Sidor

söndag 3 juni 2018

Bäst före

Världshaven och de fiskar som fortfarande simmar i dem fylls av plast. Plasten bryts inte ner och i den mån den gör det så tar det oerhört lång tid. De nylonlinor (och nylon är ju en slags plast) vi använder för fiske sägs samtidigt vara en färskvara. Vi bör (som med det mesta det fiskeindustriella komplexet säljer på oss) byta lina så ofta som möjligt (och minst en gång per säsong). Så är det naturligtvis inte. Det som påverkar en nylonlina negativt är UV-strålning, mekanisk nötning och påfrestning (dvs att den töjs ut så att den förlorar sin elasticitet). Förvaras linan mörkt och svalt kan den lagras i åratal. Ju mer vi använder något innan det kasseras, desto bättre för såväl vår plånbok som för planeten.

Det finns många knep att förlänga livstiden på sin nylonlina. Det mest effektiva är att inte låta den ligga framme i solen (eller förvaras i den varma bakluckan på en bil). Fiskar man i vackert väder är det naturligtvis oundvikligt att linan utsätta för UV-strålning men så fort man inte fiskar är det ju enkelt att se till att spolen får skugga. Det här är, inom parentes, de inkapslade haspelrullarnas  (Abumatic mfl) starkaste sida. När man använder en sådan rulle är det endast under kast och hemtagning av linan som solljuset kommer åt. När linan är uppspolad på rullen är den skyddad. Detta är förklaringen till att gamla abumaticrullar som fortfarande har kvar den lina de levererades med från fabriken i många fall fortfarande går att fiska med.


Den här bulkspolen med DuPont Prime Plus - en av de första superlinorna - har flera decennier på nacken men har alltid förvarats mörkt, torrt och svalt och jag kan inte se att den försämrats i något avseende. Så jag använder mitt sunda förnuft och, således, även linan.

Mekanisk nötning är dessvärre oundviklig men dessbättre drabbar den oftast bara den allra yttersta delen av linan. Det är enkelt att efter avslutat fiske inspektera linan genom att titta och känna på den. Ser man att den är skadad eller känns den sträv mellan fingrarna bör man kapa den skadade delen. Som en bonus kapar man samtidigt den del som mest utsatts för UV-strålning. Fiskar man under förhållanden där linan nöts hårt (som fallet ofta är vid kustfiske) bör man alltid skarva på två spölängder grövre lina mellan huvudlinan och betet. Har man 0,30 mm på spolen så bör den grövre delen vara 0,35-0,40 mm. Denna slaglina byter man sedan vid behov.

Att linan töjs ut händer i praktiken endast om man försöker dra loss ett ordentligt bottennapp. Vid drillning av fisk engageras en korrekt inställd slirbroms långt innan det är någon fara å färde.

Det som åldras snabbast är knutar. Därför bör man starta varje fiskepass med en fräsch knut. Att, som många gör, knyta på en tafs eller ett beteslås och sedan låta det sitta tills man av någon anledning måste kapa linan (eller den gått av) är som att be om att knuten ska brista när man fått drömfisken att nappa, dvs ingen bra idé.

När linan börjar verka trött bör den naturligtvis bytas men det är ytterst sällan befogat att byta mer än den längd lina som faktiskt använts, dvs så långt som man kastar. Resten kan få sitta kvar som backing/utfyllnad.

Så, sammanfattningsvis, använd din lina så länge den känns och ser OK ut, skydda den mot solljus och värme, kapa skadade delar av linan och gör alltid en ny knut när du ska börja ett fiskepass. Kapade lindelar och uttjänta linor ska naturligtvis tas om hand så att de inte hamnar i havet eller någon annastans i naturen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar