Saker som hände på sjuttiotalet

Så som jag i mitt förra inlägg beskrev sjuttiotalets gäddfiske hade det sett ut även under sextiotalet, dvs alltsedan Abumatic gjort sin entré under femtiotalets sista år. Men redan i början av sjuttiotalet började det hända saker. Det fanns de,bland dessa Leif Engström, som fiskade efter gädda (och stooor gädda) på ett helt annorlunda sätt än vad den bedövande majoriteten av landets sportfiskande befolkning gjorde. Med jättestora (efter den tidens mått) wobblers, med kraftiga tvåhandsspön, med ambassadeurrullar fyllda med flätad dacronlina. De höll sig inte bara i vikarna, längs vasskanterna och på grynntopparna utan sökte efter fisken i alla vattenskikt. Systematiskt. Närmast vetenskapligt. Detta fick jag och alla andra som var intresserade veta 1972 då Engströms bok "Gäddfiskarens specialknep" fanns på boklådediskarna. Och på biblioteken, där jag lånade och lånade om boken och läste och läste om den tills jag kunde recitera långa stycken både framlänges och baklänges.

Fast varken jag eller de flesta andra anammade på en gång (eller alls) gäddprofessorns teser. Själv fortsatte jag att nöta med min ABU 333:a, mitt sexochenhalvfots massiva glasfiberspö och mina Utödrag. Dock omsatte jag, successivt, delar av den nya läran i praktisk tillämpning. Till exempel började jag söka efter gädda på djupare vatten vilket visade sig vara ett vinnande koncept när fisket bedrevs soliga sommardagar. Men med min utrustning var det inte aktuellt med några Cisco Kid eller trolling utan djupet angreps med ABU:s Mörrumspinnare (18 gram var den tyngsta som fanns då och färgen var BGL). Något ekolod kunde jag inte ens drömma om och heller inte någon trollingmotor utan fisket bedrevs huvudsakligen från drivande båt. På det viset byggde jag med tiden upp en kunskapsbank om vikens djupare delars bottenstruktur och ställen där det lönade sig att fiska efter gädda. Stora delar av de djupare bottnarna var nämligen sandbottnar där man förvisso kunde fiska flundra men där gäddorna lyste med sin frånvaro. Det blev rätt många strömmingsgäddor på och något av ett lyft för metoden var det när den första mjukplastjigg jag kom i kontakt med, Vibrotail, introducerades på den svenska marknaden.

Jag såg aldrig någon, under sjuttiotalet, använda ett tvåhandsspö vid gäddfiske men i mitten av decenniet skaffade jag själv ett. På samma SportDepoten där jag köpt mitt massiva glasfiberspö köpte jag ett niofots Daiwa Store Belt. Det kastade drag upp till 60 gram, hade ett flyttbart rullfäste av samma typ som på mitt korta ABU-spö, svart neoprengrepp, rostfria Streamline spöringar och delningen var glas till glas (!), dvs ingen metallholk. Vilket spö! Det kom att bli en av mina bästa fiskekamrater under många år, men till gäddfisket i min vik använde jag det aldrig. Det fisket bedrevs ju från båt och jag såg, ärligt talat, aldrig någon mening i att bängla med ett så långt spö eller så stora beten i den relativt långgrunda viken. Vid det laget visste jag också att jag kunde betvinga  även de största gäddorna med mina vanliga grejor. Dock byttes det massiva spöt  någon gång under den andra hälften av sjuttiotalet, troligen hösten -77, mot ett sexfots rörbyggt spö, av Elbes fabrikat, med toppaktion. Det spöt var bra mycket känsligare än mitt gamla massiva spö och den snabba aktionen gav mycket bättre krokningsegenskaper. Dessutom köpte jag det, på en järnhandel vid Vaksala torg (Uppsala), till det förmånliga (nedsatta) priset 50 kr (vilket var välkommet för en fattig student).

Men nu har jag sprungit händelserna i förväg. Medan jag fortfarande gick i grundskolan (nionde klass) inträffade en händelse som mer eller mindre kom att revolutionera det svenska sportfisket: Det första numret av FiskeJournalen kom ut! Det var på våren -74.Vilken revolution! Förmodligen är det svårt för den som inte var med på den tiden att ens föreställa sig hur annorlunda informationsutbudet var på den tiden. Inget internet, inga TV-program om fiske och böcker (bortsett från Engströms) som fanns var tämligen antikverade. Hur det var ställt illustreras antagligen bäst av den genomslagskraft ABU-katalogen, Napp&Nytt, hade. I den fanns alltid någon eller några intressanta artiklar och det var en högtidsstund när den släpptes. Men nu fick vi, genom FJ, vad som närmast upplevdes som en störtflod av information och impulser. En gång i månaden!

Innanmätet på en av mina Cardinal 66

Under sjuttiotalet började även ABU:s totala dominans på hemmamarknaden att hotas och så även Abumatics hegemoni. Daiwa släppte sin Silver-serie, moderna, tuffa, haspelrullar med utanpåliggande spole och till konkurrenskraftiga priser. Tätt i hälarna följde Ryobi och andra, mindre, märken. De stora europeiska haspeltillverkarna, ABU, tyska D.A.M. och franska Mitchell fick plötsligt svårt att hålla försäljningsvolymen för sina, mer traditionella, modeller. D.A.M. var snabbast att reagera och presenterade redan tre-fyra år efter Daiwa sina rullar (Quick 1000-serien) med utanpåliggande spole medan tog ytterligare något år på sig innan man (-78?) släppte Cardinal 55 mfl. Detta ledde, i sin tur, till att de gamla fina, gröna, cardinalrullarna såldes ut i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen och jag skaffade omgående två 66:or och en 66X. Dessa rullar har jag fortfarande kvar och fiskar en del med. Men framförallt var jag inte längre ensam om att fiska med öppen haspel utan rulltypen kom att, i takt med att abumaticrullarna byttes ut, bli den mest använda.

I mitten av sjuttiotalet kunde vi som troget läste FiskeJournalen läsa om kolfiberspön men det skulle ännu dröja några år innan de dök upp på den svenska marknaden. Däremot kunde vi köpa nya, spännande, beten. Bland annat dök de första mjukplastjiggarna upp, bland dessa den tidigare nämnda Vibrotail. Fortfarande var det monofil nylonlina som gällde (och var det enda som fanns att tillgå) men dessa blev successivt allt bättre.