En gammal kamrat

 

När jag var grabb så gällde, att jag fick komma hem med hur mycket fisk som helst. Ett absolut villkor gällde dock: Fisken skulle levereras rensad! Helst filéad. Det var, tyckte jag, ett fullt rimligt villkor. Det enda problemet var att det i familjens hushåll inte fanns någon filékniv. En sådan blev därför något jag tidigt investerade i. På Sportdepoten i Falun köpte jag för ungefär femtio år sedan en filékniv med blad i rostfritt stål och skaft av bubinga, givetvis från Frost´s i Mora. 

Kniven är lika bra idag som när jag köpte den. Fast vassare. För om det är något livet lärt mig så är det konsten att bryna en knivsegg. 

Att äta den fisk man fångar är naturligt och att kasta tillbaka den fisk man lyckats dra upp var en för mig, liksom för de allra flesta på den tiden, en främmande tanke. Så att ha en bra filékniv i sin fiskeutrustning är definitivt old school.

En bra filékniv ska, som alla knivar, vara vass. Detta förutsätter att dess blad är av ett stål som "tar" skärpa, dvs låter sig brynas till en riktigt vass egg och sedan håller skärpan bra. Givetvis måste skärpan underhållas. Bladet ska vidare vara lagom böjligt och, precis som en välbyggd spöklinga, ha en progressiv aktion, dvs böja sig lättare ju längre ut mot spetsen man kommer. En viktig detalj är att kniven har ett rejält grepp för det är lätt att slinta när man rensar fisk. Är man fiskare bör kniven förstås ha en bra slida så att man kan ha den med sig ut på sina fisketurer. Att snabbt och behändigt kunna förvandla en fångst till filéer att slänga i stekpannan är en konst varje sportfiskare bör behärska.