Tillgänglighet

Jag gillar att fiska från land. Att stå på en klippa, en hamnpir eller utvadad på en långgrund sandbotten. Att smyga längs en strand eller sitta på en brygga. Det fisket blir allt svårare. Strandexploateringen medför att det blivit allt knepigare att överhuvudtaget få tillgång till platser där man kommer åt att fiska och de kustnära fiskbestånden blir allt mer utarmade.

Om det var tillåtet då, på åttiotalet, att fiska från Norra vågbrytaren i Visby hamn vet jag inte men jag minns att vi gjorde det och jag vet att det nu är uttryckligen förbjudet.

Förr, när det var bättre, kunde man alltid fiska i hamnar. Nu, förmodligen pga något EU-direktiv, är nästan alla hamnar avpärrade. De som har makten, våra folkvalda, tycks på det stora hela tycka att stränderna är till för att bebyggas och att de som kan fiska väl får skaffa sig båt. Vad intresseorganisationen Sportfiskarna tycker, i den mån de har någon agenda, är jag inte klar över.

De sorgliga resterna av en lovvärd satsning. För ca tio åre sedan uppfördes på några ställen längs den gotländska kusten sådana här plattformar avsedda att göra det möjligt till och med för rullstolsburna sportfiskare att "komma till" men uthålligheten i den satsningen var, som det förefaller, begränsad...

Någon borde verka för ett "småskaligt" sportfiske, vad jag kallar snusmumrikfiske, som inte kräver stora, dyra och miljöstörande båtar eller ens bil. Visserligen är detta samtidigt ett billigt fiske vilket möjligen ogillas av det sportfiskeindustriella komplex med vilket Sportfiskarna numera lierat sig men ändå ter det önskvärt att öka tillgängligheten till våra fiskevatten för de som av olika skäl varken har båt eller bil och som kanske till och med har allmänt svårt att röra sig.