I de etiska regler som Sportfiskarna antog i början av sjuttiotalet och tog bort för ungefär sex år sedan sades att en sportfiskare ska använda de ur sportmässig synpunkt lämpligaste redskapen. Inte heller den regeln gav stor ledning utan kunde tolkas väldigt olika beroende på vem som gjorde tolkningen. Förmodligen hanns det en falang som hävdade att regeln innebar torrfluga där sådan överhuvudtaget kunde användas. Annars gällde på den tiden att det ansågs sportsligt att använda relativt lätta don, sådana som gav fisken en chans (om fiskaren förivrade sig) att "gå segrande ur kampen". Samtidigt ansågs det vara dålig sport såväl att använda för klen som onödigt grov utrustning. I detta låg en stor del av det som "sport" i begreppet "sportfiske" stod för. Man skulle, hette det, ta fisken som man plockar en blomma, inte som man fäller ett träd. I detta låg att en skicklig och erfaren fiskare kunde använda betydligt lättare utrustning än vad en nybörjare klarade av (och rekommendationerna i ABU:s Fiske 1, 2, 3 och 4-system vände sig i första hand till nybörjarna).
Även om det hände att man satte åter en fisk man fångat men av någon anledning inte fick eller ville behålla så var Catch & Release ännu ett okänt berepp. Skröt om sina fångster gjorde man även förr men det skedde vid samtal fiskare emellan. Några sociala medier existerade inte, bilder av fångster var relativt sällsynta och fiskevideor knappt ens påtänkta (VHS lanserades -76 och youtube kom 2005). Det vanligaste skrytet var att bära en eller flera nålar - brons, silver eller guld - från ABU:s tävling Recordfisken i sin hatt eller fiskejacka. Dessa nålar och Storfiskregistreringan var anledningen till att många stora gäddor - otjänliga som matfiskar - fick sätta livet till, detta för att fångstmannen skulle kunna uppfylla kraven på fotografering och vägning. Kort sagt så var det en annan tid då mycket var annorlunda än vad det är idag.
Relativt lätt utrustning - Fiske 1 eller 2 - var vad nästan alla fiskade med när det svenska sportfisket blev stort. Man kastade, vevade och hoppades på napp. För säkerhets skull, om en gädda skulle hugga, hade många en kort ståltafs även när betet var en 7 grams ABU Reflex eller en Mepps. Förvånansvärt många riktigt stora gäddor fångades på dessa premisser. Grövre utrustning användes av en försvinnande liten grupp fiskare som tex "gäddprofessorn" Leif Engström som fiskade riktat efter grov gädda med multirulle (Ambassadeur 5000), flätad dacronlina, tvåhandsspö (ABU Atlantic) och vad som på den tiden uppfattades som enormt stora (14-18 cm långa!) wobblers som Cisco Kid, Killer och Swim Whizz och metepionjärer som Luis Rasmussen och visst fick de fler gäddor med högre medelvikt än vad medelsvensson med sin Abumatic fångade.
Men ämnet för det här inlägget är inte hur det var förr utan hur det är nu. Eller, närmare bestämt, hur det enligt uppförandekoden bör vara. För det är väl ändå själva syftet med en sådan kod? Att ge vägledning om hur vi som sportfiskare bör göra? Kan en för gäddfiske anpassad utrustning, dvs en sådan vi enligt uppförandekoden ska använda, se ut hur som helst? Är det oförsvarligt att fiska efter gädda med UL? Är det fortfarande Fiske 2 som är rätt? Är det brutalt övervåld att winscha hem gäddor med 0,38 mm flätlina? Hur många gånger jag än läser koden hittar jag inget svar på dessa frågor. Att säga att "vi anpassar utrustningen efter den storlek och fiskart vi fiskar på" är så allmänt hållet att det som handlingsdirektiv är meningslöst. Det är ungefär som att säga: Gör rätt!
Det som saknas är att det inte anges utifrån vad anpassningen ska ske. I de gamla etiska reglerna angavs ju att sportmässigheten skulle vara vägledande och det var ju i alla fall något.
(Jag valde gäddfisket som exempeleftersom gäddan är ett av de allra vanligaste objekten för vårt sportfiske, men även därför att gädda kan fiskas (och fiskas) med utrustningar som spänner över hela registret från UL till Fiske 4.)
Kommentera gärna!
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar