En annan egenhet med flätlinorna var (och är dessvärre fortfarande) att man sällan kan lita på uppgifterna om hur starka de är. De kan hålla halva den på förpackningen angivna brottstyrkan. Eller tåla dubbelt så mycket.
Ungefär samtidigt med flätlinorna kom Fireline som inte var (eller är) flätad utan består av sammansmälta fibrer (av samma material som de flesta flätlinorna). Fireline har styrkan och stumheten gemensamma med flätlinorna men delvis annorlunda egenskaper. Bland annat är den i princip platt, dvs har formen av ett långt och smalt band, snarare än rund.
En sak de nya linorna har gemensamt är att många av de knutar som fungerar bra för monofil nylon inte är tillförlitliga för flätlinor, så många fick lära om. Hur som helst, när sportfiskarna vant sig vid de nya linorna och deras egenheter så släppte Berkley en lina som varken är en flätlina eller en ihopsmält (fused) lina utan består av molekylärt (fråga mig inte hur) sammanfogade dyneemafibrer. Det var ingen hejd på hur tunn, stark och långkastande den linan - Nanofil - var enligt reklamen.
Få linor har fått ett så blandat mottagande som Nanofil. Det beror nog mycket på hur den marknadsfördes och att många därför köpte den med felaktiga förväntningar. Det Berkley borde haft vett och förstånd att göra är att marknadsföra den som en speciallina (en nischprodukt, om man så vill) för lätt haspelfiske. Till det är den nämligen suverän och, enligt min uppfattning, jämte monofil nylonlina det bästa alternativet. Lyckligtvis är det, lätt haspelfiske, vad jag till övervägande delen ägnar mig åt.
Vad var det då som gick fel vid lanseringen av denna, för sitt ändamål, alldeles förträffliga lina? Utöver att man inte gjorde klar vad den var lämpad för utan, med meningslösa slogans som "The Next Generation In Fishing Line" och påståenden om att den var oerhört tunn och stark samt kastade bättre än andra linor, försökte sälja den som i största allmänhet bättre i alla avseenden än existerande linor (vilket den inte var) så lyckades man heller inte förklara hur känslig linan är för hur man gör knutar med den eller vilken dess brottstyrka egentligen var. I det senare avseendet lyckades man genom att släppa (på förpackningar, sin hemsida och i reklam) skiftande, motsägelsefulla och svårbegripliga uppgifter. Det hela var som en veritabel desinformationskampanj och förvirringen blev också total.
Låt mig ta ett exempel. Nanofil i dimensionen 0,134 mm. Det första som är märkligt är att det är en diameter som inte verkar finnas,åtminstone existerar den inte på Berkleys hemsida. Där hittar man det jänkarna kallar 6 lbs/2,7 kg break strength med en angiven diameter om 0.005in/0,12 mm och 8 lbs/3,6 kg i dimensionen 0.006in/0,15 mm. Den mystiska dimensionen 0,134 mm (hur mäter man så exakt?) har ingen angiven brottstyrka men på spolen står "3,132 kg (alltså åter en absurt exakt uppgift) med,i finstilt text under "Avg. Knot Strength" (Är Det Någon Som Begriper Hur Amerikaner Använder Versaler?), dvs genomsnittlig knutstyrka.
Eftersom man alltid har åtminstone någon knut när man använder en lina för att fiska med så är det naturligtvis en i högsta grad relevant uppgift vad linan tål i knutet skick. Men vad betyder, i sammanhanget, genomsnittlig? Har man gjort knutar, allt från sådana som utförts enligt konstens alla regler och största noggrannhet till riktigt usla och slarviga för att sedan räkna fram ett genomsnitt? Eller har man bara mätt en typ av knut? Vilken i så fall? Och vilken är linans brottstyrka utan knut? Den uppgiften är ju intressant för att man ska få en uppfattning om hur knutsäker linan är. Skulle det vara så att styrkan minskar till hälften när man gör en knut så är det, i vart fall som jag ser det, något allvarligt fel med själva linan. Eller knuten.
Den kände (och erfarne) fiskaren Henry Gilbey testade (den då nya) Nanofil - i just dimensionen 0,134 mm - 2012 och har redovisat sina intryck i sin blogg. Men han skriver ingenting om 3,132 kg Avg. Knot Strength utan "the spool of NanoFil that I was given is the 6.9kg - essentially 15lb breaking strain to you and I". Det är en rimlig angivelse och jag uppfattar att linan, som ju fallet oftast är, håller för något mer än så. Men kan det vara så att brottstyrkan,angiven på konventionellt sätt, är 6,9 kg men linans knutegenskaper är så genomusla att den genomsnittliga knutstyrkan bara är 3,1 kg? Har Berkley verkligen släppt en så misslyckad produkt?
Det är inte min uppfattning. Precis som med andra "hala" och tunna linor måste man vara väldigt noggrann när man gör knutarna, blöta linan (med saliv) och dra åt dem varsamt. Men gör man så är det inga problem. Jag använder dubbel Uni (för att skarva ihop nanofilen med nylonbackingen), Slim Beauty (för att skarva ihop nanofilen med nylon- eller FC-tafsen) och dubbel Palomar (när jag fäster nanofilen direkt i tex ett lekande) och de knutarna kan jag lita på. Gilbey relaterar inte heller några problem med linans knutegenskaper. Tvärtom skriver han, i början av sin recension "first off, I have had no problems at all with knotting this Berkley NanoFil".
Nu tycks Berkley ha gett upp om den lina som för bara några år sedan var "nästa generation". Det är synd. Även om man lyckades göra en sanslös röra av lanseringen så är det en väldigt trevlig lina att fiska med (när man inte använder nylon). Den är känslig, trasslar inte och kastar bra. Dessutom är den tyst, dvs väsnas inte mot spöringar eller linförare. Det är en egenskap jag uppskattar eftersom mitt fiske ofta mest är en förevändning för att få vara ute i och njuta av naturen. Så jag har bunkrat upp med några bulkspolar (á 1.800 meter) i de dimensioner jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar