Ikoniska haspelrullar 7: ABU Cardinal

Min pojkdröm förverkligad. En alldeles egen ABU Cardinal 66.

När jag som grabb, knappt ens tonåring, läste sönder varje ny, hett efterlängtad, årgång av Napp & Nytt så ar det särskilt Cardinal 66 jag suktade över. "Visa oss den gädda som klarar Cardinal 66!" den gäddan hade jag gärna sett men ännu hellre hade jag sett den plånbok som klarade rullen. Själv fiskade jag med pappas gamla Mitchell, senare med ett ABU Junior set (med ABU:s genom tiderna uslaste rulle; Abumatic 220) och, småningom, med en ABU333.

Det här var state-of-the-art i mitten av sextiotalet och det är fortfarande svårt att trumfa. Enkelt, robust och pålitligt. En urstark snäckväxel med ett huvuddrev i mässing och ett pinjongdrev i rostfritt stål på en kraftig spolaxel i samma material. Bakom dreven den epokgörande och myckt bra slirbromsen, framför dreven en pålitlig backspärr monterad så att drven avlastas när spärren är engagerad. Allt i ett elegant designat hus av aluminium och lätt åtkomligt (man behövde bara lossa en (1) skruv (vilket man kunde göra med en enkrona) för att lossa spolgaveln. (Bilden är av en Cardinal 33, dvs en mindre rulle än 66:an men konstruktionen är densamma).

Att jag några år senare, som fattig student, kunde förverkliga pojkdrömmen får jag tacka Daiwa för. Det var när Daiwa gjorde alla rullar som inte hade utanpåliggande spole hopplöst omoderna (=osäljbara) och förvandlade dem till hyllvärmare som jag kunde konvertera en betydande del av studielånet till två Cardinal 66 och en Cardinal 66X. Samtliga dessa rullar lever fortfarande, i högönsklig välmåga, och är väl smorda och försedda med fräscha linor, kort sagt utryckningsklara.

När jag köpte mina cardinalrullar (om jag minns rätt för bortåt en tredjedel av det ordinarie priset) hade ABU behållit namnet, snäckdrevet och den bakmonterade slirbromsen men nu hette deras toppmodeller på haspelsidan 52, 54, 55 och 57. Och de var, tyckte jag, jämförda med de ursprungliga cardinalerna, otroligt fula. Den svarta färgsättningen kunde jag väl svälja, men (det obefintliga) formspråket var ingenting som tilltalade mig och jag tycker fortfarande att de hör till de mest anskrämliga haspelrullar som någonsin tillverkats.

Två decenniers utveckling, men nog känns det mesta gammalt och tryggt. Notera att ryttaren på spolaxeln är av metall medan motsvarande detalj i den äldre rullen var av nylon. Även slirbromsen är uppgraderad. 

Men jag hade ju mina fina Cardinal 66:or och alltså¨inget överhängande behov av att skaffa någon ny rulle. Finessen med den högutväxlade X-versionen förstod jag aldrig riktigt då det, det är i alla fall min erfarenhet, är betydligt svårare att ta hem ett bete tillräckligt långsamt än tillräckligt fort. Även om ABU försökte inbilla sina svenska kunder att kustfisket efter havsöring krävde dessa fartresurser (vilket möjligen är fallet om man vill ta hem ett 28-grams Krill eller någon liknande kastpilk ytligt) så gissar jag att X-rullarna var tänkta för något annat fiske än vårt nordiska.

Mina Cardinal 66:or motsvarade alla mina förväntningar. De kastade bra och fungerade alltid okladerligt. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tekniskt problem (annat än att en vevknopp blev litet trött i lagringen så att jag tvangs byta ut veven) och jag har ännu inte mött den gädda som klarar Cardinal 66. Det lär jag heller aldrig göra. Inte någon torsk, havsöring eller annan fisk heller, för den delen.

Jag har svårt att tänka mig snyggare rullar. Det skulle i så fall vara Cardinal 66 mfl...

Mot slutet av åttiotalet hade jag uppgraderat min spöarsenal med nya, lätta, kolfiber och kompositspön och Cardinal 66:orna började, åtminstone för det lättare fisket, kännas litet otympliga. Det var nog det niofots ABU Boron Classic som blev mitt favoritspö till havsöringfisket som gjorde att jag började titta efter en mindre rulle. Då, mer eller mindre av en slump, fick jag när jag var in på Wennerströms (Dogger) för att köpa lina syn på några Cardinal C4 i de gamla cardinalfärgerna och med vevknopp i någon slags ädelträ. Modellen var då (liksom fallet var med C66:orna när jag köpte dem) utgången och den här modellen var dessutom litet udda så priset var mer än förmånligt. Jag fick med mig fyra stycken hem (och jag minns inte om det var alla de hade eller allt vad jag hade råd med). Nu hittar jag bara tre av dem och var fyran har gömt sig kan jag inte begripa. Hade jag glömt den på någon fisketur så borde ju även ett spö saknas...

Gänget samlat, C5, C4 och C3.

ABU var litet otydliga med namnen på de här rullarna. När de kom så hette de bara Cardinal 3, 4 och 5. Det skapade förvirring eftersom man tidigare,antagligen i ett fåfängt försök att hålla  kommersiellt liv i modellen, ändrade färgsättningen på den ursprungliga cardinalserien från grön/vitt till brun/svart och modellnamnen från Cardinal 33 etc till Cardinal 3 etc. Förmodligen ar det därför man ändrade beteckningarna till Cardinal C3 etc. Samtidigt sobrade man till utseendet och ersatte de blingiga dekalerna i guld, metalliskt grön och svart med svarta diton med texten i matt guld (vilket var en klar kosmetisk förbättring).

Jag är inte ensam om att tycka att de japantillverkade Cardinal 3, 4 och 5 (senare C3, C4 och C5) är bland de bästa haspelrullar som någonsin gjorts.

Cardinal C-rullarna är inte bara utseendemässigt lika urcardinalen utan delar snäckväxeln och slirbromsen med densamma. Invändigt är det egentligen enda som skiljer att man lagt till extra drev för att växla ned spolrörelsen vilket ger en tätare linspiral. Utvändigt är det veven, en bygel som kan fällas manuellt och den utanpåliggande spolen som skiljer. Kvalitetsmässigt är de jämbördiga. Att C-rullarna tillverkades i Japan innebär inte på något vis att de är sämre, japanerna hade ju vid det här laget redan etablerat sig som världsmästare på att tillverka haspelrullar.

Även C-modellerna fanns i X-versioner, dvs med hög utväxling.

Den tätare linuppläggningen i kombination med en lintrissa i keramiskt material gör att man, om man vill, kan använda moderna sk superlinor på C-rullarna.