Gamla favoriter 9: Vibrotail

Original

Under flera år var det bete som stod till buds när gäddan gick djupt ABU:s Mörrumspinnare som då fortfarande inte fanns i någon tyngre variant än 18 gram. På Mörrum 18 gram BGL tog jag många gäddor när vattnet i viken var så ljummet att det knappt gav någon svalka att doppa sig. Att det inte stod några gäddor i det grunda, fesljumma, vattnet var tämligen självklart.

Så, plötsligt, hände något. Ett mjukplastbete som såg precis ut som en liten fisk, försett med ett tungt blyhuvud och en upprättstående enkelkrok dök upp i butikshyllorna. Vibrotail hette nymodigheten som var det första mjukisbete åtmnstone jag sett sedan någon försökte lansera platsmaskar som metmask i mitten av sextiotalet. Nu var vi någonstans mot mitten av sjuttiotalet.

Jag köpte ett tvåpack vardera av den blå/pärlemorfärgade och den svart/pärlemorfärgade varianten i den största storleken (som vägde ca 20 gram). Nu fick Mörrumspinnaren konkurrens och jag upptäckte snabbt att jag med jiggen vågade fiska mer aggressivt, dvs hålla betet närmare eller inne i tången där gäddorna stod och åtminstone med de första jiggarna jag köpte, som hade en förgylld krok i tunnare gods, gick det nästan alltid att rädda betet om man gick fast.

Kopia

Vibrotail blev en succé och innebar genombrottet i Sverige för jiggar och mjukplast. Många svor över förstörda draglådor (halten ftalater i Vibrotailbetena vågar man knappt ens tänka på) men fångade fisk gjorde de. Sedan exploderade jigg- och mjukissegmentet och av någon anledning försvann Vibrotail från marknaden. Innan dess hann betet dock bli kopierat. Så sent som i fjol köpte jag en grabbnäve jigghuvuden, gjutna med Vibrotails som uppenbar förebild, hos Lundgrens i Gamla Stan. 

Ett av mina finaste gäddfiskeminnen är hur jag en strålande vacker julidag med fullkomlig stiltje iklädd endast badbyxor vadade ut på Skarpholmsrevet. Med ett sexfots spö i näven och en blå Vibrotail på tafsen tog jag, på två kast, två feta strömmingsgäddor. Nu kan man lika gärna döpa om Skarpholmen till Skarvholmen och gädda finns det knappast längre där.