Två av de bästa UL-rullarna någonsin

Jag ska villigt erkänna att jag inte testat alla nya rullar som finns, men förmodligen fler än de flesta. Och visst är många av de nya, som likt moderna bilar är intill förväxling likadana, fina. Åtminstone så länge de är nya. Men ingen rulle jag testat är bättre än de två som är föremålen för detta inlägg.

Maxvikten för en UL-rulle är 200 gram och det är bra precis så mycket som en Mitchell 408, den högutväxlade versionen av 308, väger. Trots den låga vikten är rullen "fullvuxen", dvs den fungerar rent ergonomiskt och känns inte som en leksak (vilket alltför många av de pyttesmå UL-rullar som finns gör). Med ett halvdussion kinesiska kullager strategiskt utplacerade kan man naturligtvis göra en rulle som (när den är ny) känns mjukare att torrveva men när de lagren gett upp är dreven på en Mitchell nätt och jämnt inkörda...

Några gram lättare än Mitchell 408 är Daiwa SS Tournament 700. SS Tournament-serien är de första grisnosrullarna. Det som framförallt gör den här rullen till en fantastisk UL-rulle är den mjuka slirbromsen. I likhet med mitchellrullen är den tillräckligt stor för att fungera ergonomiskt. Den är fortfarande i produktion och även om Daiwas svenska agent hellre vill sälja andra rullar så går den att få tag på via nätet. Jag tror inte att någon av dagens daiwarullar kommer att fortfarande tillverkas 2050...

Mindre krok, mer fisk

Det finns en gammal "regel" som säger att kroken (en trekrok) bör vara lika bred som betet. Om den är grundad i estetik eller om det handlar om att kroken så lätt som möjligt ska fastna vet jag inte. Att en så vid krok fastnar i all möjlig och omöjligt skit känner jag (och andra fiskare) bara alltför väl till.

Två sjugrams ABU Jazz som försetts med för UL lämpliga krokar. En av originalkrokarna ligger lös till vänster i bild. Ännu bättre vore att ta bort lekandet och den främre fjäderringen (för att fästa beteslåset direkt i skeden) och montera den extra fjäderringen mellan skeden och kroken.

När jag fiskar vill jag inte att allt möjligt ska fastna på min krok utan ser helst att inget annat än fisk gör det. detta är svårt att uppnå, men en mindre krok är ett steg i rätt riktning. Däremot har jag inte upplevt att en liten krok gör det svårare för fisken att fastna. Tvärtom.

De mindre krokar jag satt på dragen i bilden ovan kommer från  Savage Gear Microspoons (som förvisso har små krokar men fortfarande "lika breda som skeden). Draget överst i bild har fått originalkroken ersatt med en Mustad långskaftad trekrok # 12 monterad med en extra fjäderring.

Vanföreställningen att det krävs stum lina (PE-lina) och mothugg för att få fisken att fastna hänger antagligen delvis samman med att de flesta fiskar med för stora och för slöa krokar. Detta gäller särskilt UL-fiske att med ett klent spö och en tunn nylonlina driva in en krok som (är så dålig att den) inte fastnat av sig själv är svårt. Dessbättre kan man själv byta ut de krokar med vilka dragen är monterade från fabrik till lämpligare sådana (och det bör man göra).

Fiskevård eller konstgjord andning?

Hur är det egentligen ställt med de svenska fiskbestånden? Håller våra vatten på att förvandlas från friska vatten med reproducerande vilda bestånd av fisk till någon slags glorifierade Put & Take-vatten? Eller har det redan hänt?

Det är lätt att spontant ställa sig och applådera utsättningar av lax och öring i diverse vatten, anordnandet av sk gäddfabriker (med stödutsättningar av fisk) och annat liknande men man måste samtidigt ha klart för sig att det i mycket handla om symtombehandling snarare än att åtgärda de fundamentala fel och brister som lett till att sådana åtgärder ter sig nödvändiga.

Utsättningarna ger sportfiskarna fisk på kroken och många nöjer sig med detta. Och visst är det roligt att få napp, men låt dig inte luras och tro att allt är gott och väl bara för att det finns lax i Vättern eller Älvkarleby. Och hur ska man göra med torsken? Där är det inte lika lätt att dölja katastrofen...

Litet lättare

Skeddragen i all ära, det klassiska betet för UL-fiske är den lilla skedspinnaren. Spinnare i vikter 3-5 gram tycks fånga fisk när inga andra beten gör det, till exempel (som nu) under högsommarhettan. Och det handlar inte bara om småfisk. Otaliga stora sommargäddor, som inte ens idats gäspa åt stora wobblers och annat de frestats med, har huggit på just små spinnare. Ett klassiskt exempel är den gamla svenska rekordgäddan på 22,5 kilo. Men framförallt är det mindre rovfiskar som abborre, öring och annan sk ädelfisk, dvs precis de fiskar för vilka UL är den bäst anpassade utrustningen, som gärna tar på små spinnare.

Tunga grejor!

1/4 oz, dvs 7 gram, är den övre gränsen för vad som (enligt den klassiska definitionen) räknas som ultralätt fiske och ett skeddrag i den vikten är ett mycket användbart bete.

ABU:s Jazz och Plankton Favorit i vikten 7 gram och D.A.M:s EffZett i vikten 6 gram. Krokarna (original) är väl stora för UL-fiske,

När det gäller klassningen av UL-spön* är förvirringen lika stor (och de på spöna tryckta siffrorna lika relevanta) som på fiskespön i övrigt. Jag har spön som enligt tillverkarna är asvsedda för beten 0-5 g (vilket är en uppenbar lögn eftersom det inte finns några beten som väger 0 gram och det existerade viktlösa beten så skulle man inte kunna kasta dem), 2-8 g, 1-10 g etc etc. Jag äger också UL-spön som det inte står någonting på. Alla dessa spön klarar av att kasta sjugrammare.

Ett sjugramsdrag, 0,16 mm nylonlina och ett UL-spö ger långa kast och möjligheter till ett fantastiskt spännande fiske. Är det risk för gäddhugg brukar jag skarva på några decimeter lämpligt tafsmaterial (favoriten är Canelle Sandertress som säljs i tiometersspolar med brottsstyrkan 5 kilo på Decathlon).

PE-lina? Nja, det tycker jag inte är riktigt UL-fiske, särskilt inte om man använder linor med en brottstyrka motsvarande en 0,35 mm nylonlina. Dessutom är elasticiteten i linan en av de faktorer som gör att man klarar även stora fiskar på ultralätt utrustning. Mothugg? Det ska inte behövas om du använder tillräckligt små och vassa krokar.

Sedan finns det ju lättare beten...


* Är ett spö korrekt klassat för betesvikter upp till 10 gram så är 7 gram mer eller mindre den ideala kastvikten för det spöt.

Bättre förr?

I en ny diskussion på ett av våra svenska sportfiskefora ställer TS frågan (omformulerad av mig) om det var roligare att fiska förr när det var gott om fisk men vi hade kass utrustning eller om det är bättre i dag när vi har bra grejor men dåligt med fisk? Tja, tycker man (som jag) att utrustningen då var väl så bra som den som säljs idag är svaret tämligen självklart: Det var bättre förr!

Torskdrag

Under de decennier då svenskt kustfiske var mer eller mindre synonymt med torskspinn regerade torskdraget. Eller blankdraget. Eller dragen, för det fanns flera varianter. Vanligen i vikten 28 gram. Här är ett av de finare med något kupad plåt, centrerad blyvikt och i färgen silver/koppar. Ran torsk.

Luxor No 2

No 2 är numret större än "den vanliga" Luxor och är en rulle i mellanstorlek (lämplig till tex fiske efter gädda eller lättare kustfiske).

EU-kommissionen nödstoppar torskfisket i Östersjön

https://www.sportfiskarna.se/Om-oss/Aktuellt/ArticleID/7659

NU är det så dags. År efter år har politikerna klubbat igenom högre kvoter än vad forskarna sagt är hållbart och nu, när beståndet är kraschat och man i princip kunde släppa fisket efter spillrorna fritt, drar de plötsligt i nödbromsen.  Förmodligen berömmer de sig av att visa handlingskraft. Politiker... Fy fan!

Imitation is the sincerest form of flattery

De japanska mitchellkopiorna är väldigt trogna avbildningar av originalet. Spolen på Olympic passar till Mitchell (och vice versa). Elite har inte tryckknapp på spolen  (men låsvredet är utformat så¨att det ser ut som om så vore fallet).

Jag skrev i mitt inlägg om alcedokopian Blue Star att japanerna kopierade hej vilt. Den mest sålda haspelrullen genom tiderna - Mitchell (300) - var ett givet objekt. Själv har jag samlat på mig en som heter Olympic och en som heter Elite.

Made in Japan

Fram till någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen var haspelrullarnas stativ så gott som alltid gjorda i aluminium. Stabila saker och att det går att göra lätta rullar utan att göra dem i plast bevisade bla Mitchell. Sedan började man kalla plasten GRAPHITE och materialet (eller snarare ordet, för grafithalten i de material som användes deklarerades sällan eller aldrig) blev ett försäljningsargument. Många skräprullar med svajiga och skeva stativ blev det...

Nyservad och med ny lina är denna ungefär fyrtio år gamla rulle fortfarande fit for fight.

Plast som material till spolar hade använts långt före grafiteran och fungerade bra. De tidiga generationerna av ABU:s Cardinal 66 mfl hade metallspolar men de sista generationerna levererades med spolar i ett starkt plastmaterial. Tyska D.A.M. använde något som kallades för pansarbakelit i spolarna till Quick Finessa 330 mfl och franska Bretton var tidigt ute. I det bakvända tidevarv i vilket vi nu lever använder de flesta tillverkare plast till stativet men aluminium till spolarna. Ändå är rullarna sällan lättare än de franska metallrullarna (Luxor och C.A.P.) var redan på trettiotalet...

Ryobi lyxade till det med en lintrissa i keramiskt 

material.

När utanpåliggande spole blev på modet (precis innan grafitboomen) gjordes rullarna fortfarande med metallstativ men ofta med plastspole. När grafiten kom kallades plasten genast GRAPHITE och så länge det bara var spolen som tillverkades i detta supermaterial var det inga problem. Sedan översvämmades marknaden av asientillverkade plastrullar av högst varierande kvalitet.

Googlar man på Ryobi får man mest upp batteridrivna  handverktyg men på sjuttio- och åttiotalen konkurrerade Ryobi på allvar med Daiwa som tillverkare av haspelrullar. Den lilla MD-07, med aluminiumstativ och spole i GRAPHITE är ett fint exempel. Enkel och robust och med en bakmonterad slirbroms är den precis som jag vill ha en rulle till det lättare fisket.

Det är svårt att missa vad spolen är tillverkad av för material...

Blue Star No 6100

När japanerna efter kriget etablerade sig som en industrination så kopierade de vilt. Bilar, kameror och fiskerullar.

Den här rullen - Blue Star  No 6100 - är en tämligen oblyg efterapning av den fina italienska rullen Alcedo.

Luxor (igen)

Ännu en Luxor från anrika Pezon & Michel. Titta och njut!

Dags att ge upp? 2

Ännu ett saxat inlägg från fiskesnack.com som dessvärre stämmer precis med mina egna iakttagelser.

igår, 21:34

Även jag har noterat en markant försämring i området bara de senaste tre åren. Säl, skarv, tjuvnätare och hårt fisketryck är delförklaringar men havet mår inte bra alltså. Blåstången som man knäppte blåsorna på mellan fingrarna som barn syns knappt längre för den är så övervuxen av grön sörja. Tar du ett dopp och får en kallsup så är den 50% sannolikhet att du sväljer en spigg. Dom är överallt. Levande men även döda, flytandes på ytan. Även om jag kan ytterst lite om fåglar upplever jag den faunan som utbytt i stora delar, och det även om jag bortser från skarven.

World´s Finest Spinning Reel

Världens bästa haspelrulle, och det är inte jag som säger det. Men vem är, å andra sidan, jag att säga mot Mitchell?

Bilden visar High Speed-versionen, 408, av världens bästa UL-rulle

Det är befriande med någon som vågar säga som det är och inte gömmer sig bakom "probably" som den där danska fulölsproducenten. Nu finns det förvisso bättre, eller i vart fall lämpligare, rullar om man till exempel ska ut och fiska lax än Mitchell´s minsting men den är, probably, världens bästa UL-rulle.

Daiwa Millionaire

Konkurrenten till vår svenska Ambassadeur var när det begav sig en japansk Millionaire. Daiwas mulirullar hade här, på ambassadörens hemmaplan, svårt att göra sig gällande men de var (och är) fina rullar. Här är min lilla samling.

Turism

Turism - nöjesresande -  står för en betydande miljö- och klimatpåverkan. De senaste decennierna har fenomenet kryssningstrafik formligen exploderat. Gamla resmålet Dubrovnik lär nu sonika ha förbjudit kryssningsbåtar att angöra staden medan Visby gått motsatt väg och  nyligen anlagt en särskild angöringsplats för dessa båtar. Från min mors lägenhet har man utsikt över kryssar kajen och trafiken är tät.

Över vår arma Östersjö tuffar dagligen de sk finlandsbåtarna som till större (?) delen fraktar folk som inte ens ska någonstans utan bara är ute och åker båt där de äter och dricker. Sedan har vi flygindustrin med allt från snabba skutt ner till Medelhavets turistfällor till Thailandsresor.

På resmålen leder massturismen till en påtaglig miljöförstöring i form av illa klädda resenärer som lallar omkring och korkar till staden för de som bor där. Många städer, tex Rom och Venedig, har ledsnat på detta och bussat den lokala polisen på turisterna.

Och allvarligt talat, fyller detta resande något som helst vettigt syfte?

Dags att ge upp?

En faktor som spelade in när jag för över tre decennier flyttade till Norrtälje var närheten till Östersjön och fisket. Jag belönades med flera säsongersntastiskt fiske. Många grova gäddor togs från land och kanot och när barnen var tillräckligt stora köpte jag en liten roddbåt från vilken vi fiskade gös och abborre. Bompass var en sällsynthet och jag minns en midsommar då jag stod i solen, iklädd badbyxor och T-tröja, och drog havsöring från en klippa på Väddös utsida. Nu är det annorlunda och då menar jag inte bara att barnen är utflugna utan att  fisken är i stort sett borta.

Fiskekompisen Joel, som jag senast talade med när han och tjejen fiskade abborre i Hjälmaren, säger att han mer eller mindre har gett upp om kustfisket och jag är på vippen att göra detsamma. Visserligen är det bara där man kan kasta efter havsöring, men när även den verkar vara mer eller mindre utrotad så kan man ju lika gärna bedriva sitt havsöringfiske någon annanstans där fisken inte finns.

Att jag inte är ensam om min allt sämre fiskelycka är tydligt och jag saxar två aktuell inlägg från forumet fiskesnack:

Finns ingen fisk i roslagen!

Idag, 09:01

Fiskat i roslagen i 10 dar i sträck (hyrde stuga) men inte ens fått ett jävla hugg. Trots bra kunskap och båt med lod. fiskat allt från tailbeten till spinnare och jigg. Fiskat i mängder me bra vassvikar och även vid havssvaljet( kring norrtälje, bidö, gräddö mm mm) . för 3 år sen var jag med om samma sak och även då utan fisk . Jag kommer från bra fiskevatten runt västerås där man är van vid abborre o gädda på vart annat kast men satan vad östersjön verkar suga. Nån som vet någe om detta? jag tänker aldrig mer återkomma!!

dag, 09:04

finns ingen fisk i östersjön. tvärdött. bättre lycka i badkaret hemma

Den röda rullen

En Ambassadeur 5000 med dryga tio år på nacken (men i ett skick som tyder på att den i stort sett aldrig använts) som jag kom över billigt. En tumbrygga kostade några tior och nu är den fylld med 0,45 mm nylonlina. Min favoritrulle när jag ska ut och fiska efter gädda med litet tyngre gummi- och tailbeten.

Basmodellen av ABU:s Ambassadeur multirullar - Classic 5000 - är fortfarande en mycket bra (och prisvärd) rulle. Om vi räknar in tidigare 5000-modeller utan kullager så vågar jag påstå att det är den multirulle som har flest svenska gäddor på sitt samvete. Den senaste inkarnationen av denna mest klassiska av svenska rullar har IAR och tumbrygga som standard. Använder man (som jag) hellre nylon- än PE-lina fungerar en traditionell backspärr lika bra som eller bättre än ett IAR-lager. En fin begagnad rulle kan man köpa för kanske en femhundring och en tumbrygga kostar fyrtio kronor. Med 0.35-0,45 mm monofil nylonlina (beroende på vilka beten man använder) har man en trygg fiskekompis till det svenska gäddfisket.

Laxfiskegrejor

Nu är jag förvisso nybörjare vad älvkarlebyfisket anbelangar men jag vill ändå visa vad grabben och jag använde för utrustning. Eftersom vattenföringen var låg och inte krävde tyngre sänken än 30 gram blev det relativt lätta spön. Själv fiskade jag med ett 11 fots Ugly Stik Salmon Specialist klassat för betesvikter upp till 100 gram och grabben med ett 12 fots D.A.M. haspelspö för beten upp till 90 gram. Jag använde en Ambassadeur 6500 och han en Daiwa GS-9, båda med 0,45 nylonlina.

Ett småtrevligt elände

Jag har alltid varit tveksam till utsättning av odlad fisk. Visserligen är sådan i många fall nödvändig eftersom man kraschat de naturliga beståndens reproduktionsmöjligheter men samtidigt så kommer den odlade fisken att konkurrera med vad som återstår av de naturliga bestånden. Dessutom fungerar utsättningarna som ett slags alibi för skövlingen av älvar och andra reproduktionslokaler och kamouflerar effekterna av de miljöbrott som begåtts och begås. Folk i allmänhet ser att man kan fiska lax i Strömmen och uppfattar detta som positivt och ett tecken på att miljön är frisk och den fällan är ju ganska lätt att falla i.

En annan sak jag uppfattar som problematisk är att fiska på lekfisk. Det traditionella älvfisket efter lax och öring är ju ett fiske som direkt tar sikte på fisk som återvänt till det vattendrag i vilket de har sitt ursprung för att göra sin insats för att föra släktet vidare.

Men två minus blir ibland ett plus. Dalälven är sedan länge körd som lekälv för lax och havsöring och den fisk som släpps ut vid Älvkarleby har när den återvänder för att leka ingenstans att göra det. Så den kan man med gott samvete (samtidigt som man knyter näven i fickan och tycker att det är för jävligt att Dalälven offrats på vattenkraftens altare, fiska efter. Det gjorde jag och äldsta grabben i går och det var på det stora hela en trevlig upplevelse. Vi såg ett tjugotal laxar hoppa och välva i ytan och grabben hade en kort kontakt med en. Själv fick jag en fisk, men den var en liten abborre som inte gav sig förrän den lyckats fastna på min svarta devonspinnare i plast.

Anläggningen (eller vad man nu ska kalla den) är välordnad och i fiskekontoret (där man löser fiskekort och kan få goda råd) finns en liten shop. I anslutning till fiskeplatserna finns vind/väderskydd och eldningsmöjligheter. En bra detalj är att soptunnor finns utställda för det man behöver slänga. Mindre bra är att många är för korkade för att lista ut hur en soptunna fungerar eller för lata för att uppsöka den när tex en kapad lina ska slängas. Själv deponerade jag såväl resterna av ett eget backslag som åtskilliga linrester jag fann liggande på marken i tunnan, bla en som jag fick upp ur älven (med ett användbart sänke och en fluga som jag tog till vara).

Denna julisöndag var vattenföringen låg och så även tillströmningen av sportfiskare. Jag kommer nog att åka hit fler gånger.

Krafttag!

Idag läste jag, på Sportfiskarnas egna forum, vilka krafttag förbundet och dess medlemmar tagit för att rädda torsken. Inte färre än 6.000 underskriva papperstorskar har lämnats till ministern. Ett tag var jag orolig men nu inser jag att torsken är räddad.

Herregud...

Vädring av mitt politikerförakt 2

När våra politiker inte ser till att våra fiskbestånd utrotas och att ingenting görs för att rädda klimatet ägnar de sig åt beskäftiga klåfingrigheter. Från halvårsskiftet är det tydligen i princip straffbart att promenera genom staden med pipa i mun. Den nya lagen kommer säkert att rädda många liv och är om inte annat ett kvitto på att de kan när de vill, politikerna. En annan lagändring innebär att sk alkoglass numera endast får säljas på Systembolaget, en inrättning som inte ens kan sälja kall (eller ens sval) öl...

Strömmingen

Jamen det är klart att även strömmingen kommer att fiskas sönder. Det finns så mycket investerat i stora trålare att dessa måste gå i stort sett 24/7 så långe det överhuvudtaget finns någonting man kan få upp med trål. Detta är elementär ekonomi som man inte ens behöver ha gått Handels för att begripa. Exakt vad man ska göra med trålarna när den sista fisken (eller räkan) är fångad är något oklart.

Vad då, jag dyster?

Jag har upprepade gånger gnällt över de havererade torskbestånden och att fisket i innerskärgården och längs gotlandskusten är en skugga av vad det har varit. Men detta är bara detaljer i det sjätte massutdöende i vilket vi befinner oss. Minns ni hur det var att köra bil en sommarnatt på sjuttiotalet? Det var så mycket nattflyn att man ibland fick lov att blända av. Som att köra i snöfall. De fem tidigare massutdöendena har resulterat i att de dominerande arterna strukit med. Senast var det dinosaurernas tur. Eller otur. Allt beror på hur man ser det.

Den nu pågående massutrotningen är av allt att döma orsakad av mänskligheten. Vi har helt enkelt blivit för många och för duktiga på att skövla och omforma planeten. Men naturen och ekologin fungerar, som ett självspelande piano, och kommer att korrigera den saken och till skillnad från våra makthavare gör naturen vad som måste göras och detta utan hänsyn till hur det må påverka börsen eller opinionssiffrorna.

Så jag är inte dyster. Inte heller oroar jag mig. Det hela kommer att lösa sig. Däremot kommer en massa arter att stryka med på kuppen, bland dessa människan, men planeten kommer att överleva. Inga problem. Den har ju klarat av de fem tidigare massutdöendena och kommer knappast att sakna oss mer än vad den saknar dinosaurerna. Ärligt talat så tror jag inte ens att den bryr sig.

Motorvägsfiske

I går stod jag en stund på Håknäs brygga och kastade. Eller försökte kasta. För det var litet som att stå vid sidan av E 18 och försöka hinna kasta mellan bilarna, förlåt; motorbåtarna. Och att vänta tills svallet lagt sig var inte att tänka på. Undrar om det ens fanns någon fisk där? Rimligen hade de letat sig till ett något lugnare ställe, eller så var de så stressade att de inte intresserade sig för mitt lilla bete.

Fisket i innerskärgården har kraschat och det finns många orsaker till det.