Rörelse

Fiskar är otroligt effektiva simmare. När en människa simmar - även om det är en världsmästare som Sarah Sjöström -  så är det väldigt mycket som rör sig väldigt mycket och det plaskar och stänker en hel del utan att det för den skulle går särskilt fort. Även om hon simmar ifrån det övriga fältet skulle hon stå sig slätt mot havets snabbsimmare och blev hon jagad av en haj så skulle det sluta illa.

Men även om fiskar kan simma snabbt så rör de sig oftast långsamt, helst inte alls. Extremexemplet är gäddan, som tillbringar det mesta av sin tid med att stå på lur (eller kanske ta sig en) för att plötsligt göra 0-100 på 0,1 sekunder när något ätbart råkat simma för nära. Men även andra fiskar står för det mesta stilla eller glider lojt genom vattnet. Det är i princip bara när de ska äta >(eller riskerar att ätas) de sätter fart.

De flesta av våra drag (konstbeten) är designade för att röra sig i vattnet och nästan alla som fiskar tar hem sina beten i ett tempo som en fusk bara skulle hålla om det verkligen var skarpt läge. Trenden går mot allt snabbare hemtagning, den som inte tror mig kan ju jämföra vad som var normal utväxling på en rulle för några decennier sedan jämfört med idag.

Med stigande ålder har jag börjat ta hem mina beten allt långsammare. Detta förutsätter naturligtvis att man använder beten som inte då genast sjunker till botten och fastnar. Dessutom använder jag beten som mer eller mindre saknar det inbyggda rörelsemönster som tillverkarna hävdar ska locka fisken till hugg. Sk stickbaits i mjukplast, som är i princip viktlösa i vattnet men kan förses med sänken efter behov, utgör en betydande del av min nya arsenal. Större sådana kan kastas med ett lätt spö medan jag för mindre beten använder ett bombarda kastflöte. Det är främst kustfiske efter havsöring, över grunda bottnar, det handlar om och jag ser fram emot den kommande säsongen med tillförsikt. Mewn det har jag, å andra sidan, alltid gjort...