Men om det finns gädda i ån?

Fiskar abborre, oavsett om det är på jigg eller spinnare, om jag metar eller fiskar med ett dropshottackel, gör jag helst med lätta redskap. Det blir känsligare och är roligare så. Men nu är det ju så inrättat, att det i stort sett överallt där det finns abborre också finns gädda. De lätta redskapen är inget större problem, åtminstone inte om man vet hur de ska hanteras. Även en stor gädda går att tämja med lätt eller till och med ultralätt utrustning. Inte heller linans dragstyrka är något problem. Däremot är kombinationen tunn nylonlina (eller, för den delen, flätlina) och gäddtänder sällan en lycklig kombination.

Har man tur så sitter kroken så att linan aldrig kommer i kontakt med tänderna. Visserligen behöver en fiskare tur men det är bara dårar som litar på den. Så jag brukar gardera mig. Det jag brukar göra är att skarva en dryg halvmeter eller så av något mjukt tafsmaterial direkt i huvudlinan. På bilderna syns några av de olika material jag genom åren använt (och använder). Någon gång på sjuttio- eller i början av åttiotalet så köpte jag, på dåvarande Forum (Domus) i Uppsala alla förpackningar de hade (det var rea, jag vill minnas att de avvecklade sim sportfiskeavdelning) av Optima Spezial, ett tafsmaterial på femmetersspolar med angiven brottstyrka 5 repektive 10 kilo. Nu är jag inne på den sista av dessa... 

Optima Kevlar Tress skarvad direkt i en 0,22 mm nylonlina.

På Lundgrens i Gamla stan har de ett mer modernt tafsmaterial, Kevlar Tress, av samma märke som ska hålla 7 kilo. Pafex Fortress är ett annat knytbart tafsmaterial som jag brukar använda. Det är, dessvärre, rätt dyrt. Finns på femmetersspolar. I dimensionen 0,30 mm är den angivna styrkan 5 kilo. D.A.M. har ett liknande material som jag glömt namnet på men som också är bra. Samtliga de nu nämnda är, i aktuella dimensioner, tillräckligt smidiga för att inte påverka betespresentationen negativt. De är naturligtvis inte "osynliga" men hyfsat tunna och smidiga så att jiggen (eller vad man nu använder för bete) rör sig på i stort sett samma sätt som om den vore knuten direkt i linan.

Jag brukar skarva på en dryg halvmeter (ibland närmare en meter) tafs. Det gör jag eftersom jag föredrar att knyta mina jiggar direkt i linan (tafsen), dvs undviker beteslås. Även om jag måste kapa en liten bit lina varje gång jag byter jigg räcker tafsen ett helt fiskepasss. En lång tafs ger extra säkerhet om gäddan skulle vara krokad i svalget. Eftersom skarvknuten lätt löper genom toppöglan är den långa tafsen inget problem när man kastar.

Handlar det om dropshot är det litet marigare. Det jag brukar göra när jag ska fiska efter abborre med den metoden i gäddrika vatten är att knyta själva tacklet av 0,40 mm fluorocarbonlina. Det är en kompromiss som  oftast fungerar såtillvida att abborrarna inte verkar skygga för den grova linan medan man har en rimlig chans att klara en gädda om den skulle blanda sig i leken.

Fiskar jag riktat efter gädda är det wire som gäller. Tafsar av grov nylon eller flurocarbon litar jag inte på. Jag testade en gång på åttiotalet (när jag var utan ståltafsar och inte iddes åka in till byn och köpa nya) med 0,90 nylon. Den första gäddan som högg klippte av tafsen så snyggt att det knappt kändes i spöt... Jag brukar även gå upp litet i dimension på linan. 0,30-0,35 mm om det handlar om nylonlina (fast nu har jag en 0,26 som är väldigt stark och som nog blir mer eller mindre standard så länge det handlar om ordinärt haspelfiske (det som förr hette Fiske 2, dvs med beten upp till ca 30 gram) efter de slemmiga).

Hur jag brukar skarva tafsmaterial till nylon (eller flätlina) varierar. Med de tunna och smidiga material jag nämnt inledningsvis i detta inlägg fungerar UNI till UNI bra. Med överdragen wiretafs gör jag som syns på bilderna nedan. När det är klart trär jag linan genom spöringarna och sedan knyter jag fast betet eller ett beteslås med lekande.