Vädring* av mitt politikerförakt

Som ung var jag politiskt engagerad och fick därigenom tillräcklig insikt i det smutsiga spelet om makten för att därefter ha en mycket begränsad tilltro till dem som lyckas - på demokratisk eller annan väg - tillvälla sig densamma. De är bara människor och den kortsiktiga egennyttan väger alltid tyngre än det långsiktiga allas vårt bästa. Detta kan betraktas som en naturlag för mänskligt agerande och det är därför världen ser ut som den gör. När politiker skjuter svåra saker på framtiden finns det anledning att vara vaksam. I bästa fall betyder det att de inser vad som måste göras men att de inte vill, vågar eller kan genomföra det. De vill helt enkelt framstå som ansvarstagande men samtidigt bolla frågan ifrån sig. Kort sagt tar de en springnota, något som i andra sammanhang är straffbart och alltid föraktligt. 

När vår riksdag efter den famösa folkomröstningen om kärnkraften beslutade (lovade) att avveckla de befintliga kärnkraftverken till 2010 så trodde jag inte på det. Jag säger inte att våra folkvalda ljög men jag var helt övertygad om att beslutet inte skulle komma att verkställas.

När folkvalda från hela vårt klot samlades i Paris för några år sedan och lovade att, småningom, ta krafttag för att minska utsläppen av växthusgaser så att en klimatkatastrof kan undvikas så trodde jag inte ett sk*t på dessa löften. Dessvärre kommer jag att få rätt. Tur att man inte behöver vara med så länge till men det blir ju synd om barnen och barnbarnen.

Att våra politiker (på nationell och på EU-nivå) inte kan sköta en så förhållandevis överskådlig och hanterlig fråga som fisket på ett rimligt ansvarsfullt sätt är beklagligt, men de är inte bättre än så.  Och det är inte heller de som har makten i andra länder.

Det kommer att gå åt helv*te.


*Lokaler, kläder och åsikter mår bra av att vädras. Gör man inte det blir de unkna.