Sidor

onsdag 4 april 2018

Attraktion eller imitation?

Spinnaren som inte liknar någonting en fisk kan tänkas vilja äta är ett bevisat effektivt bete för så¨gott som all rovfisk. Den synnerligen naturtrogna mjukplastfisken fungerar också.


Är det bästa draget (konstbetet) ett som så nära som möjligt efterliknar en naturlig bytesfisk (eller något annat fisken kan tänkas äta)? Eller är ett drag som överhuvudtaget inte liknar något som naturligt förekommer i vattnet mer effektivt? Eller är det både och? Eller ligger sanningen någonstans mitt emellan? Eller är det olika från tillfälle till tillfälle? Eller?



Frågor som de ovanstående hör till det som gör sportfiske till en så fascinerande hobby. Om man visste svaren på alla de frågor fisket ger upphov till så vore det antagligen en tämligen enahanda och ointressant sysselsättning. Så sett i ett större perspektiv är det bra att vi inte har svaren.




Men när man står där  med spöt i näven, vet att fisken finns där ute men ingenting man försöker lockar ens ett litet nafs... Då skulle man vilja veta.




Som jag ser det så är det mest logiska, om man tror på vad jag litet slarvigt kallar imitationsteorin, att fiska med naturligt bete. Ingenting är mer likt en mört än en mört. Och fiske med död eller levande betesfisk är bevisligen effektivt.


Den andra skolan kallar jag attraktorteorin. Den går ut på att rovfisken reagerar mer eller mindre reflexmässigt när den utsätts för sk nyckelretningar. Det gäller bara att trycka på rätt knapp så kommer hugget. De beten som inte är mer eller mindre naturtrogna efterbildningar av små fiskar (eller andra byten) framkallar, enligt denna teori, hugg genom att de vibrationer, blänk och eller färgsignaler de sänder ut är just den trigger som utlöser huggreflexen. Typexemplet på ett sådant sk attraktorbete är skedspinnaren. Är den dessutom försedd med en kropp i någon signalfärg och ett doftämne så har man så att säga helgarderat.

Mjukplastbetet överst skulle, om man hittade det liggande i tången, utan vidare kunna misstas för en naturlig tobis. Det har heller inget inbyggt rörelsemönster, inga rasselkulor eller annat som påkallar uppmärksamheten. Det är alltså ett renodlat imitationsbete. Den övre av de båda kustwobblerna är en approximativ efterapning av en tobis men när samma wobbler målats röd och svart är likheten mindre påtaglig. Ingen havsöring kan tänkas missta denna rymdpinne för en tobis. Det övre av de båda Hagmandragen har den avlånga formen och i viss mån färgerna gemensamt med tobisen men det undre draget får nog klassificeras som ett mer eller mindre renodlat attraktorbete.





De allra flesta konstbeten ligger någonstans på en skala mellan en realistisk imitation av ett naturligt byte och ett renodlat attraktorbete. Ett skeddrag som Utö eller Atom är ju knappast någon särskilt övertygande efterapning av en fisk men ändå kan tillverkarna lägga ned en oerhörd omsorg på att måla utsidan av draget om tex en abborre (medan den andra sidan fortfarande är blank metall). 



En liten Heddonwobbler i X-ray
Allra roligast är antagligen det klassiska X-raymönstret, dvs det som ser ut som en fisk skulle göra i en serieteckning om den röntgades. Det är onekligen en hyfsat realistisk avbildning av ett fiskskelett (om man bortser från att fiskben är vita snarare än svarta) och fiskskelett förekommer onekligen naturligt men de brukar sällan synas. Och om de syns är den fisk vars skelett det är fråga om rimligen ointressant som byte. Ändå fångar wobblers och skeddrag målade i detta mönster fisk. Själv skulle jag vilja veta hur mönstret kom till. Jag föreställer mig att det var en betestillverkare som tänkte, ahvaffan, spela roll och på pin kiv  bemålade sin wobbler med ett stiliserat skelett, fick fisk på den och en klassiker var född.


Omvänd (eller negativ) X-ray


















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar