Slut på en epok?

Igår besökte jag för första gången Stockholms Sportfiskebutik. Mitt ärende var dels att tillfredsställa min nyfikenhet men även att komplettera förrådet av gäddbeten. De där mjuka varianterna har ju en begränsad livslängd.... Ganska snart fångades min uppmärksamhet av en korg med reabeten (nedsatta 50 %) och i den låg några Hi-Lo av den största modellen (20 cm, 110 gram) och någon sådan hade jag inte. Men nu har jag.

Under hemfärden började jag fundera över varför dessa tämligen nyligen introducerade beten slumpades bort. Har downsizingtrenden gjort dem svårsäljbara eller är det mjukplast som gäller? Hemkommen gick jag ut på nätet (det är ju så man gör numera när man ska bläddra i Napp och Nytt...) för att se om 110-grammaren utgått ur sortimentet och fann... ingenting. Eller, rättare sagt, ingen enda Hi-Lo!

Vad stort sker, sker tyst heter det men med tanke på hur det slås på trumma för de mest futtiga nymodigheter känns det litet snopet om wobblern på detta vis fått gå i graven. Jag skriver wobblern men kunde lika gärna skriva Wobblern, för det är vad Hi-Lo var för oss som var kortbyxgrabbar på sextiotalet. En wobbler var en 18 grams Hi-Lo. Helst gäddfärgad eller vit med rött huvud. Så var det bara. 

Hi-Lo är tre år äldre än vad jag själv är och har alltså alltid funnits för mig. Egentligen borde detta ABU:s kanske största bidrag till betesbyggarkonsten K-märkas. Att bara tyst låta den utgå ur sortimentet känns futtigt. Är den epok som började 1955 verkligen slut nu? Har jag fått ännu en sak att lägga till min allt längre lista över sådant som var bättre förr?