Att stora fiskar helst hugger på stora beten är en ofta predikad "sanning" som stimulerar försäljningen av stora, tunga och dyra gäddbeten. Den har också lett till att många gäddor i olika storlekar (och de flesta tämligen små) fångas med utrustningar som snarare är dimensionerade för hälleflundra. Det hela har nu gått så långt att trenden bland hängivna gäddfiskare (förmodligen med belastninsskador) nu är downsizing, dvs en återgång till något lättare grejor.
För egen del ser jag gärna att även trekilosfiskarna, som ju är betydligt vanligare än sina artfränder med tvåsiffriga kilotal, ger god sport. Det gör de på vad som förr (när mycket var bättre) kallades för Fiske 2-utrustning, dvs spö, rulle och lina dimensionerade för beten upp till 30 gram i vikt. Och tro mig: Man kan fånga stora gäddor på drag i den storleken och tryggt landa dem med en sådan utrustning.
En klassiker bland gäddbetena i den traditionella viktklassen är Shakespeares wobbler S. Den finns i olika storlekar. På bilderna visas mellanstorleken, midi. Men betena på bilderna är oblyga kopior av originalet tillverkade av D.A.M.
Hemligheten med S är att den trots sin blygsamma storlek och vikt har en relativt stor volym. Den gör därför ett påtagligt avtryck när den rör sig genom vattnet och genererar tryckvågor och vibrationer som från en betydligt större fisk.
En sak jag tänkt på med betesstorlek. En fördel med det mindre betet är ju att det inte låter så hemskt när det slår i vattnet. Vilket borde kunna skrämma skygg fisk. Vilket jag också inbillar mig att stor fisk är, lite mer skygg. För det finns ju en anledning till att den klarar sig länge och blivit stor.
SvaraRaderaEller så är sjöns största gädda helt orädd eftersom den inte har någon naturlig fiende. Svårt att veta...
SvaraRadera