Under mitt första decennium som sporfiskare betydde fiske på större djup än några få meter antingen tunga drag eller extra sänken. Så kom jiggarna. Och med jigg menar jag ett bete på en enkelkrok med uppåtstående krokspets och blyhuvud. Jiggen kunde (kan) vara klädd i hår, fjäder eller ha en kropp av mjukplast.
Det var med mjukplastkropparna som jiggen som bete slog igenom här i Sverige. Numera tycks, oklart varför, ordet jigg ofta användas som synonym med mjukplastbete (men det anser jag vara inte bara fel utan idiotiskt).
Det jiggbete som banade vägen var den naturtrogna fiskimitationen Vibrotail. Ungefär samtidigt dök det mjukplastbete som säljs under namn som grub, twister, curly tail och många fler upp och snart hade vare fiskebutik med självaktning en sk jiggbar där man kunde plocka på sig olika krokar och kroppar.
En lagom stor gul curly tail (eller som jag brukar säga slingerbult) och en jiggkrok med runt huvud på 7-12 gram (beroende på djup och andra förhållanden) kom att bli mitt och många andras förstahandsval när vi skulle ut och jaga abborre över djupare bottnar eller djupbranter (för det är ju inte alltid den simmar i ytan och jagar spinnare). Gulingen fångar även annan rovfisk och många gäddor, torskar (på den tid det begav sig) plus en och annan gös har huggit när jag doppat den. Definitivt ett Måstebete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar