Under hundringen

Den första haspelrulle jag köpte kostade 390 kr. Det var 1972 och rullen var en ABU 333 som då kostade 55 kr, vilket alltså motsvarar 390 kr (och några öre) i dagens penningvärde. Det är svårt att idag hitta en rulle för under hundringen, i dagens pengar. Men det går. Det uppenbara alternativet är att köpa en begagnad rulle, kanske en ABU 333, på loppis. Eller så går man ut på nätet. Då kan man hitta kinabyggda rullar som är misstänkt billiga. Tex Lineaffe Silk Line Vigor 40FD. Det är en enkel rulle i ungefär samma storlek som min gamla 333:a. Den har ett (1) kullager, och - vilket jag tycker är en fördel i den här prisklassen, inget IAR-lager utan en vanlig backspärr och frammonterad broms. Bygeln kan fällas manuellt. Lintrissan ser OK ut.

Kvalitetskänslan är inte densamma som hos min gamla aburulle men åtminstone som ny så känns den helt OK. Inget skramlar eller kärvar. Bygeln förefaller tillförlitlig. Slirbromsen fungerar som den ska. Linuppläggningen är något ojämn men ingen katastrof. Jag rev av de yttersta metrarna av den billiga nylonlina som rullen levererades med och spolade på en överbliven PE-lina. Jag återkommer om ett år med rapport om hur rullen fungerade (och om den då fortfarande gör det).

Halkvarning!

För mig och andra inbitna kustfiskare ser de här hårda och fläckvis hala granitklipporna faktiskt inbjudande ut, men underskatta inte den risk som är förenad med sådana här fiskeplatser. Vattnet är redan såpass kallt att man inte orkar plaska runt i det särskilt länge och slår man huvudet i när man halkar så är man illa ute även om man inte hamnar i vattnet. Så se dig för, klättra med omdöme och var helst inte ensam om du ska fiska här eller på andra, liknande, ställen.

Tänk på att en sten som ger gott fotfäste kan vara som att kliva på en tvål när den är våt. Eller bara tillräckligt fuktig. Och snart måste man se upp för isfläckar (och då är vattnet ännu kallare...).

Man kan naturligtvis använda sk räddningsoverall, halkbroddar, livlina och hjälm (?) men ingen säkerhetsutrustning kompenserar för dåligt omdöme. Så använd ditt och ta inga dumma risker.

Själv har jag sedan barnsben fiskat från klippor i alla väder och ibland även i mörker och även om det varit nära ögat en eller annan gång så kan jag fortfarande göra det. Om det sedan är avtagande smidighet, balans och rörlighet eller bättre omdöme som gör att jag idag avstår från mycket som jag för några decennier sedan gjorde utan att ens tänka närmare på saken kan vi låta vara osagt. Klart är dock att man gör klokt i att anpassa övningarna efter sin förmåga och det är bättre att vara litet feg och kunna fiska en säsong till an att bli en siffra i olycksstatistiken.

I helgen ska det, enligt yr.no, regna så jag kommer att välja ett annat ställe än det på bilden.

DIY pontonbåt

Jag föredrar, som bekant, att fiska från land men ibland behöver man komma ut en bit för att nå fisken och då behövs någon slags fiskeplattform. Jag har fiskat från små båtar (roddbåtar i plast och aluminium) och kanoter (kanadensare, kajaker och uppblåsbara) och även övervägt att skaffa en sk flytring. För skyddade vatten bör dock hembygget i videon ovan vara optimalt. Det kan inte väga mer än att det lätt transporteras på en personbils takräcke och ergonomin ter sig svårslagen.

Är ismete sportfiske?

Det gamla fina fisket med angeldon anses inte vara sportfiske, förmodligen för att man inte använder spö (eller så har det med att grejorna är billiga och håller i en evighet att göra för sådant verkar vara anatema för det sportfiskeindustriella komplexet). Själv har jag heller aldrig betraktat angelfisket som sportfiske men då mest beroende på att man använder flera redskap per fiskare och dessa alltså fiskar mer eller mindre passivt. Riktigt illa var det på den tiden man använde gäddsax istället för krok.

Nu verkar angelfisket ha ersatts med sk ismete som, efter vad jag har förstått, är samma sak men med angeldonen utbytta mot korta spön med rulle som står i någon form av hållare vid hålet, men antalet redskap per fiskare är detsamma som vid fiske med angeldon. 

För, när Sportfiskarna höll sig med (och till) etiska regler för det som kallades sportfiske löd en regel "Sportfiskaren ska hantera de använda redskapen på ett sportfiskemässigt sätt och eftersträva principen en fiskare - ett spö - en lina". Den något krystade formuleringen med sitt "eftersträva" var den kompromiss man gjort för att kunna inkludera trollingfisket och det moderna metet i sportfisket. Även om jag personligen upplever att det blir knepigt, såväl sportfiskemässigt som praktiskt, att hantera fler än ett spö samtidigt, så har jag svårt att se hur ett fiske där en fiskare samtidigt fiskar med ett halvdussin eller fler spön kan anses vara en form av sportfiske. Det går att ismeta aktivt, med ett spö, på samma sätt som man bedriver pimpelfiske och det är naturligtvis sportfiske. 

Absolut förkastligt, ur alla aspekter, är naturligtvis den avart av ismete där fångsten inte tas  till vara (dvs C&R) utan där syftet endast är att tvinga upp de krokade fiskarna på isen och i den kalla, torra, luften för vägning, mätning och fotografering för att fiskaren ska få känna sig duktig.

Men hur ser Sportfiskarna på saken? Kommer det kanske snart ett Pike Fight Winter med fyrhjulingar dragandes ismetepulkor med ekolod och en massa häftig (dyr) utrustning och förbundet som medarrangör? Det förefaller mig troligare än ett avståndstagande.

ABU Ambassadeur 2000C

Omvänd ordning

I veckan köpte jag en livstidsförbrukning (?) av metkrokar, närmare bestämt 1.000 krokar i storlekar 3-12. Alla (?) vet ju att krokstorlekar anges så, att ett högre nummer betecknar en mindre krok, dvs en storlek 6 är mindre än storlek 4. När man kommit upp till storlek 1 vänder det, så att säga, och nästa storlek beteckna 1/0 och efter den kommer 2/0 osv. En annan egenhet är att när det gäller krokar mindre än storlek 1 så förekommer i princip inga udda nummer. Slutligen är det så att det inte finns någon industristandard vilket innebär att två krokar av olika tillverkning med med samma nummer kan vara olika stora.

Nå, mina tusen krokar kommer från Kina. De ser jättefina ut och är tillverkade, påstår kineserna, av "High Carbon Steel" (vilket jag misstänker innebär att de är rostbenägna på samma sätt som moraknivar med kolstålsblad brukar vara kortlivade som fiskeknivar). Hur kineserna räknar vet jag inte (jag tror att de uppfann kulramen) men när det gäller krokstorlekar gör de, tydligen, tvärtom. Således är de minsta krokarna betecknade 3 och motsvarar vad jag skulle kalla storlek 12. De största heter 12 och jag skulle nog kalla dem 2:or enligt det västerländska "systemet".

Men vad spelar det för roll? Siffror är inget man ska hänga upp sig på. Krokar, däremot...

Betesfisk och bytesfisk

En löja, mört eller annan liten fisk som simmar omkring i full frihet är inte en betesfisk. Den kan naturligtvis, om den infångas, komma att användas som bete och då, rätteligen, kallas för betesfisk. Finns det rovfisk i vattnet där den lilla fisken simmar, vilket det antagligen gör, kan den frisimmande fisken vara bytesfisk för rovfisken.

Vykort

Dagens bompass är inte mycket att skriva om så det blir bara ett vykort från Fjällboholmar.

Eller två.

Dags igen!

Jag äger mer moderna rullar och åtskilliga som är betydligt äldre men ingen som är bättre, i vart fall inte när det är dags att ge sig ut till kusten med ett niofots spö och jaga silver. Suverän i all ära, men själv håller jag de japanbyggda C-cardinalerna för de bästa haspelrullar ABU någonsin tillverkat. Så nu, när ytvattnet börjat kallna såpass att det är dags för havsöring, tas den här rullen åter i bruk.

På utsidan bär den spår av åtskilliga säsongers fiske men inuti är den som ny. Eller bättre än nu, för den fina snäckväxeln börjar bli lagom inkörd. Det ändlösa vevande som är förknippat med havsöringfiske vid kusten är när en rulles drev verkligen får visa vad de går för. Dreven och linföraren (som på de här rullarna är av något keramiskt material). Spolen är fylld med Nanofil (0,20 eller 0,193 mm) och innan jag börjar kasta så skarvar jag på två spölängder 0,33 mm FC-lina. Det är svårt att önska sig något bättre.

Mittåt?

Håller det svenska gäddfisket på att återgå till någon slags normaltillstånd? För tio år sedan kunde man, åtminstone av vad som skrevs på nätet och i fiskepressen, få intrycket att fiske efter gädda var liktydigt med tungt jerkfiske eller fiske med stora gummibeten. Visst finns fortfarande det fisket liksom grejorna till det, men min iakttagelse är att åtminstone de flesta jerkspöna de senaste säsongerna sålts på realisation. I övrigt har den stora snackisen/trenden varit det som kallas downsizing.

En pendel svänger, som bekant, mellan sina ytterlägen och nu känns det som om den är på våg mittåt igen. När den gör det har vi som varit med ett tag några ytterligare spön, rullar, beten och tricks att ta till men behöver vi inte längre alltid behöver tillgripa det grövsta artilleriet. Det tyngsta gäddfisket blir en av sportfiskets många nischer snarare än dess huvudspår.

Gör din egen bombarda

Idag lär mr Wang oss hur vi enkelt och billigt kan tillverka våra egna bombardaflöten.

Luxor Luxe

Ännu en Luxor till samlingen. Fast den ska naturligtvis inte bara samla damm eller ligga i en hylla för att beundras utan servas och få komma ut och fiska. Fast det kanske får vänta tills i vår?

Enklast är ofta bäst

Den absolut enklaste och förmodligen den mest effektiva fiskemetoden är bottenmete. Sanningen i detta fick jag bevisad för mig i går eftermiddag, en eftermiddag jag tillbringade vid kanalen (Älmsta) med spö i hand. Större delen av tiden metade jag med flöte. Dessvärre hade jag inte med någon lämplig lodvikt så jag fick ställa in djupet litet på chans. Dessutom är bottenprofilen i kanalen inte som ett badkars, så större delen av tiden svävade mitt agn antagligen alldeles för högt upp i vattnet eller låg på botten. Några gånger indikerade flötet mört (det är en särskild morsesignal) men ingen fastnade.

En gädda visade sig några gånger så till slut ställde jag metspöt och tacklade upp ett haspelspö med en sandrajigg. Jiggfisket gav ingenting. knöt jag istället på ett enkelt glidande bottenmetetackel - ett spolsänke, ett lekande och en tafs med en krok - agnade med mask och kastade ut. Tämligen omgående fick jag upp en fin mört där jag flötmetat resultatlöst i timmar och när jag kastade ut igen så tog det bara någon minut så satt en abborre på kroken.

Så nästa gång du upplever att det är tomt på fisk, ge bottenmetet en chans.

En väska

Ägodelar (=prylar) är en belastning, särskilt om man släpar på dem. Samtidigt så är ju fiskeprylar så... åtråvärda. Själv har jag ungefär hundra gånger så mycket fiskeutrustning som jag behöver eller kommer att hinna slita ut under min återstående livstid. Men att man har mycket prylar innebär ju inte att man måste släpa med sig dem när man ska ut och fiska. Tvärtom. Själv är jag något av en minimalist när jag packar för en fisketur.

Stora boxar, ryggsäckar och annat är tunga och rymmer alldeles för mycket. En liten ryggsäck, typ vad småbarn har som skolväska, är OK men jag gillar den klassiska axelväskan. Och den ska naturligtvis (old school...) vara grön.

Väskan på bilden är min nya favorit Det mesta man behöver ryms i lockets nätficka. Under locket finns två fickor som rymmer en inte alltför stor betesbox och så finns ett stort fack för extra kläder och matsäck.

Perfekt.

Pebeco 222

Denna Pebeco 222 (eller, om man så vill, Record 1600) blev veckans prylbodsfynd. "Originalkartongen" är visserligen märkt "Mod. 333" men den passar ändå. Däremot saknas vevmuttern, men gängen på axeln verkar vara oskadd och en (kupol)mutter som passar ska väl gå att hitta.

Pebeco är det varumärke under vilket Paul Berghaus sålde recordrullar i början av AB Urfabrikens verksamhet som tillverkare av fiskeutrustning.

Ett extra fynd är det lilla papper med sprängskiss av rullen och reklam för andra grejor Berghaus sålde som låg i botten av asken.

Min nya favorityoutuber: Mr Ryan Wang

Remanotage d ún moulinet Mitchell 308

Vi kör en till men den här gången på franska...

En gammal Mitchell

OK, det är mycket om gamla mitchellrullar i den här bloggen men ni som tycker att det är tjatigt hänger förmodligen inte här... Och ni övriga kan klicka igång videon, luta er bekvämt tillbaka i några minuter och njuta.

Den här videon har jag egentligen bara ett frågetecken inför och det är titeln. Vadå "rebuild"? Rullen är ju i gott skick och endast i behov av rengöring och ny smörjning vilket framgår av filmen hur det ska göras. Annars är det som slår mig mest hur en gammal och väl använd Mitchell typiskt sett ser ut, dvs skamfilad på utsidan efter åratal av fiske och transporter men som ny inuti. I värsta fall (ganska vanligt) är den igensatt av sedan decennier härdat fett men det är lätt åtgärdat. Och det är väl, när allt kommer omkring, insidan som räknas? Visst är det trevligt med en gammal rulle i "mint condition" men sådana brukar hamna i en hylla snarare än få komma ut och fiska och det tycker jag är synd (för att inte säga en smärre tragedi). En väl fungerande men skavd och repig rulle däremot behöver ingen göra sig några betänkligheter för att använda till det den är avsedd för. Dessutom brukar sådana rullar (som på insidan kan vara lika fina som utställningsrullen) inte kosta just någonting.

Meta mera!

I övriga Europa handlar sportfisket i stor utsträckning om mete. Krokarna på bilden är inköpta på franska Deacthlon och tyska Lidl.

Svenskt sportfiske är i väldigt hög utsträckning spinnfiske med konstbeten. Mete, särskilt mete med toppknuten lina, ses inte som "riktigt" sportfiske. Nej, man ska ha en rulle och det ska kastas. Varför det förhåller sig på det viset är en smula oklart. I övriga Europa - såväl på de brittiska öarna som på kontinenten och även i de gamla öststaterna - är metet stort.

Utgångspunkten för mitt metekit är det kit Predator jag köpte vid besök på Dacthlon i Barkarby. I asken låg från början två flöten (ett större för mete efter tex gädda och ett mindre lämpat för gös och abborre), några tackel, krokar, sänken mm. Detta har jag kompletterat med ett sortiment flöten, sänken och krokar som täcker in hela registret från mört till gädda och ger möjlighet till såväl flöt- som bottenmete.

Min och, gissar jag, de flestas första kontakt ned sportfisket var med ett enkelt metspö i hand. För min del var det ett tredelat bambuspö. Småningom lärde jag mig att kasta med pappas haspelutrustning och sedan fick jag ett eget "riktigt" spö. Vart bambuspöt tog vägen minns jag inte.

Ett enkelt sätt att börja är att köpa ett sådant här färdigt set. Det på bilden är från Fladen och innehåller ett glidflöte med 8 grams bärighet, sänke, flötesstopp, ett färdigknutet tackel, några gummipärlor och två lysstavar (avsedda att användas med flötet vid mörkerfiske). Stetet är avsett för gös men fungerar även till abborrmete och, om man byter ut tacklet mot ett av wire, gädda. Liknande set finns från Darts.

I många år - decennier - var jag en renodlad spinnfiskare men med stigande ålder, erfarenhet och (kanske?) visdom så har jag börjat meta alltmer. Förresten så kanske det är bekvämlighet och flegmatism snarare än något annat, för det är för en mogen man mer tilltalande att kunna sitta still och fiska än att ränna runt och kasta och veva oupphörligen.

Utöver det som ryms i asken har jag alltid med ett sortiment kluvna hagel och ett urval krokar på tafs.

Min mest spännande fångst (hittills) i år var en braxen som nappade när jag metade efter mört med ett lätt spö med toppknuten lina. Den fighten tog runt fem minuter och det var långt ifrån givet att den tunna linan skulle hålla. Nu är det snart dags för kustfiske efter havsöring och i vinter blir det nog, för min del, en hel del mete. Jag har i alla fall börjat att ha med ett metekit i fiskeväskan även när jag ska ut på annat fiske. Man vet aldrig...

Vid flötmete på distans, tex vid kusten, är ofta en kastdobb att föredra och en sådan bör alltid finnas till hands. Darts har bombardaflöten som går att använda som glidflöten för distansmete.

Om orsaken till detta sakernas tillstånd kan man bara spekulera. Själv tror jag att "skulden" faller på AB Urfabriken, eller rättare sagt på Napp och Nytt. Denna publikations normerande inverkan på det svenska sportfisket kan knappast överskattas och inriktningen är och har alltid varit fiske med konstbeten. Dessbättre finns leverantörer som Darts och Fladen som har breda sortiment för mete. 

För att prova på mete med spö och rulle duger en ordinär haspelutrustning alldeles utmärkt. Spöt får gärna vara nio fot eller längre men det fungerar även med kortare spön. Får man smak för mete kommer man antagligen att köpa på sig spön speciellt avsedda för detta fiske men man behöver inte börja med det. Däremot rekommenderar jag inköp av en sk löjpiska, dvs ett lätt spö för löjmete så att man snabbt och enkelt kan ordna med färsk fisk att agna med för predatormetet.

Bottom of the Barrel

Förr, på den tiden då ekonomi betydde hushållning snarare än vinstmaximering (och en djup blick i backspegeln vore kanske på sin plats nu när alla predikar hållbarhet och är oroliga för hur klimatet kommer att vara om några decennier?), dvs innan kapitalisterna insett att det var en dålig affär att sälja hållbara konsumentprodukter, var oftast även de billigaste rullarna från en erkänd tillverkare av god kvalitet. Det här var alltså, bör kanske tilläggas, då det fortfarande fanns erkända tillverkare, dvs då de som satte sitt namn på grejorna också  själva konstruerade och tillverkade dem. Det var, kort sagt, en helt annorlunda värld än den vi idag lever i och på många, men inte alla, sätt var det en bättre värld.

Två gamla daiwarullar som på sin respektive tid var bland de billigaste i katalogen. Den bruna är äldst och tillverkad i Japan medan den grå rullen är något decennium yngre och tillverkad i Daiwas koreanska fabrik. Båda rullarna är av enklast tänkbara konstruktion och i total avsaknad av (onödiga) finesser och båda fungerar idag lika bra som de gjorde då. Kanske inga rullar till havsöringspinnet men de duger gott under ett teleskopiskt metspö.

När jag i början av sjuttiotalet köpte men första egna haspelrulle föll valet på ABU:s budgetmodell 333, en snikversion av 444A. Trots att det var deras billigaste haspelrulle så var den av mycket hög kvalitet. Grundkonstruktionen var densamma som hos den dyrare 444A men 333:an hade en enklare ytbehandling, ett enklare utformat huvuddrev, en enklare vev, en fast linförare istället för roterande trissa och spolen saknade tryckknapp utan man fick skruva av den när man skulle byta. Som fiskeredskap fungerade den emellertid lika bra som ABU:s dyrare modeller och material och hantverk var av samma klass som hos de dyra Cardinal 66 mfl (och den gädda jag fortfarande räknar som PB landade jag, för snart femtio år sedan, men hjälp av min 333:a).

När man jämför olika tillverkares (idag får man väl snarare säga varumärkens eftersom det mesta på marknaden har ett diffust ursprung från Mittens rike) produkter är det oftast de sk Top-of-the-line-modellerna man jämför. Men kanske är det mer relevant att jämföra deras billigaste erbjudanden? 

Många fnyser åt billig utrustning och framhåller att man oftast får vad man betalar för och att den som köper billigt köper dyrt eller kommer med någon annan liknande klyscha. Visst, det är gott och väl att vi som är inbitna sportfiskare och har råd väljer litet finare och dyrare grejor, men alla har inte den möjligheten. Framförallt gäller det nybörjarna som ofta är unga och har en begränsad budget. I bästa fall gör de som jag gjorde, dvs undersöker själva utbudet av grejor de har råd med (vilket på den tiden var ganska snabbt gjort...) och i värsta fall så köper en välmenande men om fiske okunnig förälder en budgetutrustning åt sitt barn. Jag gissar att mångas fiskeintresse knäckts eller åtminstone fått sig en rejäl törn av en oduglig första utrustning. 

Visst fanns det billigt skräp även förr, men då stod det aldrig någon känd tillverkares namn på rullen utan man visste att det man köpte var något billigt, japanskt, smäck (för det här var på den tiden då Made in Japan inte var en kvalitetstämpel utan hade ungefär samma betydelse som kinaskit har idag). Många unga nybörjare skulle antagligen få en bättre start på sin sportfiskekarriär om de ärvde morfars gamla grejor än om de får en ny och till synes fin lågprisutrustning.

Tackel för mete med löja eller småmört som agn

Det här tacklet använder jag till mete efter abborre och gös med löja eller liten mört som agn. Utgångsmaterialet är ca en halvmeter 0,45 fluorocarbonlina, en lagom stor enkelkrok och en dito trekrok, två flötesstopp, två gummipärlor och ett lekande.

En bild säger mer än tusen ord och jag tror att ni efter bilden kan kopiera tacklet utan långrandiga förklaringar. Lekandet syns inte på bilden men är knutet till den ände av tacklet som ska knytas till huvudlinan. Det klarar ni nog utan bild ens.

Den som metat med liknade tackel vet att enkelkroken fästs genom munnen på agnfisken och trekroken under ryggfenan. Den som inte visste det vet det nu.

Finessen med tacklet är att trekroken kan skjutas längs linan för att anpassas efter olika stora agnfiskar. Vill man så kan man naturligtvis byta ut trekroken mot en enkelkrok. Gummipärlorna behöver inte vara röda (men jag tror på rött, särskilt till abborre). Tacklet funkar naturligtvis även till gädda (det är just för att ha en rimlig chans att klara de gäddor man alltid riskerar att få på kroken när man fiskar efter annan rovfisk jag använder såpass grov FC-lina som 0,45 mm) men jag vill inte rekommendera att använda FC-lina som tafs vid riktat gäddfiske 

Inte ensam

Jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap, vare sig det handlar om fiske eller annat. Annat sällskap, över en kopp kaffe om det ska snackas eller med någon som har vett att hälla k*ft om man ska fiska tillsammans, har jag inte heller något emot. Att utbyta erfarenheter med andra, särskilt om fiske och fiskeutrustning, uppskattar jag och det är en av anledningarna till att jag drog igång och fortsätter med den här bloggen.

Igår fick jag mail från en för mig obekant person som tydligen delar min vurm för fiske med utrustning som inte är av årets modell. Som synes fungerar en  ett drygt halvsekel gammal utrustning alldeles utmärkt även till moderna gäddor... Tack, Björn, och grattis till den fina fångsten!

Vart tog enhandskastet vägen?

När jag (av min far) invigdes i konsten att kasta med haspelspö och rulle var jag nio år gammal. Eftersom vi på den tiden varken hade smarta mobiltelefoner eller TV-spel och det sällan var något man ville se på den enda, svart/vita, TV-kanalen så var jag och min kamrater förmodligen starkare än våra sentida jämnåriga men en nioåring är ändå inte särskilt stark. Trots det så var det närmast en självklarhet att man (jag) höll det massiva Arjon glasfiberspöt med en hand och att spinnaren (som det oftast handlade om) kastades med en väl timad rörelse med underarm och handled.

Nu var det ett ganska vekt spö och det hade, som alla haspelspön på den tiden, en utpräglad helaktion. Till och med det korkklädda greppet på vilket den lilla mitchellrullen satt fäst med två aluminiumringar, böjde sig en aning när det gick som hetast till. Att man skulle kasta längre om man avvände båda händerna eller att det skulle behöves föresvävade varken mig, min far eller någon annan.

De av mina kamrater som fiskade med Abumatic använde också bara en hand när de kastade. Pistolgreppen på deras spön medgav inget annat. Tvåhandskast och tvåhandsspön (jo, de hette så) var något för lax- och kustfiske.

Dagens spön väger avsevärt mycket mindre än det massiva glasspö jag lärde mg att kasta med men ändå verkar alla, även stora starka karlar, behöva två händer när de kastar. Jag ser även UL-spön trakteras tvåhändigt. Såvitt jag kan förstå beror inte detta så mycket på att folk är klenare nu än på sextiotalet som att fisket blivit hårdare.

Inte hårdare så att fisken blivit vildare och starkare utan det handlar om hur spöna är byggda. De mjuka spöklingorna med parabolisk aktion är ersatta av styva spön med snabb toppaktion. Dessa sägs kasta längre men för att man ska få någon längd med ett sådant spö måste man ta i så att det swischar ordentligt om spötoppen och den del av klingan som överhuvudtaget böjer sig "laddas".

Själv vet jag inte om man kastar så  mycket längre med denna mer brutala stil och jag föredrar definitivt ett spö med helaktion när jag väl fått en stor fisk på kroken och ska drilla den. Men det där med drillning av fisk är inte heller rätt idag utan fisken ska halas in fortast möjligt. Det sägs vara skonsammare för den och det är viktigt att fisken ska vara i god form när vägandet, mätandet, fotograferandet och poserandet tar vid så att den åtminstone lever efter några minuter uppe på land när den släpps åter.

Själv slår jag ihjäl och tar ur fisken när jag fått den på land och vill jag inte göra det försöker jag kroka av den utan att lyfta upp den ur vattnet. Det tror jag är skonsammast. Och jag tycker att enhandskast är mer elegant än den kaststil som idag är på modet. Så jag fortsätter men det. Och hittar jag ett modernt spö med rätt aktion för sådant handhavande så är det definitivt köpläge. 

Fiske och tid

Varje årstid har sin karaktär och sin charm. Sommaren och vintern är lätta att definiera medan övergångsårstiderna vår och höst är svårare att sätta fingret på. Höst är det när det inte längre är sommar men inte ännu vinter. 

Det är nu några  veckor sedan den första morgonen jag var tvungen att leta rätt på isskrapan när jag skulle starta bilen men så sent som i veckan som var gick jag sommarklädd, bara en kavaj över skjortan, utan att det kändes fel men nu i helgen krävdes, alldeles bortsett från att jag inte brukar fiska i skjorta och kavaj, rejälare påpälsning.

Att följa ett och samma vatten genom årstiderna och deras växlingar är intressant, åtminstone för oss för vilka naturupplevelserna och det att bara få vistas ute i det fria är väl så viktiga delar av fisket som det där med att (försöka) fånga fisk. De senaste åren har jag tämligen regelbundet fiskat i Väddö kanal. Ännu har jag inte på långt när utforskat alla dess hemligheter men jag börjar känna mig någotsånär hemtam. 

Just detta att känna ett vatten är en viktig faktor för ett framgångsrikt fiske. Visst kan man någon gång som tillfällig gäst vid ett vatten ha ett bra fiske men då handlar det mer om tur än om skicklighet. När man blivit förtrogen med ett vatten vet man var (och hur) man ska söka fisken. Därför upplever jag inte de oundvikliga bompassen på vägen mot en sådan förtrogenhet som misslyckanden. Tvärtom får jag varje gång jag är ute vid ett vatten, oavsett om jag just den gången får någon fisk eller inte, något ytterligare att lägga till min kännedom om det vattnet. När jag fiskat i ett vatten några år börjar jag få ett grepp om vad det är jag sysslar med och står inte bara och kastar i blindo och hoppas på det bästa.

Många av den nya generationen sportfiskare verkar inte ha ro att ta sig tid att lära och har inte tålamod med bompass. De vill ha tips om allt från exakt var de ska fiska till vad de ska fiska med. Vissa tar genvägen att låta sig köras runt i en guidebåt.  Och de vill genast ha fisk som duger att posera med på Instagram. Men fiske fungerar inte på det viset.

Hur tänkte de? 2

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att de där siffrorna som står på ett spö om vilka vikter det kan kasta är just bara siffror. Det är som med kartan och terrängen. Om inte terrängen stämmer överens med vad kartan visar så är det, alltid, terrängen som har rätt. Spöt kastar vad det kastar och det alldeles oavsett vilka siffror som tryckts på det.

Ett illustrativt exempel är spöt på bilden. På det står 10-30 gram men när jag testade det började jag med ett sjugrams drag och det gick inte bara bra utan kändes närmast perfekt, Så testade jag med en tjugogrammare och det var definitivt för mycket. Då tittade jag närmare och fann att under kastvikterna i gram fanns motsvarande i oz, nämligen 1/8-9/16 oz vilket blir ungefär 3-16 gram...

Fjäder eller split?

När jag började fiska satt kroken fäst vid draget med en fjäderring. På moderna drag använder man istället en split ring för samma sak. Split ringen är förvillande lik en fjäderring. Jag vågar påstå att de båda är exakt samma sak. Så det finns redan ett svenskt ord för den. Men det duger tydligen inte?

En stabil viftstjärt

Ett bra bete - det gäller skeddrag, wobblers, gummibeten etc - är skalbart, dvs det fungerar lika bra i olika storlekar. För att det ska göra det måste tillverkaren naturligtvis ägna omsorg åt sådant som materialtjocklek och andra för betens egenskaper viktiga faktorer.

Själv gillar jag beten som jag, i olika storlekar, kan använda för olika slags fisken. Svartzonkers McRubber är ett sådant bete. I de största storlekarna (som den överst i bild) är McRubber ett "tunggummi" för gäddfisket som fungerar tacklat på en rad olika sätt, i juniorstorlek (i mitten på bilden) fungerar det för "normalt" spinnfiske efter gädda, gös, abborre (och en massa andra rovfiskar av vilka de flesta inte ens finns i svenska vatten) och de minsta (nederst) är ruggigt effektiva för abborrfiske tacklade på en vanlig jíggkrok med 5-10 grams skalle, på en dropshotrigg eller sk texas- och carolinatackel.

En titt i min beteslåda

Det är bara alltför lätt att samla på sig fler beten och andra prylar än vad man har användning för., men så länge man inte tar med sig mer än vad man kan behöva när men ger sig ut på fiske så är det inget egentligt problem. Vet man vad man ska fiska efter, hur man tänker göra det och känner man sitt vatten så klarar man sig med några få beten.

Lägg till bildtext

I helgen hoppas jag komma ut och fiska efter gädda med gummibeten. Jag tänker ha med mig det gamla sportexspö jag presenterade nyligen och den låda med beten mm som syns på bilden ovan.Betena är två stycken Svartzonker McPike tacklade på Svartzonkers egen shallowrigg, en Savage Gear Real Eel på ett Savage Gear-tackel, tre Pig Shad Junior riggade på olika vis, en Delalande Super Sandra på ett egentillverkat ståltrådstackel och, slutligen, två Kopyto Relax på 5/0 jiggkrokar med rund skalle. I övrigt några Fladen Fishing clip on-vikter (till de shallowriggade betena), superlim och lagningsvätska. 

De lösa clip on-vikterna  (5, 10 respektive 15 gram) gör att vart och ett av de shallowriggade betena (och det med offset-krok) blir fyra olika beten för olika djup och hemtagningshastigheter så i praktiken har jag väsentligt fler än nio beten i lådan.

En giftig slingerbult

Jag har tidigare presenterat Delalande Super Sandra, som med sina 80 gram är den största modellen av Sandra men även de mindre versionerna är fina beten och mellanstorlekarna är bland mina go-to beten när jag lika gärna får abborre som gädda på kroken. Tacklad på en sju- eller tiograms rund jiggskalle med lagom stor krok är 12 centimetersstorleken ett förträffligt allroundbete. 16 cm-storleken är ett mycket bra bete för den som vill undvika alltför grova spön till gäddfisket.

Den fylliga fiskformade kroppen ger Sandra en vaggande gång i vattnet och stjärten är perfekt utformat och i lagom mjukt material för att slingra sig förföriskt även vid den långsammaste hemtagning. Sandra hör definitivt till mina Måstebeten.

O tempora, o mores!

För mig, som genomgick grundskola, gymnasium och universitetsstudier utan att ens se en dator eller mobiltelefon, känns fortfarande allt som har med datorer, IT och internet att göra som nymodigheter. Men saker och företeelser blir snabbt gamla i dagens samhälle. Företeelsen diskussionsforum tycks vara en sådan företeelse som häller på att bli, eller redan blivit, ifrånsprungen av utvecklingen och modet. Själv har jag inte hängt med och använder varken facebook, instagram eller twitter. Att blogga och hänga på diskussionsforum har på kort tid kommit att bli Old School, vilket passar mig.

Signaturen BeBest (på fiskesnack) gjorde i ett inlägg som förtjänar att återges följande lilla betraktelse över vad som ändrats:

"Jag tror det fanns gott om fiskenjutare här i början och några år framåt. Man njöt av stunderna vid eller på vattnet oavsett om det blev något eller inte. Man prövade sina chanser och gav sig tid att koppla av. Fick man inget så var det lika gott eller blev det en duglig fisk att ta hem till mat var det en stor bonus men inte det viktigaste och tyckte man att den granna fångsten gott kunde få leva vidare så fick den det och fick ett stort tack för god kamp med sig.
Sen blev det mera av fiskepresterare och vara värst och mest. Mycket handlade då om att att visa upp sina nyligen införskaffade penisförlängare och tal om hur de skulle användas till att bedra hongäddorna. Någonstans där bland vågar, måttband och fotograferande började forumet balla ur. Sen har det inte varit i stånd att resa sig igen.
Alla imperier har en tid av tillväxt, en tid av konsolidering, en tid av retardation och går mot ett slutligt sammanfall. Fiskesnack har hunnit en bra bit in i den utvecklingen."

Själv har jag gjort ungefär samma analys. Jag hoppas att det man kan se på nätet inte är representativt för hur sportfisket i stort "utvecklats" utan att det mer handlar om ett gäng posörer. Men kanske är jag överoptimistisk? Penningens makt är stor och vi lever i en tid när det sportfiskeindustriella komplexet - i ohelig allians med organisationen Sportfiskarna som diskret kastat sina egna sportfiskeetiska regler överbord - i till fisketävlingar förklädda reklamfilmer och på andra sätt gör sitt yttersta för att marknadsföra någon slags amerikaniserat ideal med stora och häftiga båtar med all tänkbar utrustning, dragna på trailers av stora och häftiga bilar. Man verkar mer inriktad på att maximera sportfiskets konsumtionspotential än något annat. Den stillsamme snusmumriken (en, för att använda BeBests uttryck, typisk fiskenjutare) som smyger fram i strandkanten med sitt metspö tillhör inte längre målgruppen. Han är inte intresserad av att köpa ekolod och annat som tydligen är nödvändigt för att man numera ska ha något vettigt utbyte av sitt fiske. Och vad man egentligen menar med ett hållbart fiske är oklart. Det verkar snarare handla om att låta pengarna rulla och köra så det ryker.

Kastdobbar

En kastdobb (eller dupp som normännen säger) är en slags flöte avsett att fungera som kastvikt. Buldo - i form av plastkula eller cigarr - kan sägas vara en kastdobb men annars är de - typiskt sett - gjorda av plast eller trä. Så är dobbarna på bilden (som är de jag använder mest), nämligen Bulroc och Elbe Jupiter. Bulrocs främsta fördel är att den är i princip okrossbar och alltså kan användas där man riskerar att dobben när man kastat ut den landar mot en sten.Vid mete används dobben som vilket annat flöte som helst, dvs får guppa där på ytan tills det indikerar napp. Den kan även användas som en bombarda (som ju också är en slags kastdobb) och i så fall släpar man sitt bete efter dobben vid hemtagning.

En kastdobb tar nästan ingen plats i fiskeväskan men i många lägen kan den vara nyckeln till ett givande fiske där eller när vanligt spinn inte fungerar. Och ofta nog så fungerar mete med naturligt agn bättre än fiske med konstbeten. Så se till att ha en liggande där (med några krokar och annat som kan komma till pass).

För ingenting, för kärleks skull

För ingenting, för kärleks skull sjöng Allan Edwall och även om hans till visa förklädda betraktelse avsåg något helt annat än sportfiske* så är det av just det skälet - för ingenting, för kärleks skull - jag fiskar och eftersom mitt bloggande är ett utflöde av samma intresse så är motiveringen för det densamma. Därför har jag inga annonser på min blogg. Det är vidare så att mitt bloggande sker när och om jag har lust och ibland blir det glesare mellan inläggen eller rentav längre uppehåll. Det får ni som (till min glädje och förvåning) följer bloggen ta. I september var ni fler än någonsin tidigare och räkneverket noterade över 3.600 sk sidvisningar (vad nu det är). 

*Textraden "den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri" passar dock in på åtminstone min "fiskelycka"...