Sidor

Trassel

OM TRASSEL OCH HUR MAN UNDVIKER DET


HASPEL


Den öppna haspelrullen sägs ofta ha den fördelen framför multiplikatorrullen, att det blir mindre trassel med haspel. Sk backslag (overrun) kan ju, definitionsmässigt, inte uppstå när linan hasplas av en stillastående spole. Men trassel kan uppstå på många olika sätt. Nedan listar jag - och förklarar hur man ska undvika dem - de vanligaste.


1. För mycket lina på spolen. Detta är ett lurigt kapitel eftersom olika spolar och olika linor har skilda egenskaper. Med en viss lina kan jag utan problem fylla en viss spole så att linnivån är jäms med spolkanten. På en annan spole och med en annan lina kanske jag måste lämna flera millimeters marginal till spolkanten för att undvika att linhärvor uppstår när linan vid kastet ska lämna spolen.

Den faktor som främst påverkar hur linan uppför sig är dess styvhet. Ju styvare en lina är desto mer tenderar den att fungera som en fjäder. Den vill, kort sagt, inte ligga uppspolad utan strävar efter att räta ut sig. Detta kan orsaka ett fenomen som liknar backslaget, dvs att linan lämnar spolen i snabbare takt än vad den, av dragets rörelseenergi, dras från densamma. Ju styvare en lina är desto mer observant måste man vara på att lämna en bit kvar till spolkanten när man fyller rullen.

Vad gäller spolen är de faktorer som har betydelse i sammanhanget spolens diameter och spolkantens utformning. Ju större diameter spolen har desto mindre är effekten av linans styvhet. Allt annat lika är en grövre lina styvare än en med mindre diameter. Att fylla en liten rulle med grov lina ger sällan särskilt bra resultat. Är spolkanten avfasad bör den inte fyllas mer än till den punkt där avfasningen börjar. Avfasningen är ju till för att minska linans friktion mot spolkanten och detta innebär att samma kant ger mindre stöd åt linan.

2. Dåligt upplagd lina. Linuppläggningen bör vara jämn, dvs linan ska ligga "lika tjockt" över hela spolens bredd. Man vill inte ha några valkar, vare sig mot spolens fram- eller bakkant eller mittpå. Får man detta rör det sig i bästa fall om att man valt en lina av för rullen olämplig diameter. En valk mot spolens framkant kan vanligen avhjälpas genom att en eller flera distansbrickor sätts under spolen så att den kommer längre fram på spolaxeln. Det omvända förhållandet avhjälps, om så är möjligt, på motsatt vis. I sämsta fall rör det sig om en illa konstruerad rulle. Generellt är flätlinor känsligare för hur bra och jämn rullens linuppläggning är så ofta kan en rulle som inte utan problem med trassel kan användas med flätlina fungera alldeles utmärkt om man fyller den med monofil nylon.

3. För löst påspolad lina. Linan ska läggas på spolen med ett visst motstånd. När man spolar på en ny lina låter man den vanligen löpa mellan spöhandens tumme och pekfinger så att den är sträckt när den hamnar på spolen. Under fiske är vanligen dragets (eller fiskens) motstånd tillräckligt för att linan ska hållas sträckt, men se upp med löslina och veva inte in sådan utan att, precis som när du spolar på ny lina, nypa linan mellan spöhandens tumme och pekfinger så att den sträcks. Har man löslina på spolen är risken överhängande att en ögla av densamma i nästa kast kommer att sno sig om någon del av rullen (i värsta fall leta sig in under spolen och lindas upp runt spolaxeln) eller en spöring.

Ett vanligt nybörjarfel är att inte se till att linan, efter ett kast, är sträckt innan man börjar veva hem den. Ett kast ska alltid bromsas med spöhandens pekfinger (mot spolkanten) så att löslinan fångas in innan betet landar i vattnet. Denna inbromsning ska inte ske abrupt utan mjukt, dvs man ska inte direkt låsa minan mot spolkanten utan "fjädra av" kastet. Kan rullens bygel fällas manuellt ska man alltid göra det.

4. Löslina vid utkastet. Förvånansvärt ofta ser man hur folk håller på, ofta i blåst, och riggar upp sitt spö och sedan gör ett kast utan att ha försäkrat sig om att det inte uppkommit löslina som kanske snott sig om någon del av rullen eller en spöring. Har det skett går i bästa fall linan av. I sämsta fall förstör man spöt. Så ta som regel att innan du gör dagens första kast titta på rullen för att se att linan löper som den ska över linföraren och, när du lagt linan över pekfingret, vicka litet på spötoppen så att du känner tyngden av draget i fingret.

5. Tvinnad lina. Ibland råkar man ut för att linan snott sig (dvs börjar se ut som en spiralsladd). I så fall måste man genast försöka att räta ut den. Enklast gör med det genom att byta ut draget mot ett lagom tungt sänke som man fäster via några seriekopplade kullagerlekanden (eller, om man inte har sådana, vanliga lekanden). Sedan gör man och vevar hem några långa kast och vanligen är detta tillräckligt.

6. Torr lina. Linan uppför sig olika beroende på om den är torr eller våt. Torr brukar den vara när man gör dagens första kast. Ett tips är att ta det litet lugnt och försiktigt de första kasten. Linan är också torr när man får hem den från butiken och även om det går att spola torr lina på rullen kan det vara en god idé att lägga den i blöt några timmar (tex över natten) innan påspolningen.

Skulle linan ha tvinnats så att en sk kink uppkommit bör den snarast bytas ut eftersom den då är så försvagad att den inte bör användas till fiske.


MULTI

Trassel vid kast kan man, särskilt med de moderna sk flätlinorna, råka ut för med såväl haspel- som multiplikatorrullar. Med haspelrullar handlar det vanligen om det fenomen som, något oegentligt, brukar kallas vindknutar. Sådana hade jag inte hört talas om och heller i stort sett aldrig råkat ut för under mina första decennier som sportfiskare då jag uteslutande fiskade med monofila nylonlinor. Men till haspeltrassel ber jag att få återkomma i ett senare inlägg.

Dagens ämne är, som framgår av rubriken, hur man ställer in och kastar med en multiplikatorrulle. Av någon anledning anses det - främst av de som aldrig försökt lära sig konsten - svårare att hantera en multiplikatorrulle utan att råka ut för trassel än vad det är att kasta med haspel. Många har säkert någon gång, utan att veta någonting om hur man bör gå till väga, försökt sig på ett kast med en fiskekamrats Ambassadeur och prompt åstadkommit ett magnifikt skatbo (och så har myten växt ytterligare).

Som så mycket här i världen handlar det om elementär fysik, ett ämne många av oss tycks ha väldigt vaga begrepp om... Men låt mig försöka beskriva vad det är som händer vid ett kast med en multirulle, vad som kan orsaka trassel och hur man undviker sådant.

När man påbörjar ett kast med en multirulle står spolen stilla (eftersom man håller den låst på plats med sin ena tumme) men när man, genom att ladda spöklingan, satt fart på kastvikten (betet) och släpper iväg det (genom att lyfta på tummen så att spolen frigörs) börjar kastvikten momentant (genast) att dra ut lina från spolen som till följd av detta sätts i rotation. Spolens varvtal går i kastets början från noll till max på några millisekunder. Här är det skillnad om man använder en stum (PE/flätlina) eller elastisk (monofil nylon) lina såtillvida att accelerationen av spolens varvtal blir något mindre våldsam med den elastiska linan men i båda fallen når den snart en kritisk punkt där spolen tenderar att rotera snabbare än vad kastvikten, vars hastighet genom luften successivt avtar, förmår att dra ut lina. Kort sagt uppstår slaklina och tillåts spolen att fortsätta rotera i samma hastighet (vilket den, på grund av det fenomen som kallas tröghet, tenderar att göra) börjar den dra slaklinan med sig "åt fel håll" och man har alltså åstadkommit ett sk backslag med ett "skatbo" som följd.

För att undvika det nyss beskrivna problemet i kastets inledningsskede har en modern (dvs tillverkad under förra seklets andra hälft eller senare) multiplikatorrulle någon form av kastbroms. De två varianter som förekommer är centrifugalbroms respektive magnetbroms. Det finns flera varianter av båda typerna och de fungerar på något olika sätt men det behöver vi inte fördjupa oss i just nu. Det viktiga att förstå är att kastbromsens syfte är att förhindra backslag i kastets inledningsskede, dvs när spolens varvtal är som högst. Gör den detta utan att alltför mycket bromsa spolen, vilket påverkar kastlängden negativt, är den korrekt inställd och skulle man drabbas av backslag i kastets slutskede så hjälper det inte att ändra på inställningen av centrifugal- eller magnetbromsen!

Den korrekta inställningen av kastbromsen (i den mån den har inställningsmöjligheter) är den lägsta bromsverkan som krävs för att förhindra linresning och backslag i kastets inledningsskede. Ställer man, för säkerhets skull, in den på en högre bromsverkan så gör man det till priset av kortare kast.

Efter det kritiska inledningsskedet lugnar det hela ner sig en smula. Nästan hur fina lager spolen är försedd med och hur väl smorda dessa är uppträder oundvikligen friktion som bromsar spolen och successivt reducerar dess varvtal. Kastbromsen har, särskilt om den är en magnetbroms, fortfarande en viss effekt och vanligen balanserar dessa faktorer kastviktens avtagande drag i linan. Men förr eller senare landar betet, förhoppningsvis i vattnet, och eftersom vatten ger ett väsentligt större motstånd än luft medför detta mer eller mindre ett tvärstopp i den änden av linan. Vår gamle bekant tröghet fungerar som tidigare i den andra änden och vill fortsätta att snurra på spolen i oförminskad hastighet och, om han tillåts göra så, med backslag och skatbo som följd. Här krävs alltså, för att förhindra trassel, någonting utöver kastbromsen (som nu gjort sin insats) som kan tvärbromsa spolen.

Tillverkarnas "lösning" är det som ABU brukar kalla den mekaniska bromsen. Den är inget annat än de skruvnipplar (eller den skruvnippel), kallade lagerkoppar, vilkas egentliga funktion är att centrera spolen och justera den i läge så att den inte glappar (alltför mycket) i sidled. Drar man åt dessa så att spolen inte kan rotera fritt - den klassiska rekommendationen i instruktionshäftena till Ambassadeur går ut på att man ska skruva till så pass hårt att betets vikt inte, med spolen frikopplad, förmår dra ut lina om man håller spöt horisontellt men att man genom att skaka på spöt ska få det att dra ut kanske 25 cm lina - och det brukar räcka för att åstadkomma den i föregående stycke efterlysta tvärbromsningen. Det uppenbara problemet är att den inställningen bromsar spolen genom hela kastet och utan vidare minskar kastlängden med hälften eller mer. Det är ungefär som att köra bil med handbromsen i. Det går förvisso fortare att stanna när så är nödvändigt men särskilt fort går det inte och heller inte bra för vare sig bilen eller bränsleekonomin. Det är förmodligen därför man inte finner liknande idiotiska rekommendationer i bilarnas instruktionsböcker. Dessbättre finns undantag även i fiskesammanhang och ur instruktionsbladet till Penn Level Wind series saxar jag:

"Do not use as an anti-backlash device. An overly tight bearing cap can damage both the right and the left side bearings."

Det korrekta, åtminstone om man vill kunna kasta rimligt långt med sin multirulle och är rädd om lagren, är att skruva åt lagerkopparna mer än att spolen inte, eller bara nätt och jämt, glappar i sidled. Kan man inte kasta med den inställningen utan att få skatbon är det vettigare att välja bort multirullen och istället använda öppen haspelrulle eller - varför inte? - en Abumatic. 

Dessbättre så är det inte särskilt svårt att lära sig hantera en multirulle och det är absolut inte fel att under de första försöken kasta med såväl kastbromsen som lagerkopparna defensivt inställda. Kasten kommer visserligen då att bli löjligt korta men man slipper skatbon. Det gäller dock att så snabbt som möjligt våga "lägga ur handbromsen" och låta rullen visa vilken suverän kastmaskin den i rätta händer kan vara. För kan man inte kasta lika långt (eller helst längre) med en multirulle än med en haspelrulle så är det ju åtminstone tveksamt om den förra typen av rulle är ett optimalt (eller ens vettigt) val och ens ambitionsnivå måste väl ändå vara högre än att kunna kasta utan att hela tiden drabbas av skatbon?

När man börjar att lätta på inställningarna bör man börja med lagerkopparna. När man klarar av att bromsa med tummen så att man kan kasta med dessa korrekt åtskruvade (dvs så att man kan känna men inte se att spolen kan röra sig i sidled) utan att få problem i kastets slutskede är det dags att börja lätta på kastbromsen. Det gör man i små steg tills man får linresning i kastets inledningsskede. Då backar man ett steg och bör sedan ha en för maximal kastlängd optimalt inställd rulle (som dock kräver en närvarande och följsam tumme).

Det som skiljer en expert från en medioker kastare är främst tummen. När man nått dithän att tummen, utan att man ens behöver tänka på det, under hela kastet känner av hur spolen och linan uppför sig och gör de små justeringar som kan behövas, kan man kalla sig en kompetent kastare. Förutsatt att man också kan hantera sitt spö, men det tar vi en annan gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar