Femtonde söndagen efter trefaldighet

Denna söndags predikan utgår från Matteusevangeliets sjätte kapitel.

Sportfiske blir lätt oerhört nördigt, åtminstone i bemärkelsen prylintensivt. Det räcker med att jämföra vad man fiskade med som grabb - typiskt sett antingen en mask på en metkrok hängande under ett röd/vitt flöte eller en spinnare i änden på en lina vars andra ände var upprullad i en gnisslande Abumatic - med dagens utbud i en välsorterad sportfiskebutik. Pojkårens metoder och utrustning fungerar fortfarande, dvs de fångar fisk och skänker utövaren spänning och nöje. Den fråga man har anledning att ställa sig är hur pass mycket "bättre" en med all upptänklig modern utrustning försedd fiskare "fiskar" än vad min nostalgiska grabb gjorde (eller gör). Eller kan det kanske rentav förhålla sig så, att den som ger sig fisket i våld utrustad endast med ett enkelt metspö och en välfylld maskburk (eller en enkel spinnfiskeutrustning och några få spinnare) kan mer koncentrera sig på själva fisket och, som en följd härav, "fiskar bättre"?

Bilden är från ett av fjolårets bästa fiskepass då fångsten blev en liten torsk.

För att ens försöka besvara frågor som de jag ställer ovan måste man först definiera vad "fiske" och "bra" är. För mig är "fiske" att vara ute med en fiskeutrustning och att åtminstone göra någon ansats att försöka fånga fisk. För andra är det endast fångsten som är relevant. Ett sk bompass är för dem en misslyckad fisketur medan det för mig kan vara den bästa turen under året. Här tangerar vi de olika definitionerna av "bra". För mig är fiske "bra" om det skänker utövaren spänning, ro och nöje. För andra mäts godheten i kilon, gram och centimetrar eller, i bästa fall, vilka arter man lyckats dra upp. I den fortsatta diskussionen kommer jag att bortse från min egen, möjligen aparta, uppfattning och rikta in mig på det mer fångst- och effektivitetscentrerade synsättet och, alltså, försöka reda ut vem av de två ovan skisserade fiskarena som har bäst chans till en god fångst.

I teorin borde det vara mer eller mindre omöjligt att behöva lämna ett fiskevatten tomhänt (eller utan att ha catchat och releasat fisk) bara man valt rätt bete och rätt sätt att presentera detsamma. Och däri, valet av rätt bete och metod, ligger problemet. För valfrihetens inbyggda förbannelse är att man inte bara kan välja rätt utan även fel och i livets tombola är nitlotterna legio. Detta gäller inte bara försäkringsbolag, elavtal, politiska företrädare och allt annat vi förväntas lägga tid, engagemang och energi på i det moderna samhälle där vi också ska sköta våra bankaffärer och vår sopsortering själva. Det gäller även fisket och även här är det roten till allt ont (kärleken till pengar) som ligger bakom den utvecklig som lett fram till sakernas nuvarande tillstånd. Kort sagt så är min nostalgiska fiskegrabb inte lönsam för de som vill tjäna pengar på vårt i grunden oskyldiga intresse.

Inte heller behövde min tänkte (men han fanns på riktigt!) grabb fundera över vilken lina han skulle använda. Det som danns var monofil nylon och på Abumaticen var Abulon påspolad från fabrik (och sitter fortfarande där av de begagnade rullar jag köpt och renoverat att döma).

Av egen erfarenhet, en nu tämligen omfattande sådan, kan jag lugnt konstatera att mina fångster inte står i någon som helst paritet med den mängd utrustning jag har att tillgå. Tillgången på fisk i de vatten jag befiskar har en betydligt större inverkan och även om jag nu, rimligen, är en skickligare fiskare än vad jag var som, säg, tonåring så nog fick jag mer och större fisk då än vad jag lyckas fånga nu. Men det är klart att när bestånden av rovfisk i kustvattnen minskat med runt 90 % så blir det ju svårt att kompensera.

Att jag själv ohjälpligt attraheras av fiskedon är en helt annan och i sammanhanget ovidkommande sak. Jag skulle kunna göra mig av med samma 90 % som fiskbeståndet minskat med av de prylar jag äger och fortfarande ha för, eller åtminstone onödigt, mycket. Samtidigt har jag en något bättre uppfattning om vilken utrustning och vilka beten jag behöver för en viss fisketur än vad jag hade som grabb och det vore en dröm att få fiska i de vatten jag fiskade i då. Men även om jag skulle ställa mig på samma fläck på samma pir där jag för femtio år sedan fångade såväl mängder av torsk som gäddor i tvåsiffrig kilovikt så skulle jag antagligen kamma noll. Dessutom är piren ifråga så full av skarvträck att jag ogärna står just där.

Men omvänt tror jag att min nostalgifiskegrabb idag och i dagens version av mina fiskevatten skulle kunna hålla mer eller mindre jämna steg med mig och det även om jag tog med sy mycket beten att jag fick städsla ett gäng bärare för att komma ner till vattnet.

För hur det nu är, när det är skarpt läge, när man står där vid vattnet och gör sina kast så har man bara ett spö i handen, en rulle på spöt och ett bete med, i bästa fall, en krok. På den tid då min arsenal av gäddrag bestod av några Utö, ett Kaleva och några Mörrumspinnare behövde jag aldrig fundera särskilt länge över betesvalet och blev sällan utan fisk. Idag, med fler spön än vad jag då hade drag och fler beten än vad någon kan överblicka, funderar jag mer men fångar mindre.

Vad blir då kontentan av denna långa utläggning (mina söner kallar det för rant nät jag lägger ut texten)? Jo, att alla vi sportfiskare - oavsett hur vi definierar "bra fiske" - borde engagera oss mera i och lägga mer tid, engagemang, energi och pengar på att få bättre fiskevatten än på att göda de kapitalister som vill tjäna pengar på vår sport. (När jag är i rant mode brukar jag drämma tillmed att valfrihet är ett opium för folket vilket väl, i beaktande hur konsumism ersatt religionsutövning, antagligen, är hur Marx skulle ha uttryckt sig om han verkat idag.) Sedan kan man ju, om man vill anlägga ett globalt perspektiv, fundera på om utfiskningen är något, jämfört med klimatförändringen. så mycket att bråka om. Politikerna, som går i kapitalets ledband, lär inte göra särskilt mycket (och ingenting verksamt) åt någondera så kanske är det mest rationella att inte göra sig några bekymmer och istället gå och fiska?