Den farliga vintern

Jag är definitivt mer mumintroll än vad jag är herr Brisk. Vintern är den årstid jag gillar minst och helst av allt skulle jag gå i ide under de kallaste och mörkaste veckorna. Snö är ett otyg och is ännu värre. Kyla tål jag i och för sig bra men någon njutning är den knappast och mörker är... ett jävla mörker.

Nu har det äntligen blivit så mycket dagsljus att man ser att gå ut sedan man ätit frukost och i går trotsade jag säsongens vedervärdigheter och gav mig ut till kusten för att kasta efter havsöring. Tre minusgrader låter inte så blodigt men i fuktig luft och byig nordan biter det rätt bra. Särskilt min högra tumme, som stack upp ur fiskehandsken, kände av kylan. Ett tag. Sedan var den helt bortdomnad och eftersom jag fiskade med multirulle blev utrustningen då ohanterlig. 

Försiktigt, för stenarna på vilka jag riskerat livhanken för att komma tillräckligt nära vattnet var glaserade med snorhal is, omgrupperade jag. Dvs stapplade upp genom skogen dit där min bil stod parkerad. Jag måste hitta något angenämare fiske tills det blivit mer uthärdligt vid kusten. Kanske meta färna i någon å med öppet vatten? Färnan lär ju vara aktiv året om.