler

I FiskeJournalen hade jag läst om Fyns kustwobbler och sett annonser om Jensen Flamingo men den första kustwobbler jag fick tag på var ett stycke gotländsk hemslöjd kallat Kalles träbit. Dittills hade mina öringdrag uteslutande varit sk blankdrag (Gnosjö mfl), långsmala skeddrag och kastpilkar som Krill och Stingsilda. Jag köpte den vintern -82 (?) i samma dåvarande fiskebutik strax utanför Söderport i Visby där jag även köpte mina första vadare och en hel del annan fiskeutrustning, men nu var det träbiten det skulle handla om.

Originalet



Jag köpte bara två Kalles träbit, båda i samma gul-röd-svarta färgschema, inte för att jag blev på något sätt besviken utan för att jag ganska snart satte igång med att tälja själv. Jag har alltid varit någorlunda händig med kniven och road av att sysselsätta mig med inte alltför vidlyftiga projekt. Att göra några kustwobblers är ett mycket lagom sådant (men när jag en gång fick för mig att tälja ett set schackpjäser så tappade jag intresset efter att ha fått till tornen och springarna).. Det är något genuint tillfredsställande i att fånga fisk på ett drag man själv tillverkat. Dessutom kan man experimentera och få sina wobblers precis som man vill. Jag har genom åren täljt träbitar i alla möjliga träslag från björk (ofta en bit av ett vedträ) till päronträ och jag har experimenterat med viktningen, såväl mängden bly som dess placering. Men det finns ingen egentlig anledning att komplicera saken, träbitens charm ligger mycket i dess anspråkslöshet. För det var ganska grovt och flyhänt tillskapade beten jag köpte. Ingen onödig möda eller omsorg hade lagts ned på betydelselösa detaljer. Målningen var närmast brutalt enkelt utförd - ingen airbrush och inga detaljer - och lackeringen tämligen tunn. Det handlade om bruksföremål, Ändamålsenliga men inte så påkostade att man skulle behöva gråta när ett eller annat gick förlorat eller sprack.


De här träbitarna har jag själv tillverkat. 

Nu är kustwobblers inte längre något märkvärdigt och dessutom finns en uppsjö av "havsöringdrag" i epoxi och andra plastmaterial samt svårklassificerade hybrider mellan dessa båda betestyper. Många av dessa är mycket bra, men det är träbiten också. Faktum är att med några Kalles träbit och några Gnosjödrag i en ask i ryggsäcken eller jackfickan skulle jag fortfarande känna mig väl rustad för en dags silverjakt.

Här är en länk till en beskrivning av hur man tillverkar sin egen träbit. Den är något klumpigare än den modell (originalet) jag först kom i kontakt med och som utgjort förebild till de wobblers jag täljt själv, men den fungerar säkert. Annars så har originalmodellen en slankare profil. Avsmalningen bakåt börjar ungefär mitt på kroppen och undersidan är "platt", dvs det är längs sidorna och ryggen man avlägsnar material från wobblerämnet.


En bit björk (eller annat lämpligt träslag) och en morakniv plus en förlaga. Mer behövs inte för att komma igång med tillverkningen. Ett bra öga och gott handlag är naturligtvis till hjälp, men skulle man inte ha de verktygen från början så kommer de efter ett tag (och blir bara bättre ju mer man använder dem).
Vad gäller själva tillverkningsmetoden så jobbar jag helst med kniven och med ögonmått och utgår hellre från en träbit från vedboden än en bit rundstav, men sådant är en smak- och läggningsfråga. Jag kör heller inte med kroköglor utan med järntråd vars ena ände förankras i blyet i wobblerns buk. En annan länk, inte specifikt angående Kalles träbit men med bra tips om egentillverkning av kustwobblers i trä, har ni här. Och här hittar ni ännu mera. I verktygsväg behöver man en vass kniv och en borrmaskin. (Fil och sandpapper är för folk som inte kan tälja.) Ett skruvstäd underlättar vid borrningen. Epoxilim för att täta/säkra där järntråden (eller skruvöglorna) går in och vid det ingjutna blyet. En pensel, litet färg och en burk golvlack. Märkvärdigare är det inte (eller behöver det åtminstone inte vara). Sedan kan man naturligtvis,om man så vill, lögga ned hur mycket tid och omsorg som helst på att få till smyckesfina drag (men det bryr sig inte fisken om, den högg och hugger minst lika gärna på de mer slarvigt hopkomna träbitarna).

Vem som är upphovsmannen till wobblern har jag inte lyckats ta reda på men namnet Gardell (som låter rimligt åtminstone såtillvida att det är ett gotländskt namn) finns någonstans i bakhuvudet. I förnamn bör han heta Kalle. Vad han nu heter (eller må ha hett) så tycks han sedan länge lagt sina verktyg på hyllan och det är säkert trettio år eller längre sedan jag såg någon träbit i en butik. Dessbättre lever den ändå vidare och jag uppmanar bloggens läsare att göra sitt för att föra traditionen vidare. Så tälj dig några träbitar. Du kommer knappast att bli besviken.


fredag 11 november 2016

Det viktigaste

Visst, spön, linor, krokar, rullar och beten har alla sin betydelse för hur pass lyckad en fisketur ska bli, men det kanske allra viktigaste är ändå matsäcken. Och absolut viktigast är kaffet. En fisketur utan fisk, ett sk bompass, kan vara en storartad upplevelse men en tur utan matsäck är värdelös. Och hur goda mackor, korvar eller bullar man har med sig så blir det hela skäligen blekt om man inte får sig en slurk kaffe. Termoskaffe, i nödfall, men bäst är kokkaffe tillagat på Trangiakök eller över öppen eld. Nästan lika viktigt som gott kaffe är någon att dela kaffestunden med. Man kan bli sittande länge medan erfarenheter och lögner utbyts och det är ofta väl så givande som själva fisket, särskilt de dagar nappen uteblir.

Visst kan det tyckas bökigt att bära med sig panna, kaffe, spritkök, kanske ved och övriga utensilier som behövs för att koka kaffet på plats men själva tillagningsproceduren är såpass välgörande att det väl uppväger besväret. Man behöver en paus även från något så roligt som att fiska och bäst är det när röken från en liten öppen eld blandas med doften av sjudande kaffe. Faktum är att jag skulle kunna tänka mig att åka ut till en fin strand utan fiskespö bara för att koka och dricka kaffe där. Och det finns det ju faktiskt folk som gör, folk som inte ens är fiskare.

torsdag 10 november 2016

Mask

Mitt första konstbete var en gummimask, eller rättare sagt ett antal gummimaskar. Hur många minns jag inte eftersom jag bara var fem eller sex år när jag fick dem. De följde nämligen med det tredelade bambuspö med mässingsholkar jag den sommaren fick av min far. Det följde också med några krokar (på nylontafs) och några plastflöten. Jag vill minnas att den medförljande reven (av monofil nylon) snabbt ersattes av en mindre trasselbenägen i något spunnet material. Men mittåt! Det är maskarna det här inlägget ska handla om.

Min far, som alltid var öppen för teknikens landvinningar, tyckte att det var en lysande idé med naturtrogna metmaskar i gummi och de såg verkligen på pricken ut som en vanlig daggmask. Närmare bestämt som en död sådan. Där hängde de, timme efter timme, under mitt flöte. Oantastade. Ingen fisk visade ens det minsta intresse för attrapperna. 

Jag var inte ensam om min nedslående första erfarenhet av mjukbeten. Tydligen var det någon importör som kanske inte kände till att dessa maskar var avsedda som spinnbeten och därför sålde dem som metmask. Eller så kände han till det men trodde att det skulle gå lättare att sälja dem som metmaskar? Man kan aldrig så noga veta med sådana där filurer...

Numera har jag en rätt gedigen erfarenhet av den här typen av beten och vet att de, fiskade på rätt sätt, kan vara väldigt effektiva. Nu finns det ju även varianter som, enligt reklamen ska vara impregnerade med olika doftämnen som sägs vara oerhört lockande för fisken. Det må så vara, men att använda dem som metmask är jag fortfarande skeptisk till. I fjol höstas stod jag på en brygga i Mariehamn och metade med en gulp! daggmaskimitation på ett pater nostertackel. det var något som var där och nafsade men ingen fisk fastnade. På en likadan brygga ett tiotal meter bort stod en costaricansk gentleman och metade. Med vanlig hederlig daggmask som agn drog han abborre efter abborre och tittade emellanåt, med ett beklagande leende, åt mitt håll. När han avslutade sitt fiske erbjöd han mig de maskar han hade kvar, ett erbjudande jag tacksamt accepterade. När jag riggat om så drog jag, i snabb följd, tre feta mörtar varefter även jag gav upp.

Ibland, och förvånansvärt ofta, är det gamla och beprövade bättre än spännande nymodigheter.

onsdag 9 november 2016

Femtio år av "utveckling"...

...har tagit oss härifrån och hit. Det fanns en tid då man kunde lita på vissa saker. Tex att en rulle som bar namnet ABU var av den absolut högsta kvalitet - i alla avseenden - som stod att få. Det var inte så förfärligt länge sedan, men ibland känns det så. Och det ska, i rättvisans namn, sägas att det inte bara gäller ABU. Många av de namn som förr, med rätta, förknippades med pålitliga grejor av hög kvalitet är numera bara just namn och de som äger namnen försöker suga ut allt de kan av den goodwill namnen fortfarande är förknippade med genom att använda dem för att sälja vad som i värsta fall är rent skräp. Det framstår för mig som en tveksam strategi. Säkert kan den lyckas i det korta perspektivet, men var står man när namnet inte längre borgar för kvalitet? När även de bra produkter man försöker sälja möts med misstänksamhet av kunder som redan blivit lurade? 




tisdag 8 november 2016

Otidsenlig etik?



Jag minns inte om det var på sextio- eller sjuttotalet som de etiska reglerna, efter omfattande och stundom hätska diskussioner, kunde sättas på pränt. Det var några kortfattade budord efter vilka den som ville göra anspråk på att kunna kalla sig sportfiskare hade att rätta sig efter. Det var andra tider då. Nu har den organisation som kallar sig själv för just Sportfiskarna valt att göra sig av med om inte själva etiken så i vart fall de skrivna reglerna. på deras hemsida letar man förgäves efter dem. Däremot - och dessbättre - så är vi fortfarande några (många?) som envisas med att hålla fast vid dem och det är tillochmed flera sportfiskeklubbar som har reglerna kvar på sina hemsidor.

Jag ställde för en tid sedan frågan till en förbundstalesman varför reglerna skrotats. jag fick ett svar som gick ut på att man från förbundets sida uppfattade att tiden sprungit ifrån dem och att de behövde ses över. En sådan översyn pågick (och pågår, om det nu var så, tydligen alltjämt) men utan någon tidplan.

Det är knepigt det där med etik. Det kan vara svårt nog att själv hålla sig med sådan och är man en organisation som vill samla så många medlemmar som möjligt så kan det naturligtvis uppstå en intressekonflikt mellan, å ena sidan, att hålla etikens fana högt och att, å den andra, maximera sitt medlemsantal. Det inser ju var och en att det är få som vill vara medlem i en organisation som skriver en på näsan att det man sysslar med är åt skogen. Så, åtminstone som jag uppfattat saken, Sportfiskarna har valt att vara vaga när det gäller sin definition av vad sportfiske är (och någon sådan hittar man heller inte på deras hemsida) och att inte heller hålla någon klar linje när det handlar om hur en sportfiskare bör bete sig. Möjligen tycker man att frågan är på något plan viktig men tydligen inte brådskande eller eljest prioriterad.

Det där med att reglerna skulle vara otidsenliga är en i många avseenden ihålig ursäkt. Tittar man på bilden ovan så syns ju tydligt att det är just Sportfiskarnas logga som pryder den. Har tiden sprungit ifrån reglerna så beror det, rimligen, på att förbundet låtit så ske. Att man sovit på sin post. Eller att man inte brytt sig. Oavsett vilket så är det synd. Reglerna är kanske inte perfekta och det var de inte heller när de kom till, men de är och var det bästa vi har att hålla sig till och definitivt bättre än ingenting.

måndag 7 november 2016

Gamla goda råd 1

Ur Fiskeboken, utgiven 1961 på Tidens förlag, närmare bestämt kapitlet om haspelfiske (författat av Bertil Högbom), saxar jag några goda råd som är lika aktuella nu som de var då. Och som lika ofta förbises nu som då.


"...det finns andra möjligheter att avbromsa kastet på ett mjukare sätt. Det vanligaste som anbefalls är att försiktigt räta ut pekfingret så att linan får svirra mot detta och hejdas lagom tills man stoppar det helt genom att lägga fingret mot trumman."

"Det andra momentet i kasttekniken som absolut måste övas in kommer då kastet är avslutat och betet tar vatten. Det gäller då att sträcka linan innan man börjar veva in, annars kan man få det nästan lika trassligt som i annat spinn. De flesta avslutar kastet genom att slå igen linföraren med veven och det faller sig då alltför naturligt att fortsätta med invevningen. Det är detta som är fel. man ska göra en paus och höja spöt så att linan blir ordentligt sträckt innan den spolas upp på rullen."

Gör man en korrekt avbromsning så är linan tillräckligt sträckt när betet landra för att man ska kunna påbörja hemtagningen direkt. Detta är viktigt särskilt när man fiskar med sjunkande beten över grunda bottnar. Då har man helt enkelt inte tid att sträcka linan i efterhand (eftersom betet då hinner fastna i bottenvegetationen) utan måste ha kontakt med det omedelbart. Det händer, för övrigt, inte helt sällan att en fisk hugger betet genast när det landar. har man inte gjort en avbromsning så att linan i det momentet är tillräckligt stram missar man dessa hugg.

Ikoniska haspelrullar 3: D.A.M. Quick 330N

D.A.M. Quick 330N

Quick Super
Deutsche Angelgeräte Manufaktur lanserade 1954 en rulle (Quick Super 270) med snäckdrev som kom att bli såväl legendarisk som den första i en lång serie alltmer förfinade rullar baserade på samma koncept. Tjugo år senare hade man kommit mycket nära perfektion. Då släpptes 330N (som mellanstorleken i en serie som omfattade 110N, 220N, 330N, 440N och 550N spännande från ultralätt till tungt haspelfiske). 330N motsvarade storleksmässigt ABU Cardinal 66 och Mitchell 300 med vilka den konkurrerade i premiumsegmentet.


Quick N-serien kom att bli D.A.M:s sista med spolkåpa*. Året efter att den introducerades kom ju Daiwa med sin Silver-serie och ingenting var sig längre likt. Modellen blev därför, med den tidens mått, kortlivad och redan 1977 ersattes den av Quick 3000, byggd på samma snäckdrevsmekanism men med utanpåliggande spole.

Quick 330N är kanske inte ikonisk i sig men den representerar höjdpunkten av det designkoncept D.A.M. då arbetat på och förbättrat under två decennier. Den är således snarlik sina föregångare, främst Quick 330 Finessa, men även estetiskt representerar den en höjdpunkt. Någon snyggare rulle har D.A.M. aldrig gjort, vare sig förr eller senare.

Det kan vara intressant att jämföra Quick 330N med Cardinal 66. Exteriört är de väldigt olika men under skalet tämligen lika. De skiljer sig åt framförallt vad avser backspärrsreglagets placering, att quickrullen är frambromsad och att cardinalen har en mer avancerad bygelfällningsmekanism med dubbla bygelfjädrar och en fjäderbelastad broms på rotorkåpan för att minimera risken för sk tjuvfällning.

edit 2020-10-29
*Fel av mig! Det kom faktiskt en serie 1979 med samma nummerbeteckningar men med P efter istället för N.


söndag 6 november 2016

Köpa nytt? Eller gammalt?


Aldrig förr har nya rullar lanserats i en så rasande takt som nu. För inte så länge sedan kunde en bra rullmodell vara i tillverkning under en mansålder eller längre men nu verkar nästan fjolårets modell vara mer eller mindre obsolet. Detta är naturligtvis vansinne. En rulle som fungerade utmärkt att fiska med för ett, fem, tio eller trettio år sedan går naturligtvis lika bra att fiska med idag om den är hel.

Själv har jag några favoritmodeller. En av dessa är ABU Cardinal C- serien (C3, C4 och C5). Rullen bygger på samma fina snäckdrevsmekanism som "urcardinalen" men har utanpåliggande spole, manuell bygelfällning, keramisk lintrissa och i förhållande till "urcardinalen" något förbättrad - men fortfarande bakmonterad - slirbroms. De är inte tillverkade i Svängsta men "made in Japan" i uttryckets bästa bemärkelse.


Bland de snyggaste haspelrullar som någonsin gjorts. Och bästa.

Till mitt havsöringfiske, som jag vanligen bedriver med nylonlina, är den här rullen perfekt. Dreven är i praktiken outslitliga och eftersom den mjuka gången bygger på precision i tillverkningen och högkvalitativt material (rostfritt stål och mässing) snarare än på en massa kullager så blir en rulle bara skönare och mer lättvevad ju mer den fiskas med.

Argumenten för att köpa nytt är ofta garanti och tillgång på reservdelar. OK, räknar men med att rullen ska gå sönder under garantitiden är det naturligtvis relevant när man överväger köpet men själv skulle jag i så fall avstå. Ingen av mina cardinaler har hitills gått sönder (annat än att jag bytt vev på en av mina äldsta Cardinal 66 men då var rullen flera decennier gammal och den nya veven hittade jag för en tia i en prylbod). Reservdelar kan vara ett problem med gamla rullar men är det så himla mycket lättare att hitta en del till en fem år gammal kinatillverkad modern rulle?


Årsmodell 1984

Dessutom är det såväl enkelt som ekonomiskt överkomligt att gå runt reservdelsproblemet. Själv har jag ett litet reservlager av i princip fabriksnya rullar som bara ligger och väntar på att få komma ut och fiska och när jag hittar sådana till rätt pris så växer lagret. Problemet är bara att deras mer slitna kamrater bara fortsätter att göra god tjänst. Den dag någon av dem ger upp så kommer den att pensioneras och få bli reservdelsdonator. Jag räknar iskallt med att de flesta av mina "gamla" rullar kommer att överleva mig.

En sådan här rulle i vettigt bruksskick brukar man kunna köpa för någon eller några hundralappar och i princip oanvända rullar brukar man kunna hitta för ungefär samma pengar som man får betala för rena lågprisrullar om man köper nytt. Det är ungefär som att kunna välja mellan att köpa en trettio år gammal Bentley i mint condition eller en fabriksny Dacia för samma pengar.

lördag 5 november 2016

Krokiga funderingar

En 17 cm Killer med för wobblers typisk  uppsättning trekrokar

Så gott som alla drag man köper är försedda med trekrok. Eller, i värsta fall, trekrokar. Metare och flugfiskare har i alla tider klarat sig fint med enkelkrok, men av någon outgrundlig anledning tycks spinnfiskarna inte riktigt lita på att d et räcker med en krok för att få en fisk att fastna och sitta säkert. Därför finns det wobblers som har fler vassa spetsar per längdenhet än vad taggtråd har. 


Ett Sebile swimbait, längre än killerwobblern ovan men med en dubbelkrok.
Den något mindre jiggen med en ensam enkelkrok.

Och visst fastnar de där trekrokarna. De fastnar i vass, tång och sjögräs, I kundvagnar och gamla cyklar. Ofta fastnar de i håvgarn och i fiskares olika kroppsdelar. På Norrtälje sjukhus akutavdelning finns två stora tavlor där drag som opererats loss från blödande sportfiskare är uppsatta. Så gtt som alla dessa drag har trekrokar och ofta flera än en.


Två kustwobblers. Den övre, en Savage Gear Horny Herring, levereras med en enkelkrok (men en trekrok är fabriksmonterad så man får byta själv, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Gladsaxwobblern visar hur alla mina kustwobblers ser ut (och sett ut i några år). Trekroken är utbytt mot en Owner Siwash monterad så att spetsen pekar uppåt.Krokar fisken säkert och kan utan problem fiskas hem över grunda bottnar utan risk för att fastna i tängen.

När trekrokar fastnar i fiskar kan de vara mer eller mindre omöjliga att få loss utan att allvarligt skada fisken. Så åtminstone för dem som tillämpar C&R borde trekrok vara en absolut no-no. Att tex fiska efter gädda med beten försedda med stora trekrokar i syfte att återutsätta fisken efter fångst känns för mig motsägelsefullt. Ska man hårddra det borde man då istället fiska med hullinglös enkelkrok.


Ett nyligen inlett experiment. Trekroken byts ut mot en sk assist hook. Har inte hunnit "sjösätta" draget ännu.
På den tiden då jag var ivrig gäddfiskare var nästan alla skeddrag försedda med två trekrokar. Ganska snart insåg jag att den extra kroken ställde till mer problem än vad den gjorde nytta, så det första jag gjorde när jag köpt ett nytt drag var att montera bort den. Nästa ögonöppnare för min del var när jag började fiska med jigg. Den enda enkelkroken innebar inte att man missade fler hugg än vad man gjorde med trekroksförsedda drag och om något så satt fisken säkrare när man krokat den på en jigg än på, tex, en wobbler.


Numera är det främst kustfiske efter havsöring jag ägnar mig åt. Fortfarande leveraras de flesta drag och kustwobblers med trekrok och jag blev besviken när Vicke inte längre kom med dubbelkrok. Fast det är ju rätt enkelt att byta ut trekrokarna mot enkelkrokar. Jag har numera ett rätt stort förråd av oanvända trekrokar...

onsdag 2 november 2016

Utveckling eller tecken på tillbakagång?

När jag valde namn till den här bloggen funderade jag länge på om jag skulle kalla den för Sportfiske enligt den gamla skolan men håller man sig till svenska så blir man väl inte tagen på allvar i dagens svenska sportfiske. Så det fick bli på engelska. För så är det ju. Vi använder engelska uttryck och det vare sig vi begriper dem eller inte och oavsett om det blir rätt eller fel. Det har vi gjort länge och redan på den tiden vi försvenskade dem så blev det lika ofta fel som det blev rätt. Därför heter en multiplikatorrulle på vardagssvenska spinnrulle medan spinning reel i den engelskspråkiga världen betyder haspelrulle. Och jiggar ska vi bara inte tala om...

Däremot tänkte jag tala om Catch & Release, dvs att man drar upp fisk bara för att genast (eller åtminstone efter mer eller mindre omständlig avkrokning, fotografering, vägning och mätning) släppa den åter. Sådant förekom inte förr. Åtminstone var det en merginalföreteelse, sådant som landets karp- och vitfiskmetare ägnade sig åt. Vi andra släppte åter undermåliga exemplar, sådana som inte höll måttet och oönskade bifångster som simpor och mört.

Det etiska i att dra upp (och kanske plåga) fisk bara för sitt eget höga nöjes skull kan diskuteras. I några europiska längder är C&R förbjudet (av just sådana skäl). Däremot är det naturligtvis så att det går åt färre fiskar om nästan alla som fångas släpps levande åter. Det gäller oavsett om de tar skada av det och så länge mortaliteten bland återsläppta fiskar understiger 100 %. Just att det är god beståndsvård brukar också framhållas som det kanske främsta argumentet för C&R. Själv misstänker jag att det också kan spela roll att det är betydligt färre gillar att äta gädda äv vad det är som tycker det är kul att dra upp den.

Själv tycker jag att gädda är, eller åtminstone kan vara, en utsökt matfisk och därför tar jag fortfarande hem de flesta "lovliga" gäddor jag råkar dra upp. Jag skriver råkar eftersom jag sällan bedriver riktat gäddfiske men ibland får gädda på kroken när jag egentligen är ute efter abborre, gös eller havsöring. Abborrarna tar jag också hem om de är i rätt storlek, dvs varken för små eller för stora. Detsamma gäller om jag får en gös. När det handlar om öringen släpper jag vildfiskarna men de i lovlig storlek som har fettfenan klippt är det oftast klippt för om de fastnar på min krok. Vilket dessvärre inte är särskilt ofta.

Men hur ska man egentligen se på fenomenet C&R? Är det ett tecken på att sportfisket utvecklats? Att vi är mer aktsamma om såväl fiskarna som individer som fiskbestånden som resurs? Eller är det snarare en konsekvens av att det börjar bli så förtvivlat ont om fisk att vi tvingas släppa åter de vi fångar för att kunna dra upp samma stackare flera gånger? Och det där med att folk åker ut och drar upp gädda för att sedan åka hem och äta köttfärslimpa (eller något annat bara det inte är gädda) måste väl ändå otvetydigt uppfattas som ett tecken på den svenska matkulturens förfall?

En annan ny företeelse med ett utländsk namn är Light Rock Fishing. Det handlar om att vid kusten (helst då från klippor) fiska efter småfisk - tånglake, smörbult, simpa - med ultralätta redskap. Naturligtvis kan bytet även bli makrill eller gylta. Inte heller här handlar det om att dra upp matfisk (och C&R tillämpas mer eller mindre regelmässigt) utan om rent nöjesfiske och om att få så många olika arter som möjligt.Skojigt är det alldeles säkert, åtminstone litet småskoj, men ska man se det som ett tecken på att sportfisket utvecklats eller är det snarare en tragisk konsekvens av att kustfisket efter torsk mer eller mindre totalt har havererat?

tisdag 1 november 2016

Inte skoj

Och om det nu skulle vara någon som uppfattade mitt förra inlägg om hur det var bättre förr som skämtsamt så kan den här rapporten kanske stämma till eftertanke. Ibland blir man bara sååå trött! När Isabella Lövin härjade som värst nere i Bryssel så tyckte man sig skönja i vart fall en ljusglimt vad gällde fiskekvoter och annat men nu verkar det vara business as usual igen. Och riktigt var man har Lövin nuförtiden är jag inte helt säker på, men så är mitt förtroende för partipolitiker ganska illa åtgånget. Hur det nu må vara med den saken så är hennes bok Tyst hav värd en läsning. Läs den och läs rapporten.