När jag valde namn till den här bloggen funderade jag länge på om jag skulle kalla den för Sportfiske enligt den gamla skolan men håller man sig till svenska så blir man väl inte tagen på allvar i dagens svenska sportfiske. Så det fick bli på engelska. För så är det ju. Vi använder engelska uttryck och det vare sig vi begriper dem eller inte och oavsett om det blir rätt eller fel. Det har vi gjort länge och redan på den tiden vi försvenskade dem så blev det lika ofta fel som det blev rätt. Därför heter en multiplikatorrulle på vardagssvenska spinnrulle medan spinning reel i den engelskspråkiga världen betyder haspelrulle. Och jiggar ska vi bara inte tala om...
Däremot tänkte jag tala om Catch & Release, dvs att man drar upp fisk bara för att genast (eller åtminstone efter mer eller mindre omständlig avkrokning, fotografering, vägning och mätning) släppa den åter. Sådant förekom inte förr. Åtminstone var det en merginalföreteelse, sådant som landets karp- och vitfiskmetare ägnade sig åt. Vi andra släppte åter undermåliga exemplar, sådana som inte höll måttet och oönskade bifångster som simpor och mört.
Det etiska i att dra upp (och kanske plåga) fisk bara för sitt eget höga nöjes skull kan diskuteras. I några europiska längder är C&R förbjudet (av just sådana skäl). Däremot är det naturligtvis så att det går åt färre fiskar om nästan alla som fångas släpps levande åter. Det gäller oavsett om de tar skada av det och så länge mortaliteten bland återsläppta fiskar understiger 100 %. Just att det är god beståndsvård brukar också framhållas som det kanske främsta argumentet för C&R. Själv misstänker jag att det också kan spela roll att det är betydligt färre gillar att äta gädda äv vad det är som tycker det är kul att dra upp den.
Själv tycker jag att gädda är, eller åtminstone kan vara, en utsökt matfisk och därför tar jag fortfarande hem de flesta "lovliga" gäddor jag råkar dra upp. Jag skriver råkar eftersom jag sällan bedriver riktat gäddfiske men ibland får gädda på kroken när jag egentligen är ute efter abborre, gös eller havsöring. Abborrarna tar jag också hem om de är i rätt storlek, dvs varken för små eller för stora. Detsamma gäller om jag får en gös. När det handlar om öringen släpper jag vildfiskarna men de i lovlig storlek som har fettfenan klippt är det oftast klippt för om de fastnar på min krok. Vilket dessvärre inte är särskilt ofta.
Men hur ska man egentligen se på fenomenet C&R? Är det ett tecken på att sportfisket utvecklats? Att vi är mer aktsamma om såväl fiskarna som individer som fiskbestånden som resurs? Eller är det snarare en konsekvens av att det börjar bli så förtvivlat ont om fisk att vi tvingas släppa åter de vi fångar för att kunna dra upp samma stackare flera gånger? Och det där med att folk åker ut och drar upp gädda för att sedan åka hem och äta köttfärslimpa (eller något annat bara det inte är gädda) måste väl ändå otvetydigt uppfattas som ett tecken på den svenska matkulturens förfall?
En annan ny företeelse med ett utländsk namn är Light Rock Fishing. Det handlar om att vid kusten (helst då från klippor) fiska efter småfisk - tånglake, smörbult, simpa - med ultralätta redskap. Naturligtvis kan bytet även bli makrill eller gylta. Inte heller här handlar det om att dra upp matfisk (och C&R tillämpas mer eller mindre regelmässigt) utan om rent nöjesfiske och om att få så många olika arter som möjligt.Skojigt är det alldeles säkert, åtminstone litet småskoj, men ska man se det som ett tecken på att sportfisket utvecklats eller är det snarare en tragisk konsekvens av att kustfisket efter torsk mer eller mindre totalt har havererat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar