"Med undantag för stören kan all sötvattensfisk fångas på en 8 lbs lina med gott om
backlina och ett spö på 115 g, dvs ett spö som inte väger mer än en smörklump."
- Eugene Burns, Haspelspinn i söt- och saltvatten, Bonniers 1957 -
Låt mig dela upp problemet i mindre delar.
En fisk har bra precis samma densitet som det vatten den simmar i, dvs den "väger" ingenting så länge den befinner sig i vattnet. Så länge man inte får för sig att lyfta upp fisken ur vattnet med linan (vilket generellt är en dålig idé, åtminstone om det handlar om större fisk än tex abborre på några få hekto) så är fiskens vikt mer eller mindre ointressant i sammanhanget.
Istället för att ange
linans brottstyrka
har man här angett
hur stora fiskar den
"tål".
|
Vidare så använder man ett spö och dettas egenskaper har stor betydelse för vilka påfrestningar linan utsätts för när en stor fisk drillas. En lång spöklinga tar upp mycket energi och fungerar som en effektiv stötdämpare när fisken gör korta rusningar eller försöker slå sig loss. Ingen slirbroms reagerar lika snabbt eller effektivt som en rätt använd spöklinga i sådana lägen. Använder man dessutom en elastisk lina (monofil nylon) så har man mycket användbar elasticitet mot vilken fisken kan arbeta sig trött utan att man behöver riskera att linan ska brista. Den av flätlinefundamentalisterna så förkättrade gummibandseffekten kan, när en rekordfisk ska landas, visa sig vara ens bäste vän...
Här vill jag kort beröra en viktig skillnad mellan flät- och nylonlinor. De förra är nästan helt stumma, dvs töjer sig inte alls vid påfrestning medan de senare är elastiska och töjer sig 15-30 % innan de brister. Detta innebär att om linan momentant (ögonblickligt) utsätts för en kraft som överstiger dess brottstyrka så brister flätlinan omedelbart medan nylonlinan först tänjs ut innan den brister. Är linans elasticitet 20 % och man har 30 meter lina ute så måste fisken alltså, under hårt och stigande motstånd, simma 6 meter innan den kan dra av linan. Detta ger fiskaren gott om tid att parera (tex genom att höja spöt och lätta på slirbromsen).
Den allra viktigaste faktorn är emellertid den som håller i spöt. Det är nästan alltid fiskaren - inte fisken - som drar av linan.
Actioni contrariam semper et æqualem esse reactionem |
– Isaac Newton, Philosophiæ Naturalis Principia Mathematicat |
Den gamla tumregeln (från nyloneran) är att man normalt kan landa fiskar med en vikt som överstiger linans brottstyrka med en faktor tre, fyra eller - om man är riktigt duktig, fem. Den regeln håller fortfarande rätt bra men med en stum lina skulle åtminstone jag vilja ha en större marginal. Att det sedan hänt att en marlin på 573 lbs landats av en fiskare som använde en lina som höll 3,55 lbs är visserligen sant men att använda så klen lina i förhållande till storleken på den fisk man hoppas på att fånga är inget jag vill rekommendera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar