Ett spö, en rulle och en lina

Jag har alla spön jag behöver och ännu fler jag inte kan påstå mig ha något rimligt behov av. Det är bara att erkänna: Jag gillar fiskegrejor och man skulle säkert kunna påstå att mitt förhållande till sådana inte är helt friskt. Men det finns, i så fall, betydligt värre åkommor man kan lida av. Ett av de spön jag skaffat under det senaste året är snarlikt ett dussin andra jag har, nämligen ett niofots haspelspö klassat för betesvikter 12-25 gram. (Det är de siffror tillverkaren, i det här faller SPRO, valt att förse det med men som vanligt väljer man själv och en annan tillverkare skulle ha kunnat skriva 7-28 gram eller 5-30 gram eller något annat i den stilen.)

I går hade jag det spöt med mig. På det hade jag skruvat fast en gammal Daiwa BG15 med 0,28 mm nylonlina, Först var vi ute vid kusten och kastade jag efter hvsöring med 20 grams genomlöpsdrag. Sedan begav vi oss till kanalen och där kastade jag med ett stort skeddrag i vikt någonstans mellan 25 och 30 gram, detta i hopp om att någon gädda simmat iväg till närmsta lekvik. När jag gett upp det hoppet tacklade jag om till bottenmete. Allt med samma spö/rulle/linakombination. Precis som när jag var grabb (och bara ägde en uutrustning). Någon fisk blev det inte den här gången men det hade kunnat bli och jag vet att jag i så fall inte skulle ha haft några utrustningrelaterade problem med att bärga de öringar, gäddor eller braxar som fastnat på min krok.

Ett spö, en rulle och en lina. Man kommer långt med det.