En klassiker

Ennio Morricone är en tonsättare i paritet med Mozart, Beethoven och Schubert men, ännu, inte uppskattad efter förtjänst. Om kanske ett sekel kommer hans musik att räknas som klassisk. Filmmusik? Javisst, men på sjuttonhundratalet fanns ingen film och de breda massorna hade, förövrigt, knappt råd med mer än mat för dagen. Il mio nome è Nessuno hade funkat bra som namn på en opera av Puccini eller Verdi men nu blev det namnet på en spagettiwestern - My name is Nobody. Gillar man sådana filmer så är den helt OK med Henry Fonda och Terence Hill i de ledande rollerna. Regin svarade Tonino Valeri för och musiken, som lyfter filmen, var komponerad av Morricone.

Nu har inget av detta någonting med vare sig sportfiske (även om Ingen i filmens klassiska inledningscen framgångstkt ägnar sig åt en oortodox variant av torrflugfiske) eller ämnet för denna bloggpost att göra. Inget, annat än avsaknaden av namn. För draget på bilderna har inget namn. Ändå är det välbekant, ja till och med klassiskt. Man skulle kunna kkalal det för Möresilda. Eller Jämtland. Eller Krocodile. Eller långsmalt S-format skeddrag.

Det spelar mindre roll vilket namn man ger det. Fångar fisk gör det.