Telespö?

Jag har fotograferat lika länge som jag fiskat och fick min först kamera (en enkel Kodak Instamatic) innan jag fick mitt första kastspö. När det handlar om kameror är jag rätt kräsen. Det där att fotografera med mobiltelefonen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om men många gör det. Jag själv också, ibland. För det finns en tumregel när det handlar om kameror som säger att de bästa bilderna tar man med den kamera man har till hands. Den regeln är svår att komma runt och den kan appliceras även på till exempel fiskeutrustning. Den enda utrustning man i en given situation kan fånga fisk med är den man har till hands. Råkar det vara ett metspö skuret ur en hasselbuske som man håller i handen där man står på en brygga så är det tusen gånger bättre än det super-duper kolfiberspö med jättefin rulle man har hemma.

Fladen Fishing Vantage Classic Tele 240. Åtta fot utdraget, transportlängd 65 cm.

Mobiltelefonens popularitet som kamera beror naturligtvis på att de flesta av oss alltid har den till hands medan våra systemkameror oftast, om vi inte är yrkesfotografer, befinner sig någon annanstans än vad vi själva gör när det vi vill föreviga dyker upp. Med fiskegrejor är det ungefär som med systemkameror. Har man inte gett sig ut på en fisketur så har man dem sällan till hands om att tillfälle att fiska skulle dyka upp. Är spöt otympligt (som en tvådelat tolvfotare) så riskerar det att bli bortprioriterat när man gör packningen för utlandsresan eller bara för en weekend på västkusten för att hälsa på släkt eller vänner. Även under en cykeltur på sommaren ter sig ett spö ofta bängligt att transportera.

Prydligt detaljarbete med bla snygga lindningar och spöringar som ser förtroendeingivande ut.

Problemet är spöts längd. Ofta vill man ju ha ett hyfsat långt spö när man ska fiska och då blir den sk transportlängden oundvikligen rätt lång även om det är tvådelat (vilket ju är det vanligaste). Ett tvådelat åttafots spö är litet drygt fyra fot när man tagit isär det. Fyra fot är 120 cm och drygt fyra fot ungefär 130 cm. Det låter kanske inte långt men i en liten (eller fullpackad) personbil är det inte helt oproblematiskt. Reser man med allmänna transportmedel är det tillräckligt långt för att ställa till bekymmer eller i värsta fall komma i kläm (och vara obrukbart när man kommer fram).

Den skjutbara spöring man ofta ser på den översta sektionen på telespön kan ofta vara ett rpoblem. Förr var den hylsa på vilken ringen är monterad ofta av metall, vilket gav brottanvisningar och med tiden spöbbrott, men på det här spöt sitter ringenpåen lång och mjuk hylsa. Ser snyggt ut och bör fungera väl.

Dessbättre finns flerdelade - tre-, fyr eller till och med sexdelade - spön att tillgå, sk plockepinnspön. Det finns också teleskopiska (utdragbara) spön. Naturligtvis försvagas en spöklinga av delningar och dessa påverkar även spöts aktion negativt. Idealet vore alltså ett odelat spö men då är det också mer eller mindre omöjligt att transportera (och flygresor till spännande fiskevatten kan man helt glömma).

Flerdelade spön kunde man göra redan på splitcanetiden (splitcane är spön tillverkade av lamellimmad bambu och alltså massiva) medan telespöna förutsätter rörbyggda klingor. De dök upp på sjuttiotalet och fick snabbt ett dåligt rykte. Sedan dess har en del hänt, på gott och ont. En annan faktor är att telespön här i landet betraktas som dåliga är att de av någon anledning av tillverkare och importörer placerats i lågprissegmentet och därför kommit att betraktas som billigt skräp och mer eller mindre odugliga för seriöst fiske. När sedan kolfiber tog över som spömaterial blev det än värre eftersom man fortsatte att hålla priserna nere och därmed fick än större kvalitetsproblem än när man gjorde billiga spön av glasfiber. I någon mening får man ju vad man betalar för och att ett spö för 250 kronor sällan eller aldrig kan mäta sig med ett som kostar 2.500kr är ju inte i sig förvånande.

Rullfäste och korkgrepp av enkelt utförande men i god kvalitet.

Nu går det dessbättre att hitta telespön i vettig kvalitet (även på den svenska marknaden).Spöt på bilderna - Fladen Fishing Vantage Classic Tele 240 - verkar vara ett sådant. Katalogpriset är 549 kr vilket är relativt högt för ett telespö (och för det som lågprismärke betraktade Fladen Fishings produkter som här i landet ofta hittas på Ö&B och liknande lågprisoutlets) men just den detaljen ger mig hopp om att det ska hålla en någotsånär kvalitet och de intryck jag fått vid en noggrann inspektion och provfiske (det nappade dessvärre inte men det beror nog inte på spöt) är genomgående goda. Ett sådant spö med en "gammal" daiwarulle bor nu i bakluckan på min bil, redo för fiske inom mindre än en minut om tillfälle skulle yppa sig. Spöt ryms även i min ryggsäck liksom i min resväska så nästa gång jag reser till Portugal (eller vart det nu kan bli) så kommer det säkert att få följa med.

En ytterligare fördel med telespön är att de kan förvaras/transporteras mer eller mindre helt upptacklade. Spöt på bilden - ett Titan Minitel från Grauvell, 10 fot i utdraget skick och klassat för kastvikter upp till 60 gram, är förberett för kustmete och allt som återstår är att fästa en lämplig tafs med krok, agna, ställa in flötesstoppet på önskat djup och kasta. Minitel heter det eftersom transportlängden är blygsamma 52 (!) cm. Detta medför vissa kompromisser som ett kort bakgrepp och att den nedersta spöringen hamnar väl nära rullen vilket är en nackdel om man använder haspelrulle. Å andra sidan har spöt så många ringar att det fungerar lika bra med multirulle. Man får helt enkelt ta det onda med det goda och i det här fallet är det de goda sidorna som väger över. Spöt har jag köpt från waveinn.com. Rullen är en gammal (från sextiotalet) Daiwa 8300 som fortfarande fungerar oklanderligt.