Sidor

söndag 5 november 2017

Superlinor? 2

När de heldragna nylonlinorna kom tappades många fiskar och förlorades många drag till följd av att knutarna gick upp. De nya linorna krävde nya knutar. Snart hade alla (eller så gott som alla) lärt sig att knyta blod- och clinchknutar och vikten av att blöta linan innan knuten drogs åt. Så kom då flätlinorna och historien upprepade sig, som den ju brukar göra. Man svor över hur odugliga de nya linorna var att hålla knutarna tills man lärt sig de nya knutar som behövdes och snart kunde alla (eller så gott som alla) knyta palomar- och UNI-knutar.

Vissa av de nya linorna är extra känsliga för hur knutarna görs, tex Nanofil (som annars är en av de i mitt tycke trevligaste) kräver alldeles extra omsorg när knutarna görs (och hur noggrann man än varit så är det klokt att provdra knutarna litet extra och en liten droppe superlim som en extra fösäkring är sällan fel).

Att de flesta flätlinorna är så gott som helt oelastiska (stumma) brukar framhållas som deras kansk främsta fördel. Detta gör att minsta nafs i betesänden av linan känns. Visst ligger det något i detta och vid fiske på stora djup är det säkert en avgörande fördel. Vid fiske på kortare håll, som ju normalt kastfiske oftast handlar om, är en modern heldragen nylonlina enligt min uppfattning tillräckligt känslig. Det gäller särskilt när man, som jag, är uppväxt med elastiska linor. Med en stum lina gör man mothugg för ofta, för tidigt och för hårt, åtminstone tills man lärt sig. Drillningen blir, det är i alla fall min erfarenhet, säkrare med en elastisk lina som tar upp fiskens knyckar utan att fresta alltför mycket på krokfästet eller den övriga utrustningen. Det är förvånansvärt mycket ett tiotal meter nylonlina kan absorbera utan att brista. Elasticiteten innebär ju att brottstyrkan kan överskridas flera gånger om utan att linan brister så länge den inte är helt uttänjd. En stum lina brister genast när den dragkraft som verkar på den överskrider dess brottstyrka. Detta kan till viss del kompenseras med en högre brottstyrka men då blir oundvikligen påfrestningarna på spö och rulle större. Är spöt mjukt och med en djup (långsam) aktion kan det i viss mån fungera som stötdämpare men modet föreskriver lätta och relativt styva spön med snabb aktion. Spöbrott är, av någon anledning, mycket vanligare nuförtiden...

Den 0,35 mm damyllina jag hade på min ABU 333 i början av sjuttiotalet (inte tusan hade man råd att byta lina varje säsong!) när jag fiskade  efter torsk och gädda höll, om jag minns  rätt mellan fem och sex kilo. Låt oss säga att brottstyrkan var angiven till 5,5 kg. Det räckte mer än väl för att dra upp ganska stora fiskar och en hel del tångruskor och grövre lina än så fann jag aldrig skäl att använda. Bredvid datorn ligger just nu en spole med Damyl som är ungefär 45 år yngre. Den heter Power Trout System och är överdragen med fluorocarbon. Diametern är 0,25 mm och brottstyrkan angiven till 6,0 kg. Jag ska förse en av mina "gamla" Cardinal C4 med ny lina inför senhöstfisket efter havsöring och väljer mellan den linan (som är ny för mig), Trabucco XP och Sufix XL Strong. De båda senare (som är gamla bekanta. för att inte säga favoriter) ska hålla för 5,8 respektive 5,4 kg, dvs är lika starka som eller något starkare än den 0,35-lina jag fiskade gädda med på sjuttiotalet (och då finns det ännu starkare  nylonlinor på marknaden). Den främsta anledningen till att jag ofta använde 0,35 och inte 0,30 mm vid just gäddfisket var inte själva brottstyrkan utan att den grövre linan var något stummare (dvs den hade säkert samma elasticitetskoefficent men man fick ta i mer för att den skulle töja sig) och gjorde det lättare att sätta det vid gäddfiske så kritiska mothugget. De moderna linorna är mindre uttalat elastiska än dåtidens och de jag nämnt är (eller ska vara såvitt avser damylen som jag ännu inte testat) tämligen stumma. På trabuccolinans spole anges detta med orden "Direct Bait Control". Hur som helst, jämfört med vad som fanns att tillgå när jag började min sportfiskarkarriär så är dagens nylonlinor (i vart fall de bättre av dem) minst lika mycket superlinor som de flätlinor som är så populära.

En positiv sak som flätlinorna fört med sig är att folk plötsligt är beredda att betala för en bra lina. En förpackning om 100-150 meter flätlina kostar ju ofta runt 300 kr och även de dyraste nylonlinorna framstår i jämförelse med detta som något av lågkostnadsalternativ.

Så, vart vill jag komma? Vilken är min slutsats? Jo, den är att när det handlar om linor så är det mesta avsevärt mycket bättre nu än vad det var förr (nu blev ni väl allt litet förvånade?!). Vi har tillgång inte bara till nästan löjligt bra heldragna nylonlinor utan även till en mängd olika "flätlinor" och dessutom sk flurorcarbonlinor (som jag inte särskilt behandlat i de här inläggen). Kort sagt så har vi möjlighet att anpassa linvalet efter det fiske vi vill bedriva på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Men då måste man förstås veta tillräckligt för att kunna göra rätt, eller åtminstone hyfsat intelligenta, val och de flesta använder väl fortfarande den lina som satt påspolad när de köpte rullen...


edit 171110. Såg just en lina för surfcasting (medelhavsmodellen) i dimensionen 0,16 mm med angiven brottstyrka 4,6 kg! Måste naturligtvis införskaffas och testas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar