Linbrott - hur man undviker det

Jag har aldrig, annat än när någon gädda tagit min abborrspinnare och linan gått av mot dess tänder, tappat en fisk på grund av att linan gått av. Redan när jag började fiska med haspel lärde min pappa mig att fisken inte kan dra av linan eftersom rullen har en slirbroms. Detta har visat sig vara sant och ännu har jag aldrig råkat ut för en fisk som tömt min rulle på lina. De linbrott jag drabbats av har nästan alltid inträffat när jag försökt att dra loss ett bottennapp. Någon gång har jag råkat ut för att linan brustit i utkastet (antingen för att den varit för klen eller när den snott sig om rullen eller spötoppen). På det stora hela betraktar jag linbrott som en ickefråga. För er som ser saken annorlunda listar jag nedan de vanligaste orsakerna till linbrott och tipsar om hur man undviker dessa. 

1. Dålig(a) knut(ar). Det som oftast brister är inte själva linan utan knuten. Det är mer eller mindre oförlåtligt att drabbas av detta. Lär dig att knyta, var noggrann när du gör det och fiska aldrig med gamla knutar. Den största boven här är beteslåset, eller kanske snarare slöheten hos dem som knyter på ett beteslås och sedan aldrig gör om knuten förrän linan gått av och de blir tvungna att knyta på ett nytt.

2. Gammal och/eller skadad lina. Gör man nya knutar ofta, till exempel varje gång man byter drag, drabbas man ytterst sällan av att den yttersta delen av linan blir så nött att den plötsligt brister. Så ta till vana att ofta göra om din knut och att då även kapa någon eller några decimeter av linan. Du som kör med (dyr) flätlina har naturligtvis (?) skarvat på några meter nylon- eller fluorocarbonlina närmast betet så det är denna lina du kapar.

Har du dragit loss ett bottennapp så måste du inspektera den yttersta metern av din lina. Är den repad eller på annat sätt skadad är det bara att kapa den skadade delen.

Alla linor åldras. Den delen av linan som är närmast betet utsätts för enorma påfrestningar vid kast och när man lossar bottennapp. Nylonlinor bryts över tid ned av UV-strålning.

3. Skadade spöringar eller toppögla. Idag använder så gott som alla spöringar och toppöglor med keramiska inlägg. Dessa är naturligtvis oerhört bra, men den som testat vet hur otroligt vass en keramisk kniv kan vara. 

Har ett inlägg spruckit kan det vara lika vasst och snabbt ödelägga en lina. Sådana skador kan vara svåra att se med blotta ögat, men misstänker du att du har drabbats så kolla med förstoringsglas eller sno I(om du inte har sådana själv) en nylonstrumpa av någon kvinna eller transperson i bekantskapskretsen och dra den genom den misstänkta spöringen. Skadas strumpan måste ringen bytas ut.

4. För klen lina. Går linan av i utkastet kan det vara så att den helt enkelt är för klen i förhållande till den kraft som genereras innan kastet släpps iväg. Denna kraft är beroende av dragets/sänkets vikt, spöts längd och aktion samt kastarens teknik och muskelstyrka så det är svårt att ge några tumregler. Botemedlet är naturligtvis att byta till en starkare lina eller att använda en chocktafs, dvs skarva på en bit (två spölängder brukar vara lagom) kraftigare lina mellan betet/sänket och huvudlinan. 

Att linan är för klen kan bero på de orsaker som nämns under punkten 2 ovan men det kan naturligtvis också vara så att den är för tunn och därför har för låg draghållfasthet.