Uppförandekoden i praktiken - Vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på

 

Tiokilosgäddor är sällsynta. Många hängivna sportfiskare får aldrig en sådan best på kroken. Chansen att fånga en tjugokilos är ungefär densamma som att träffas av blixten. Kilogäddor, däremot, är ymnigt förekommande och trekilos inte mer sällsynta än att de flesta gäddfiskare lär fånga en och annan. Gäddor runt fem kilo är, i de flesta vatten, att betrakta som troféfiskar och att ha en sådan som PB är inte att förakta. Som matfisk är de mindre gäddorna att föredra. I Östersjön gäller förövrigt numera, att all fisk kortare än 40 eller längre än 75 centimeter ovillkorligen ska returneras och om man avser att behålla sin fångst är det lämpligt att rikta in sitt fiske mot gäddor i den lovliga storleken.

I Sportfiskarnas uppförandekod sägs  bland annat att "vi anpassar utrustningen efter den fiskart och storlek vi fiskar på". I de tidigare etiska reglerna sades att man ska använda de ur sportmässig synpunkt lämpligaste redskapen. Kanske är det två olika sätt att uttrycka samma sak? Eller så betyder det ena något annat än det andra? Det kan bara Sportfiskarna svara på för man får väl förutsätta att de har glasklart för sig vad den nya uppförandekoden innebär (även om det inte alltid står lika klart för läsaren)?

I min värld är det rimligare att anpassa utrustningen efter den fisk man faktiskt fångar än efter den fisk som med till visshet gränsande sannolikhet aldrig kommer att bli annat än en dröm. Fisket blir, om inte annat, roligare då.

I de vatten där jag vanligen fiskar finns det grov gädda. Eller fanns det åtminstone förr, när somt var bättre än vad det nu har blivit. Mitt PB ligger sedan snart ett halvsekel på 11,5 kilo och jag har, vid riktat gäddfiske, fångat åtskilliga gäddor runt tiokilosstrecket. Numera fiskar jag sällan efter gädda utan de jag får är oftast bifångster vid fiske efter abborre eller havsöring, dvs landas med UL eller lätt tvåhandsspö.

När jag växte upp hade ABU ett klassificeringssystem enligt viket sportfisket delades in i fyra klasser med namnen Fiske 1, Fiske 2, Fiske 3 och Fiske 4. Senare, i mitten av sjuttiotalet, när rullen Cardinal 33 och spöt Suecia 300 Zoom lanserades, började man kalla det allra lättaste fisket för UL. Hur som helst så var tanken att systemet skulle hjälpa sportfiskaren att hitta en, i förhållande till den fisk han ville fånga, balanserad utrustning. Gäddan kom att bli symbolfisken för Fiske 2 som var spön avsedda för betesvikter 10-30 gram, rullar som Ambassadeur 5000 eller ABU 444A och linor (på den tiden bara monofil nylon) i dimensioner 0,30-0,40 mm. Eftersom det som stod att läsa i ABU:s Napp och Nytt på den tiden var bibelord för svenska sportfiskare kom de allra flesta gäddor som drogs upp att bli uppdragna med just en Fiske 2-utrustning.

När först det sk jerkfisket och sedan fisket med stora gummibeten blev populärt kom spön för kastvikter uppemot 200 gram, kraftiga multirullar och PE-linor i dimensioner runt 0,32 mm att  anses som lämpliga för gäddfiske. Eftersom numera få tycks äta gädda (och ingen vill äta så många gäddor som han vil dra upp) vann nu C&R-fisket insteg och som ett ytterligare argument för de grova utrustningarna anfördes, att det var skonsammare för fisken att halas in utan att kunna bjuda motstånd (och därigenom tröttas ut).

Vad, om något, säger oss då uppförandekoden om vilken utrustning vi bör välja om vi i sommar ger oss ut och kastar efter gädda?

Kommentera gärna.

Fortsättning följer...