C&C eller C&R?

Efter att ha ägnat frågan mycken tankemöda har jag landat i slutsatsen att Catch & Cook är, även ur beståndsvårdande synpunkt, bättre än Catch & Release. Själv tillämpar jag C&C och har alltid gjort så. Givetvis sätter jag åter fisk jag av någon anledning inte får eller vill behålla, men jag bedriver inte mitt fiske på premissen att all fisk jag fångar ska släppas åter utan på premissen att jag vill fånga en (eller flera) fiskar som sedan ska hamna i halstret, stekpannan, grytan eller ugnen. När detta är uppnått avslutar jag dagens fiske och drar alltså inte upp ytterligare fisk bara för att få leka med den.

Som jag har förstått saken är det främst det sk moderna gäddfisket som bedrivs enligt C&R. Uppenbart är att man mycket sällan behöver en eller möjligen två normalstora matgäddor och tillämpar man C&C begränsas alltså dagsfångsten till detta antal. Åtminstone såvida man inte skulle få fisk som är så stor eller så liten att man inte vill eller inte får behålla den. Extremt stora gäddor är oftast mindre lämpliga som matfisk och även om gäddan, rätt tillagad av en kompetent kock, är en ypperlig matfisk (och som sådan högt skattad bla på parisiska guldkrogar) så själv behåller jag sällan större fiskar än runt tre kilo. Helst, efter som mitt hushåll normalt omfattar 1-2 personer, får de vara något mindre.

Men om alla gjorde som jag, dvs slog ihjäl och tillagade sin fångst, skulle inte gäddbeståndet då ganska omgående haverera? Det tror jag inte. Jag har nämligen fått för mig att den övervägande majoriteten av de sk moderna, C&R-praktiserande, gäddfiskarna inte äter gädda. Och även om de i någon utsträckning gör det så kan de, rimligen, inte sätta i sig såpass mycket fisk som de för närvarande drar upp (och kastar i igen). Konsekvensen för deras del skulle bli att de fick dra upp färre fiskar (och de som betraktar gäddan som otjänlig som människoföda fick börja fiska efter något annat än gädda eller skaffa sig en annan hobby). För gäddbeståndet skulle det inte innebära någon katastrof och för de individuella gäddorna skulle tillvaron bli något lugnare och tryggare när fisketrycket minskade.

För det sportfiskeindustriella komplexet, dvs de som lever (eller åtminstone tjänar pengar på) att sälja för (gädd)fisket mer eller mindre nödvändiga prylar och tjänster såsom drag, spön, ekolod, båtar, trailers, fräcka kläder, actionkameror och guidning mm skulle förmodligen en övergång från C&R till C&C vara mindre önskvärd. Organisationen Sportfiskarna tycks numera vara intimt sammanflätad med det sportfiskeindustriella komplexet. Hur som helst så har man inom komplexet en rent instrumentell syn på fisken och fiskbestånden. Dessa har värde primärt (eller uteslutande) som objekt för sportfisket. Fiskarna betraktas med andra ord som en slags sport- eller lekredskap vilkas existensberättigande är betingat av att sk sportfiskare ska kunna fånga (och återutsätta) dem vilket, i sin tur, är en nödvändig förutsättning för att det sportfiskeindustriella komplexet ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

För, innan konsumismen och den globala kapitalismen helt förvandlat samhället och våra värderingar, var sportfiske en tämligen anspråkslös och billig sysselsättning. I sin enklaste form, dvs med ett enkelt metspö (kanske rentav skuret från en hasselbuske), en metrev och en burk mask och bedrivet från en brygga eller strand vid närmaste sjö eller vattendrag var det mer eller mindre gratis och fick man abborrar så att det räckte till en middag kanske man rentav gick plus. Inte heller det mer avancerade spinnfisket, oftast bedrivet med en Abumatic på ett glasfiberspö (en utrustning som var närmast outslitlig) var, utifrån ett modernt företagsekonomiskt producentperspektiv, inte särskilt lyckat. Visst, folk köpte ett spö och en rulle och några drag. Sedan var det färdigkonsumerat. Och var ligger pengarna i det?

Nu bombarderas vi med proffsiga videoproduktioner à l´américaine där olika sk team tävlar i att dra upp så många stora fiskar som möjligt. Dessa videor är främst (uteslutande) avsedda att göra reklam för de inblandade företagen och deras produkter och ofta är den organisation som säger sig värna om fiskens intresse och som kallar sig Sportfiskarna med. Se tex den nu aktuella produktionen Perch Fight 2018. Här idealiseras ett prylfixerat och resurskrävande fiske där fiskarna åker runt i stora, bensindrivna, båtar som fraktas mellan vattnen dragna efter stora, bensindrivna, bilar. Men det är OK, för fisken kastas åter när den vägts och hållits upp för kameran. Något annat värde än som lekredskap och poänggenerator tycks den inte ha.

Själv mår jag bättre med att, de gånger fiskelyckan är så god att jag snabbt får vad jag vill ha, avsluta mitt fiske för att ägna mig åt annat. Själva utflykten behöver inte avbrytas men det finns ju så oerhört mycket annat man kan ägna sig åt än att hala upp och kasta tillbaka fisk. Det verkar, ärligt talat, något andefattigt. Bättre då att ägna tid och omsorg åt att ta vara på sin fångst på bästa sätt. Extra roligt är det de gånger omständigheterna medger att man tillagar och avnjuter den pinfärska fisken vid vattnet.

Andra må naturligtvis - inom lagens gränser - göra som de tycker känns bra för dem. Men jag vägrar att känna mig moraliskt underlägsen de som tillämpar C&R bara för att jag tar vara på min fångst.