Bara att böja sig

Det är bara att konstatera faktum och böja sig. När jag bestämt mig för att det var dags att komma igång med årets fiske så bestämde någon som har mer att säga till om att först ska vi nog ha litet riktig vinter. Som sagt, det är bara att böja sig. På bilden har jag lyckats få med nästan allt öppet vatten uppströms Elverksbron.

Uppskjutet

Det där med att fiska i ån får nog vänta till våren kommer för nu har vintern hittat hit. I helgen snöade det och var litet för kallt för att det skulle kännas inbjudande och nu har någon vridit ner termostaten ytterligare ett snäpp så att isen håller på att lägga sig där jag hade tänkt komma åt att kasta.

Mitchell 330 Otomatic

Den ikoniska haspelrulle som började sin tillvaro som Mitchell och senare fick modellnamnet 300 är den genom tiderna mest sålda haspelrullen. Den är också den rulle som varit i produktion längst. Och ingen vet ännu hur gammal en Mitchell 300 kan bli.

I mitten av femtiotalet, när rullen hunnit fylla tjugo, hade de fiffiga franska ingenjörerna uppfunnit en automatisk bygel. Automatiken innebaratt bygeln kunde opereras med högerhandens (kasthandens) pekfinger, dvs man behövde inte använda båda händerna för att förbereda ett kast. I princip är det samma finess som ett decennium senare gjorde (även) ABU:s 500-serie så populär bland (brittiska) matchmetare. 

Automatisk heter på franska automatique men på mitchellfranska heter det otomatic (vilket, med rätt betoning, är fonetiskt korrekt stavat). När modellprogrammet började växa och de olika modellerna fick nummer kom 300-modellen med automatbygel att tilldelas numret 330, Mitchell 330 Otomatic. Stressen i samhället ökade och rullar med högre utväxling började efterlysas och High Speed-versionen fick modellnumret 440.

Själv har jag inte bråttom när jag fiskar så 330:ans utväxling duger gott. För övrigt tar de flesta hem sina beten alldeles för fort, så varför de anser sig behöva hög utväxling på sina rullar förstår jag inte. Det gör nog inte de heller...  Så det är inte för att spara tid när bygeln ska öppnas jag gärna hänger en Mitchell 330 Otomatic under mitt metspö. Det gör jag därför att den, i likhet med sin manuella syskonrulle Mitchell 300, är en mycket trevlig rulle att fiska med. En god fiskekamrat, un bon coupain de peche, helt enkelt.

Sportfiske och fiskevård

Som sportfiskaren är man beroende av en god fiskevård. Detta har, under senare år, varit huvudanledningen till att jag valt att vara medlem i den organisation som kallar sig för Sportfiskarna men vars officiella namn är Sveriges fiskevårds- och sportfiskeförbund. Eftersom förbundet i olika sammanhang agerat och agerar på ett sätt som jag uppfattar vara oförenligt med de sportfiskeetiska reglerna - regler som "Sportfiskarna" av oklara skäl valt att göra sig av med - har jag, med tungt hjärta, ställt mig utanför. Dessbättre kan jag göra detta med gott, vad fiskevården beträffar, samvete eftersom det är möjligt att lämna motsvarande (eller större) bidrag till fiskevården genom att stötta någon av de fiskevårdsfonder förbundet administrerar. Då kan man (jag) ju också hoppas att utväxlingen på mitt bidrag, vad fiskevården beträffar, blir större än om min medlemsavgift försvinner i "den allmänna konkursen".

Ett sexpack 2

Från vänster: 2 st Hagmadraget 17 g, Salty 18 g,  Vicke 30 g och två Vicke 20 g.

För en dag vid kusten med öring i kikaren räcker betena ovan långt. Ofta(st) knyter jag på en av de 20 grams vickewobblerna och byter sedan inte om jag inte blir av med draget. Med trekroken utbytt mot en enkeldito monterad som på bilden händer det sällan. Hugger en havsöring (eller, för den delen,någon annan fisk) sitter enkelkroken nästan alltid säkert i överkäken vid mungipan vilket är så nära en garanti för landad fisk man kan komma.

Av någon anledning som jag inte begriper verkar öringarna gilla den röda med svart rygg. Funkar inte den så brukar grönt vara en bra färg. Behöver jag tio meter extra eller om motvinden är svårknyter jag på en 30-grammare och strömming är den tredje färgen på min öringpalett.

Hagmandraget är ett handgjort drag av samma typ som Gnosjö mfl, dvs ett sk blankdrag bestående av en tunn plåtskiva med bly pålött på baksidan. Färgerna på bilden ligger nära tobis och tånglake vilka ju båda ingår i kustöringens kostcirkel. Dessa drag kastar bra men går att fiska långsamt men ändå relativt ytligt. De ser inte mycket ut för världen men har en väldigt fin, vickande, gång.

I och för sig skulle det räcka så. Eller så kunde jag ta ett till Hagmandrag i en annan färg men nu blev det ett modernt (!) drag av den typ som kallas havsöringdrag, epoxidrag och an massa andra saker. Kort sagt rör det sig om ett mellanting av skeddrag och kustwobbler tillverkat i någon slags plastmaterial. Det här heter Salty, väger 18 gram och har mer eller mindre samma egenskaper och användningsområde som Hagmandraget. Skillnaden är att Salty sjunker långsammare och vid spinnstopp närmast svävar det.

Mitt sexpack för havsöring är präglat av att jag nästan alltid fiskar efter öring i grunda vatten. Från stranden eller utvadad (men sällan längre än till knädjupt) och det är sällan djupet är ens två meter där jag fiskar. Fiskar du under andra förhållanden ser antagligen ett optimalt sexpack annorlunda ut än vad mitt gör.

Basic, billig och bakbromsad = bra

Sådant här gammalt mög duger fint att fiska med. Nästan gratis är det också.

En haspelrulle ska nuförtiden vara en tämligen komplicerad historia. Ungefär som en modern bil. Fungerar bra så länge den gör det men mer eller mindre omöjlig att laga eller serva själv. Bilen är såpass dyr att man lämnar in den på verkstad när den strular. Rullen slänger man och köper en ny. Någon har säkert räknat på det...

Ändå ska rullen inte göra något annat eller mer komplicerat jobb än vad en rulle gjorde för några decennier sedan. Utan 14 kullager, utan IAR och utan en massa smådelar. På den tiden var en rulle en en okomplicerad historia. Mindre som kunde strula och en normalt händig person kunde såväl plocka isär som sätta i hop den.

Idag är det frambroms, dvs en i spolen monterad slirbroms som regleras med ett vred i rullens nos,som gäller. Det är bättre, sägs det. Inte för att jag begriper varför det skulle vara så. Däremot blir det,i vart fall om man ska ha en bra broms och några extra spolar (vilket man bör ha), dyrare. Någon har säkert räknat på det också...

Även om (jag är ingen ingenjör) en i spolen monterad broms,allt annat lika,är tekniskt överlägsen så är den bängligare att hantera. Och jag har hittills inte haft förmånen att kroka någon så stor och vildsint fisk att någon bakmonterad slirbroms inte varit fullt adekvat. Kanske kommer klimatförändringen att ge oss arter som Giant Trevally och annat i våra vatten och då får jag kanske tänka om,men för abborrar, gäddor, öringar och annat som simmar här känner jag mig fullt trygg med en bakmonterad broms.

Vill man ha en (eller flera) billig rulle så är mitt tips att titta efter en begagnad, gärna med att antal år på nacken, bakbromsad haspel som de på bilderna. Ingen av de rullarna kostade mig mer än vad linan jag fyllde dem med gjorde. De fungerar bra och är trevliga att fiska med. Men en mer modern fiskare än vad jag är skulle inte vilja ha dem om man så kastade dem efter honom.

När sådana här rullar dyker upp på tradera och liknande kostar frakten oftast lika mycket som eller mera än själva rullen. Därför är mitt råd att hålla ögonen öppna i second hand-butiker och på loppisar. Mitt PB är en Mitchell i (efter en lättare rengöring och uppsmörjning) nyskick för 20 kr.

Visst, det kan vara knepigt att få tag på reservdelar till en sådan här rulle men det är det även om man har köpt en ny, i vart fall om den inte havererar mer eller mindre omgående. Skillnaden är att det inte svider lika mycket i plånboken att nödgas kassera en rulle om kostat några tior.

Hur noga är det?

Matematik var inte mitt bästa ämne men man behöver inte vara någon stor matematiker för att förstå att de siffror som står att läsa på spolarna till fiskelinor sällan är sanna och ofta tycks vara rena fantasiprodukter. Dessutom utmanar de ofta löjet. Jag menar, det kan vara intressant att veta på ett ungefär hur mycket linan håller men när det anges på grammet (kilo med tre decimaler) så ställer åtminstone jag mig frågande.

En annan sak jag ställer mig frågande till är varför man avrundar 1,1782 mm (hur man nu kan mäta så exakt och den kvalitetskontroll som måste krävas för att angivelsen ska vara relevant får tanken att svindla) till 0,17 mm. Plötsligt är det, tydligen, inte längre så noga?

Billigt!

Nej, jag har inte kluddat på kortet. Det 

är förpackat i en sk zip-lockplastpåse.

Visst,det går att ruinera sig även på sportfiske. Man kan resa jorden runt, köpa stor båt med dito motor, trailer och SUV, ekolod och alla möjliga tillbehör. Det går även bra att förköpa sig på spön, rullar beten, vadare och en oändlig mängd "oumbärliga" prylar fiskeindustrin gör sitt yttersta för att sälja på oss.I den missionen är de understödda av sportfiskepressen. Till och med förbundsorganet . Svensk Fiske - framstår mer som ett annonsblad än en seriös tidskrift. I alla fall om man jämför med hur det var förr. Faktum är att bläddrar man i en Napp&Nytt från tidigt sjuttiotal så finner man att balansen mellan reklam och informativa artiklar i vad som då var en reklambroschyr är ungefär densamma som för vad idag kallas för en tidning.

Ändå är, påstår jag, eller kan åtminstone sportfiske vara en mycket billig fritidssyssla. Är man skicklig, har en gnutta flax och äter fisk så kan man till och med gå plus rent ekonomiskt,åtminstone så länge man inte slänger in timpenningen i kalkylen.

Tillträde till fiskevattnet är ofta gratis. Eller så gott som gratis. Mitt årskort för hemmavattnen (se bilden) gick även i år loss på 200 kr. Inte mycket att bråka om och för jämförelsens skull kan nämnas att, när jag plockat på mig några readrag (som jag egentligen inte behöver) det kom att bli 480 kr som slogs in på kvittot...

Mest fiskar jag vid kusten, dvs i Östersjön, och för det nöjet betalar jag här i Sverige ingenting alls och kanske runt 100 euro för mina åländska fiskekort. Vårt fria handredskapsfiske tycker jag är i grunden bra men frågan är om det är rimligt att det ska vara en fri nyttighet? För vattenägare här i Storstockholms relativa närhet är ju fiskevård, särskilt om den skulle vara framgångsrik, bokstavligen som att kasta pengar i sjön för en vik som får rykte om sig att hålla grov eller mycket gädda eller en fjärd där det är lätt att få gös drar till sig sk guider och i deras svallvågor andra båtburna entusiaster som en magnet attraherar järnfilspån. Kanske (antagligen) är det därför som fisket i de åländska kustvattnen ofta(st) är bättre? Inte för att jag vill att vi ska importera deras otroligt råddiga system där man får lägga ned lika mycket möda på att lista ut vilket kort man behöver för att fiska på en viss plats som på att överlista fisken, men jag skulle utan vidare kunna tänka mig att lägga en eller annan tusenlapp för privilegiet att få fiska "fritt" förutsatt att dessa pengar användes till aktiv fiskevård och förvaltning av bestånden. Men dt är lätt att säga tulipanaros...

Je ne regrette rien

Att ångra sig är inte något produktiv sysselsättning. Nästan lika värdelöst som det är att oroa sig. Däremot ska man lära av sina misstag. Själv gjorde jag ett i lördags. Israpporter och andra meteorologiska underrättelser gjorde att jag ställde in en planerad tur till kusten för att jaga öring. 

Plan B var att kasta litet i ån men vädret lockade mindre än vad OS-sändningarna gjorde så jag kom inte längre än till Dogger (där jag köpte ett nytt fiskekort). En kompis som prioriterade annorlunda berättade just för mig att han, när jag låg på soffan och glodde på TV:n, fick sex öringar (varav en "riktigt stor").

Jag ångrar, likt Piaf, ingenting men nog var det ändå ett j*vligt tveksamt beslut jag tog, det måste jag medge...

Grönt ljus... för skarpsill och skrubbskädda

Situationen för min älskade Östersjö de fiskar som bor i den gör mig gråtfärdig. Nu senast läste jag, som den miljömupp jag är (gammal fältbiolog och första gången jag fick rösta var det mot kärnkraften) WWF:s fiskguide (2010 års upplaga). Skarpsill och skrubbskädda var de enda arter jag hittade som fick grönt ljus. Möjligen även rödspätta (om den inte fångats med bottentrål och det använder jag aldrig). Så jag får väl skola om mig till plattfiskmetare (men undvika de så goda piggvararna).

Fisken och vi, 1

Det som mest förändrats under den tid jag räknat mig som sportfiskare är förhållningssättet till själva objektet för vår sport, dvs fisken. När jag växte upp var det närmast självklart att fångsten, om det blev någon, skulle hamna på familjens matbord. Det gällde inte bara den familj jag tillhörde utan var den helt förhärskande uppfattningen, närmast en självklarhet. Lika självklart var att man inte tog upp mer än vad man kunde ta vara på och att man avlivade sin fångst så snabbt och smärtfritt som möjligt. Att låta en fisk ligga och sprattla på durken tills den självdog gjorde ingen sportfiskare. Inte heller ansågs det vara sportfiske att fylla sin frysbox. Åtminstone gjorde man det i omgångar.

Nu var det ju mera sällan man fick mer än vad man behövde och de gånger jag tvingades avbryta mitt fiske tidigare än jag hade önskat för den sakens skull är lätt räknade. Å andra sidan så hör jag till dem som tycker att det är en lyckad fisketur även om en skaplig fisk skulle hugga i första kastet och jag förstår inte riktigt tjusningen i att hala upp ett dussin eller fler gäddor samma dag. Det tycks mig, uppriktigt sagt, en aning själlöst och enahanda och gör mig varken till en bättre fiskare eller min fiskeupplevelse bättre. Och alldeles oavsett om fisken tar skada av det eller inte så är det något som skaver i mig när det handlar om att dra upp fisk och släppa den åter bara för mitt höga nöjes skull. Det känns helt enkelt inte rätt.

En stor del av sporten i sportfiske bestod i att använda så lätta redskap som situationen medger. Värdet av en fångst, säg en trekilosgädda, ansågs vara högre om den tagits på lätt haspelutrustning än om den halats upp med tvåhandsspö, multirulle och 0,45 lina. Samtidigt var det en oskriven regel att det var dålig sport att använda alltför klena don. Fisken skulle ha en sportslig chans att besegra fiskaren men den senare skulle,om han skötte sin kort, så gott  som alltid avgå med segern.

Georg Lööf med sin rekordgädda.

Det fanns också en utbredd föreställning, att små drag var effektiva även när det gällde att locka stor fisk. Särskilt när fisken var trög att hugga rekommenderades av experterna att försöka erbjuda den ett mindre, mer lockande, bete. Svenska husgudar som Gunnar Sandström, Curt Lindhé och Nils Färnström såväl som utländska auktoriteter som Eugene Burns präntade in det i oss. Föreställningen bevisades också av fångster som den 22,5-kilos mälargädda, tagen på en liten Mepps Mino spinnare (en Aglia med en liten gummifisk) av Georg Lööf sommaren 1973 som länge gällde som officiellt svenskt sportfiskerekord för arten. Drillningen lär ha tagit bortåt en timme och hur det påverkade fiskens överlevnadschanser vid återutsättning var en akademisk fråga. Rekordfiskar måste dåförtiden vägas på krönt våg för att godkännas så avlivning var mer eller mindre obligatorisk.

Fortsättning följer...

De är inte som vi

"Think like a fish" är en slogan någon redskapstillverkare använt. Hur de tänkte vet jag inte men jag är ganska övertygad om att fiskar inte gör det. Tänker, alltså. Däremot tänker redskapstillverkare och fiskare och ofta tänker vi alldeles för mycket. Det är, som jag ser det, bra att veta att fisken ofta hugger på ett visst bete men det är inte nödvändigt att veta varför den gör det. Eller ens möjligt, för de är inte som vi.

Så hur fisken uppfattar den typ av bete som syns på bilderna lär vi aldrig få veta. Men det räcker,åtminstone för min del, gott att veta att den hugger på det. Betet är vad som på nusvenska kallas soft stick bait (=mjukt pinnbete). Ofta kallas det senko (vilket är ett varumärke) och det brukar beskrivas som en maskimitation. Här är vi inne på övertänk igen. Just senkon sägs, för övrigt, vara inspirerad av formen på en penna. Men det låter förstås inte lika rimligt att fiska med en pennimitation som med en maskimitation.

Men tänk inte mask. Eller gör det, om du vill, men låt inte föreställningen att det är en maskimitation du fiskar med begränsa dig. Du kan lika gärna låtsas att det är en imitation av en betesfisk. Eller ett mjukplastbete som fångar fisk.

Fördelarna med beten av senkotyp är deras mångsidighet. De kan riggas på ett närmast oändligt antal olika sätt och fiskas på ännu fler. Och de kan användas vid fiske efter alla fiskar som kan fångas med atificiella beten.

Ett sexpack

Sexpack ska man ha, har jag hört. Mitt förslag ser ni ovan. Med det i fickan (helst i en ask så att inte krokarna fastnar i mig eller kläderna) och ett haspelspö så har jag vad som behövs för en trevlig fisketur en lagom fin sommardag. Spinnarna (gamla favoriten ABU Reflex) är i vikterna 7 och 12 gram och skeddragen (klassikern Utö) väger 16 gram. Det översta av utödragen är av Betes tillverkning och i något tunnare plåt med hamrad utsida och förgylld insida (ett av de bästa gäddrag som finns). Det mässingsfärgade är omärkt och av okänt ursprung och det nedre  "Utö" men bär ingen annan märkning.

Färgerna är en lagom blandning och dragen är av typer och i storlekar som fungerar för såväl gädda och gös som abborre. Skulle jag komplettera så blev det med ett lagom stort kastflöte, några metkrokar och en liten ask kluvna blyhagel så att jag kan växla över till mete om abborren är svårflirtad eller om jag skulle bli trött i kastarmen.

Sexpacket är också ett lagom komplement till packningen nedan. 72 gram ger utrymme även för flöte mm utan att utrustningen spränger halvkilosgränsen.

Om elefanter, ryggsäckar och bärare

Alla känner väl till hur  man, enligt den gamla vitsen, får in fyra elefanter i en folkvagn? (För er som till äventyrs inte kan knepet så är det två fram och två bak.) En mer relevant fråga är ofta hur man ska få med sin fiskeutrustning, särskilt spöt. 

Själv är jag något av minimalist när det gäller bagage. Jag gillar helt enkelt inte att behöva släpa på en massa tung packning. Därför köpte jag för några år sedan en liten ryggsäck (en Marmot Ultra Kompressor) som dessutom är väldigt behaglig att bära. Med en liten ryggsäck (principen är detsamma för väskor) får man inte med sig en massa onödiga prylar. För - handen på hjärtat - nog packar väl de flesta enligt principen att vi fyller väskan (och sedan ber någon sätta sig på den så att vi får igen locket)? I så fall är lösningen inte en större väska, tro mig.

Hursomhelst, min rygga ska (vill jag minnas) rymma 22 liter och med den begränsningen har jag fått med mig vad jag behöver för allt från dagsutflykter till veckolånga utlandsresor. Ett åttafots telespö går lätt ned i säcken (och tar inte stor plats. Jag har ett liknande niofotsspö som faktiskt är ännu kortare i hopfällt skick. Spöt på bilden väger 95 gram. Lägg till en rulle (säg 300 gram) och litet andra prylar (flöte, några krokar, sänken och kanske några drag/konstbeten) så har du en komplett utrustning som väger in runt halvkilot. Skulle man behöva mer drag eller andra beten så kan de oftast skaffas på plats. Multiverktyg och/eller fällkniv ingår ju i den övriga packningen, eller hur? Det är bara nybörjare som beger sig hemifrån utan korkskruv och en karl är, det lärde mig salig far, oklädd utan kniv.

Hör du till dem om reser som brittiska upptäcktsresanden under kolonialtiden, dvs som om du hade ett tåg av inhyrda bärare, kan du naturligtvis bortse från mina tips och synpunkter. I vart fall om du har bärare...

Mr. Charles Big Guy

Mr. Charles Big Guy 2000 (till vänster i bild) och 1000 (till höger)

De flesta av oss fiskar idag med billiga rullar tillverkade i Kina. Vi kanske har betalat dyrt för dem och det kanske står Penn, ABU eller något annat välkänt namn på dem men det är fortfarande, i de flesta fall, billiga rullar från Kina. OK, ibland är de gjorda i något annat asiatiskt land men den tid då skickliga franska, svenska och tyska verkstadsarbetare satt och skruvade ihop rullar är, dessvärre, svunnen.

Naturligtvis heter de nya rullarna inte alltid D.A.M., Mitchell eller något annat som känns gammalt och tryggt utan de kan ha namn med en massa y:n och ng:n som vi inte kan uttala och som antagligen betyder något på mandarin. Så heter ofta rullar - ibland identiska med de som det sitter någon för oss mer välkänd tillverkares logga på - om man köper dem via nätet.  Eller så hittar någon på ett nytt varumärke. Som Mr. Charles.

Vem Mr. Charles är har jag ingen aning om. Om han ens finns. Fast den frågan kan man ju med visst fog ställa sig även om ABU mfl. De kanske finns i någon mening men de är inte vad de varit. Så, alltså, Mr. Charles.

Jag satt en kväll för någon månad sedan och bläddrade i traderas rullannonser och såg en modell som fångade mitt intresse. Den hette Mr. Charles Big Guy 1000 och kostade runt 300 svenska kronor (inklusive frakt). Jag beställde en och samtidigt en av den något större modellen Big Guy 2000.

Det som fångade mitt intresse var spolens design som är motsatsen till de breda spolar med relativt liten diameter som går tillbaka på Mitchell (300) och, via Daiwas grisnosrullar, lett fram till vad som nu sitter på de flesta nya haspelrullar. Spolen på Big Guy-rullarna är designad precis tvärtom. Den är smal och har stor diameter. Det är ett koncept jag vet fungerar mycket bra. Jag har nämligen en (kinabyggd) D.A.M. Quick A-head 200 som är designad enligt samma princip och den såväl kastar som fungerar i andra avseenden mycket väl. Pfleuger har en liknande rulle som heter Arbor. Om den skriver de: "Line comes off Pflueger's large-arbor spool in larger coils, ensuring less memory in your superline and taming the most stubborn fluorocarbon lines." En annan rulle med stor och smal spole är U.S. Reel Super Caster. Om den sistnämnda och om de påstådda fördelarna (längre kast och mindre tvinning av linan) med designen kan man läsa här. Hur mina nya rullar fungerar ber jag att få återkomma till. 

För dagen kan jag bara redovisa mina intryck efter att ha packat upp rullarna. Det här är alltså ett "unboxing"-inlägg... Rullarna anlände hela i kartonger av enklaste modell (redan slängda). Kartongerna var förpackade i bubbelplast i en grå plastpåse. I kartongerna låg rullarna (i varsin genomskinlig plastpåse) och ingenting mer. Hur rullarna ser ut kan ni själv se på bilderna ovan. De ger, när man tittar närmare på och hanterar dem, intryck av att vara väl hopkomna. Ingenting skramlar, rasslar eller kärvar. Inga kosmetiska defekter. Spole, bygel, lintrissa och vev ser alla ut att vara av god kvalitet. Varför man valt att lacka veven svart vet jag inte. Kanske är det ett sk design statement? Hur som helst så är det en rejäl vev med en dito knopp av sådant där hårt skummaterial som är skönt att hålla i även när det är kallt och som inte blir halt om det blir blött (så plus för det).

Idag hinner jag dessvärre inte ge mg ut och fiska så provkastning får anstå. Den mindre av rullarna har jag i alla fall fyllt med Fireline Crystal 0,12 mm och hittar jag bara spolen med 0,16 mm så ska även storebror få sitt.

INNO bombarda

Danskarna och deras kustfiske ska man hålla koll på. De ligger ofta före oss. Så var det redan på sjuttiotalet då man i den då eminenta FiskeJournalen kunde läsa bla Jens Ploug Hansens intressanta artiklar om företeelser som Fyns kystwobbler, lätta, långa haspelspön byggda på flugspöklingor (jodå, jag byggde ett själv...) och annat medan vi här oftast dängde med Gnosjö och Toby med våra Fiske 3-klassade niofotare.

Överst till höger ett 30-grams Kinetic intermediate bombardaflöte riggat med Darts sk bomba-stick. Till vänster två stycken INNO bombarbaflöten (det övre ett intermediate och det undre ett flytande), båda i vikten 35 gram, och mellan dem en INNO-sticka.

Även när det handlar om bombardafiske är danskarna föregångare och från Danmark kommer det kompakta bombardaflöte som heter INNO, designat av Martin Buch. Det är avsett att riggas med den speciella sticka (INNO-stickan) och,i förhållande till hur de bombardor vi är vana vid, så att säga bakvänt, dvs tafsen med flugan (eller vad man nu har för bete) fästs med en ögla i stickans ände medan huvudlinan fästs i det beteslås som fixerar flöteskroppen på stickan.Detta ger (enligt tillverkaren) två fördelar. Stickan minskar risken för trassel. Det verkar rimligt då vi ju redan använder olika typer av plaströr (som det som syns på bilden ovan) just för att undvika att tafsen snor sig runt bombardan och/eller huvudlinan. Vidare är det enkel att, genom att öppna beteslåset, byta flöteskropp (till en annan vikt eller från flytande till någon sjunkande variant) utan att behöva knyta om hela tacklet.

Hur det hela fungerar i praktiken kan jag inte yttra mig om då jag ännu inte hunnit testa mina nyförvärv, men var inte orolig. Rapport kommer.

Ej medlem i Sportfiskarna

I brevlådan låg fakturan från min sportfiskeklubb. Jag skrev ett mail för några veckor sedan till dess medlemsansvarige om att jag ville fortsätta vara med i klubben men att jag och Sportfiskarna sagt upp bekantskapen. De vill inte ens föra en civiliserad diskussion med mig och en organisation som förhåller sig så till en medlem lämnar man naturligtvis illa kvickt. Och på min faktura står nu "Ej medlem i Sportfiskarna". 

Det känns bra att vara med i den lokala klubben och nu ska jag bara komma ihåg att förnya mitt fiskekort i dess vatten. I Norrtäljeån, uppströms flugfiskesträckan, fångades i helgen en 3,5-kilos, mera blank än brun, öring. Där ser man ju aldrig någon fiska, men jag och han som tog den snackade om just det helgen innan och han gick resolut från ord till handling. Det är bara att lyfta på fiskehatten och gratulera!