Spinner- och chatterbaits

I går svängde jag förbi Decathlon i Barkarby för att köpa några spinnare (som ju är något av en fransk specialitet) och med mig hem fick jag också några sk spinnerbaits och chatterbaits.

Såväl spinner- som chatterbaits är relativa nyheter på den svenska marknaden. Båda betestyperna kommer (som snart sagt det mesta vi använder) från det nordamerikanska bassfisket. Jag gissar att de flesta som köper ett sådant här bete använder det som det är och det fungerar naturligtvis, men de är avsedda att eller i vart fall förberedda för att använda med en sk trailer. Lyfter man på betets kjol ser man att kroken är försedd med en krage för att hålla fast ett mjukisbete.

 

För smarta fiskare

Tre gångbara gäddspinnare: En dubbelbladig variant från Kayoba med hjortsvanshårklädd krok (säljs i trepack på Jula), en pendelspinnare från Suissex med kroken klädd i rött ullgarn (hittas på Decathlon) och en klassisk modell från D.A,M.

Skedspinnare som de på bilden ovan är kanske det mest effektiva gäddraget. De är definitivt det säkraste en nybörjare kan fästa i tafsen, detta då de inte kräver någon särskilt teknik vid hemtagningen för att locka fisken till hugg. Det räcker alldeles utmärkt att veva hem spinnaren lagom fort och på lämpligt djup. De vibrationer och ljusreflexer spinnarskeden genererar lockar dessutom fisk från långt håll vilket ytterligare ökar huggchanserna. Och när en gädda väl hugger på en spinnare fastnar den så gott som alltid (eftersom det inte är så mycket som är i vägen för kroken) och sitter oftast säkert (eftersom betet är relativt litet och lätt och inte ger gäddan mycket att bända emot eller att försöka skaka loss). Det är därför inte ett bete bara för nybörjare utan för alla smarta fiskare och särskilt de som vill fånga sina gäddor på lätt utrustning.

I stort sett alla skedspinnare fungerar vid gäddfiske men mest populära är modeller med långsmala blad och i något större storlek än de som används vid abborr- och öringfiske. Men de små spinnarna genererar också gäddhugg vilket de flesta abborrfiskare kan vittna om. Den största gädda jag fångat de senaste tio åren tog jag på en sjugrammare vid just abborrfiske.

 

Brukskonst 2

 

Min arsenal av onödigt snygga gäddbeten har under denna osedvanligt långa, sega och föga vårlika vår utökats. Jag menar, vad ska man göra när det är is på sjön men internet ligger öppet? Jo, kort sagt, så sitter man där litet halvnykter och klickar och sedan ligger det en massa försändelser i brevlådan. Trevligare än de från skatteverket men inte gratis...

Nå, om det - som Mona Sahlin sa - är häftigt att betala skatt så är det ännu häftigare att betala för fina jerkbeten. Och till skillnad från de tvångsdebiterade pengar man överlåter åt våra folkvalda att förskingra så får man omedelbar utdelning och total transparens råder. Man ser direkt vad man fått för pengarna och att man gjort en god affär.

Betena på bilderna är tillverkade av Jimmy Johansson i Nyköping och modellerna heter Humpback, Smygaren och Nugget. I den mån det inte framgår av bilden (tagen med min mobil) så kan jag intyga att de är fantastiskt välgjorda. Själva kropparna är av trä (furu) och de är försedda med rasselkammare, handgjorda öglor av 1,2 mm rostfri ståltråd, lackade tre varv med epoxy, otroligt fint målade och sedan överdragna med ytterligare fyra lager epoxy. Själv blir jag utmattad bara av att läsa/skriva om det jobb Jimmy lagt ned och nästan (man bara nästan) skäms över hur litet jag betalat för skönheterna. Så håll utkik på tradera och bjud allt vad ni orkar om han lägger ut flera! Naturligtvis signerar Jimmy sina mästerverk och det gör han med pseudonymen Hoffa.

Testrapport - En till (?) Sougayilang "unboxing"

 

Den läckert ferrariröda sougayilangrullen gjorde ett gott första intryck på mig så när jag hittade en snarlik modell, med exakt samma specifikationer, fast i en gun metalgrå färg och med en biffig enkelvev blev jag förstås nyfiken och några klick och några veckor senare kunde jag ta bilderna i det här inlägget. Som ni själva kan se (?) är det enda, förutom färgen, som skiljer de båda rullarna åt veven och spolen. I mina ögon ser den grå rullens spole ut att rymma en större volym lina men eftersom tillverkaren anger samma linkapacitet så antar jag att jag kan vara offer för en optisk villa. Eftersom specifikationerna är identiska utgår jag från att rullarnas innanmäten också är det. Allting på den grå rullen känns och fungerar likadant som på den röda så det tänker jag inte skriva om igen.

Testrapport

Sedan sist har jag hunnit kasta/fiska med några av rullarna. En av de billiga kineserna - Fiorky - är nära att åka ur testet men ska få en sista chans (detaljer kommer senare). Positiva överraskningar är rullarna från Lixada och Sougayilang som kastar och känns bra men det är fortfarande för tidigt att höja dem till skyarna. Vad gäller märkesrullarna, de från ABU Garcia och 13 Fishing, så har jag knappt hunnit ens provkasta dem. 

O tempora! O mores!

Vanligen blir jag glad när jag ser unga sportfiskare. Idag var ett undantag. Inte så mycket för att jag såg de tre tonårsgrabbarna på andra sidan ån som för att jag hörde dem. Eller snarare tvingades lyssna på deras "musik". Via en tämligen kraftfull bärbar högtalare spelade de nämligen epadunk - med enfaldiga texter som innehöll en hög andel könsord och i övrigt handlade mest om glorifierande av fylla - och hip hop på hög volym. Med ojämna mellanrum brölade de med i de mest skabrösa textavsnitten.

Och de ska ta över vårt samhälle. Vad än tidigare generationer ställt till med lär inte de göra något bättre...

Loke

 

Loke är en mysko figur. Själv jätte räknas han ändå som en av asagudarna och med jättinnan Angerboda blev han far till Fenrisulven. Han ska även ha lurat Höder att skjuta ihjäl Balder och i Ragnarök ska han göra gemensam sak med Fenrisulven, Midgårdsormen och gudarnas övriga motståndare. Slug och opålitlig är de adjektiv jag förknippar med Loke.

Varför Falkfish valt att ge ett av sina skeddrag det namnet kan man fundera över, men ett fint drag är det och i de större storlekarna ett gångbart gäddrag.

Bättre förr!

Förr, alltså då när mycket var bättre, hette ABU Garcia Favorit ABU Favourite. Och inte bara det, draget fanns också i färgen G (guld).

Icke testrapport

Ni kan vara lugna. Lågprofilrulletetestet fortgår med oförminskad intensitet men rapporter från det postas på tisdagar. Men så mycket kan jag rapportera att jag hade några sköna timmar i vårsolen vid Fjällboholmar.

Kannibalbete

Att gäddan är en kannibal är väl känt och en gäddfärgad, tämligen söndertuggad, Swimm Whizz är nog den wobbler jag fångat flest stora gäddor på. Den wobblern är, strängt taget, inte längre gäddfärgad och skulle kanske vara värd en omlackering. Hmmm...

Nå, nu var det inte min gamla söndertuggade Swim Whizz jag tänkte skriva om utan ett sprillans nytt bete jag tror på, nämligen det mycket naturtroget gäddfärgade jerkbete som syns på bilderna. Det är ett träbete från polska Atmobaits. Länden är 16 cm, vikten 60 gram och det är långsamt sjunkande.

Atmobaits jerkbeten är handgjorda men, såvitt jag kan avgöra, inte handmålade. Exakt hur de applicerar den snygga finishen vet jag inte men det ser mycket bra ut och ytbehandlingen verkar vara epoxy. Hur som helst så håller de hög kvalitet. Kolla på tradera (eller googla på atmobaits) om du själv vill bli ägare till ett bete som det på bilderna.

Och det där med att gäddor gärna sätter sina tänder i mindre artfränder gäller inte bara runt leken utan året om. Så gäddfärgade beten är alltid gångbara. Men det är ju även vita wobblers med rött huvud...

En bortglömd finess

Den ömtåligaste delen på en haspelrulle är bygeln. Eftersom den sticker ut är det ofta den som får ta smällen om man råkar dänga rullen i någonting eller har packat den dåligt när fiskeutrustningen ska transporteras. En annan del som sticker ut är veven. Det här hade tillverkarna insett redan i mitten av förra seklet och många haspelrullar hade därför finesserna att inte bara veven utan även bygeln kunde fällas in mot vevhuset, något som gjorde rullarna mer transportvänliga och minskade risken för transportskador.

Bygelfjädern var en svag punkt hos de äldre rullarna. När ABU:s Cardinal 66 lanserades 1965 hade den därför utrustats med dubbla fjädrar vilket väsentligt ökade dess driftsäkerhet men till det bidrog även den mot rullkroppen fällbara bygeln eftersom fjädrarna i det läget inte belastas. Dagens rullar har generellt bättre bygelfjädrar men jag har ändå svårt att förstå varför man inte kan fälla in bygeln på dem. Bygeln sticker ju ut lika mycket nu som den gjorde då.

Testrapport - Sougayilang (2) "unboxing" och provfiske

Inte för att jag vet om kineserna överhuvudtaget bryr sig om vår europeiska historia men för mig känns det litet märkligt att företaget valt samma logotyp som nazisternas SS. När jag nu sett SS-runorna på såväl kartong som rulle kan jag inte ose dem. Eftersom Sougayilangs andra egenhet är att de inte kör med modellbeteckningar funderade jag en kort stund för att kalla den här vackert turkosa (eller "Dark Blue" som man säger i Kina) rullen för Himmler men jag fastnade för "Sougayilang 2".

Rullen var väl förpackad (bubbelplast) i kartongen. I likhet med den röda rullen från samma tillverkare ser den snygg och prydlig ut och känns som en kvalitetsprodukt när jag hanterar den. Tumtangent och övriga reglage känns distinkta. Allt känns bra när jag vevar på lina och mekaniken är tyst. Den frikopplade spolen snurrar lätt och fint.

Utväxlingen är 7,2:1. Rullen uppges ha 12 kullager (av vilka hälften sitter i vevhandtagen) plus IAR. Slirbromsen är specad till 14 lbs, dvs 6,35 kilo, vilket är fullt tillräckligt. Rullen väger 210 gram.

I likhet med den röda sougayilangrullen är den här snyggt designad och till skillnad från de billigaste kinarullarna i testet har man bemödat sig att stava rätt på förpackningen (även om det där med "Dark Blue" förbryllar mig...). Det känns som om Sougayliang har ambitioner att leverera grejor som kan konkurrera med på västmarknaden etablerade varumärken.

Linan lägger sig hyfsat jämnt och centrerat på spolen. Vevknopparna känns bekväma. Helt klart ger rullen vid ett första påseende ett mycket bra intryck, särskilt om man ser till det blygsamma priset.

När jag för första gången kastade med rullen befästes det goda initiala intrycket. Den kastar hur bra som helst och är en fröjd att hantera. Är - vilket testet förhoppningsvis ska visa - kvaliteten sådan att rullen håller och behåller sina goda egenskaper är den helt enkelt ett fynd. Men, som den store detektiven Ture Sventon brukade säga, det är för tidigt att uttala sig om den saken. Helt klart kommer jag gärna att använda den här rullen och det talar ju för att den kommer att bli grundligt testad. Det uppenbara problemet är att jag ju måste fiska även med de övriga testobjekten...

Dagens pass bestod i kastande av kustwobbler vilket är ett ganska snällt test men samtidigt avslöjar om det går att kasta riktigt långt med rullen. Inom den närmaste framtiden ska Sougayilang 2 få kasta även lättare (dvs svårare) beten såväl som gäddbeten på runt halvhektot. Förhoppningsvis ska det även bli fiskkontakt så att slirbromsen får bekänna färg.

Testrapport - Proberos/X I HAI "unboxing"

Äntligen (höll jag på att skriva) en rulle som motsvarar mina fördomar om en kinesisk lågprisprodukt! Testets billigaste rulle! Från Wish köpte jag den och på själva rullen står namnet Proberos. På den något kvaddade kartongen står texten "HIGH PERFORMANCE FISHING REEL X I HAI 300 ITALIAN TECHNOLOGY". Som om man inte redan var orolig...

Såvitt jag förstår kommer den här rullen från samma fabrik/tillverkare som testets näst plastigaste deltagare, Fiorky. För detta talar siluetten av en fiskare på kartongen, de identiska stavfelen och att "Computer balanced rotor" listas som en av rullens finesser.

Det första jag noterade när jag tagit rullen ur förpackningen var att man misslyckats med förkromningen av plasten på grillen (eller vad man nu ska kalla den). Sedan blev det värre...

Det hade varit snyggare om man inte försökt kroma den svarta plasten...

När jag klickade på tumtangenten kändes den glapp och sladdrig. Värre ändå var känslan och missljudet när jag torrvevade. Det var faktiskt så illa att jag blev tvungen att skruva isär rullen för att kontrollera att den var korrekt monterad och att ingenting var trasigt. Samtidigt passade jag på att justera några detaljer och se över smörjningen och efter det känns det i alla fall som att det ska vara möjligt att åtminstone försöka fiska med rullen. Missljudet och vibrationerna kom från ett av de kullager i vilka spolaxeln är lagrad.

Slirbromsens funktion känns inte betryggande och om rullen fortfarande är användbar efter några pass kanske jag gör mig besväret att demontera den och se efter om funktionen kan förbättras eller om det är en ohjälplig skitprodukt.

Klar uppförsbacke för denna italiensk/kinesiska högprestandarulle. Jag övervägde faktiskt att inte offra någon flätlina på den utan istället spola på billig monofil nylon men när jag väl bestämt mig för att de den samma förutsättningar som övriga testdeltagare överraskade den mig med en helt OK linuppläggning. Men något är fel när jag vevar...

edit 230421

Efter det att jag smort upp pinjong- och huvuddreven med PTFE-fett och slirbromsbelägget med Cal´s fungerar rullen bättre. Obefintlig/felaktig smorning verkar vara något man får räkna med när det gäller billiga no-name kinarullar (de Sougayilang jag hittills kommit i kontakt med har dock varit vettigt smorda från fabrik). Att lägga några minuter på att inspektera och vid behov kompletteringssmörja sin nya rulle förefaller vara sällsynt väl använd tid.

Testrapport - Upplägget spikat!

Mitt så kallade lågprofilrulletest är inte det mest genomtänkta företag jag gett mig på. Det var mer av ett infall jag fick när jag insåg att den billiga lilla sk^trulle jag - också det på impuls - köpt utan några större förhoppningar faktiskt inte bara överlevt tio år utan även fungerat och fungerar bra. Eftersom min grundsyn är att det mesta (och särskilt fiskerullar) var bättre förr borde detta strängt taget ha irriterat mig men nu är jag begåvad med ett öppet sinne.

Den ursprungliga tvålkoppen - ABU Garcia Ambassadeur Silver Max 2

Man kan naturligtvis spilla tid och energi på att analysera den mentala process som ledde från min insikt om silvermaxens överlevnad till igångdragandet av ett test men medge att det är en åtminstone halvhyfsad ursäkt för att köpa på sig ett gäng rullar man egentligen inte behöver. Nu är frågan hur jag ska lägga upp det hela.

Två infall senare...

För någon slags plan eller åtminstone tanke om hur man ska på ett någotsånär strukturerat sätt undersöka och jämföra testobjekten samt hur mina iakttagelser och slutsatser ska delges den intresserade allmänheten borde jag kanske ha. Fast det får ju inte urarta till hur det var under mina universitetsår när man skulle skriva någon kortare uppsats och den textmassa som beskrev vad man försökte göra och varför och hur man gjorde det ofta blev lika stor som det egentliga innehållet...

...och plötsligt ett växande "problem".

Jag tror att jag gör som så, att jag helt enkelt ger mig ut och fiskar. Med de små rullarna. Och ser vad som händer. Och i den mån det gör det, händer något alltså, så skriver jag om det. Ungefär så.

Jo, en sak till har jag funderat ut. Tisdag är testdag, dvs mina "testrapporter" kommer från och med på tisdag att postas på tes... tisdagar. Bra att veta om det nu råkar vara någon som är intresserad.

Ett snyggt trick

 

Vasskyddade beten har för- och nackdelar. Fördelen är att de inte fastnar lika lätt som oskyddade drag. Nackdelen är att de inte fastnar lika lätt som skyddade drag. I det förra fallet i vegetation och annat elände, i det senare fallet i en rovfiskmun. Kort sagt så får man betala för att kunna fiska med ett bete utan ständiga bottennapp och priset är att man kommer att missa fler hugg än vad man skulle ha gjort med en icke vasskyddad krok. Om, eller snarare var och när, detta är en god affär får man själv avgöra. Det finns ställen där det garanterat står rovfisk och där man lika garanterat går fast direkt med ett oskyddat bete och där är kalkylen ganska enkel. Lika enkelt är att att räkna ut viket bete som fungerar bäst på ställen där det finns fisk men i stort sett inget annat att fastna i.

Ofta vill man kunna både äta kakan och ha den kvar och ibland kan man faktiskt göra det. På bilderna i det här inlägget visar jag ett sätt som jag själv använder. Det man behöver i materialväg är ett lämpligt shadbete med urtag i rygg och buk, en lagom stor offsetkrok och ett sk quick change-sänke i lämplig vikt. Själv använder jag fyra tums Storm Largo Shad, BKK Nemesis 5/0 och Fladen Fishings femgrams sänken.

Kombinationen offsetkrok och quick change-sänke ger en slags jika- eller tokyorigg vilket ger mjukisbetet en större rörlighet än nar det är monterat på en vanlig jiggskalle. Kom bara ihåg att fästa linan i kroköglan och inte i sänket!

Fiskar man i vass eller annan vegetation kör man med kroken dold i urtaget i betets rygg (weedless för er som har svårt med svenska) och är det inget annat än fisk man kan få på kroken så trycker man upp krokskaftet i urtaget i betets mage så att krokspetsen blir fri för maximal krokningsförmåga.

Brukskonst

Att de konstbeten vi sportfiskare använder ofta är onödigt påkostade och detta snarare för att de ska locka fiskare än fisk är en gammal sanning. Det kanske bästa exemplet är de klassiska laxflugorna. Vårt svenska gäddfiske är förvisso mindre exklusivt än de övningar de brittiska lorderna ägnade sig åt vid norska och skotska älvar men vissa av de beten vi använder kan väl mäta sig med en fulldressad Jock Scott, Green Highlander eller Durham Ranger i vad gäller den omsorg och konstfärdighet som lagts ned på dem.

Formen på den numera klassiska svenska wobblern Zalt tilltalar inte bara gäddornas utan även mitt öga. Allra mest den sjunkande 14-centimetersvarianten men det är en nyansskillnad. Samma karakteristiska grundform går igen i alla zaltwobblers. Vore det inte fråga om renodlade bruksföremål så skulle dessa tredimensionella elliptiska objekt inte skämmas för sig i en konsthall.

De beten som lämnar zaltfabriken är snyggt lackade men inte lika fantastiskt fina som de wobblers som målats av den danske sportfiskare som döljer sig bakom namnet AP Lures. (Håll utkik på tradera!) Det är något visst med att fresta en gädda med en wobbler som bara finns i ett, signerat, exemplar. Nästan så att man inte nänns. Som att slänga ut ett konstverk... Jag betraktar dessa wobblers som brukskonst (och fiskar ytterst försiktigt med dem). På sätt och vis känns det alldeles rätt att göra så, för fisket är - åtminstone för mig - ren njutning och skönhetsupplevelser.

Så oavsett om gäddorna uppskattar de lika formsköna som läckert målade wobblers jag fiskar med så förhöjer de (wobblerna) min fiskeupplevelse. Och det även om jag inte får någon fisk.

Testrapport - Sougayilang "unboxing"

 

Sougayilang är en stor tillverkare av sportfiskeutrustning och surfar man på siter som Amazon, Wish och Alibaba så inser man snart att bara märkets utbud av lågprofilrullar omfattar fler än ett dussin olika modeller. Därför är det litet knepigt att Sougayilang inte tycks tro på idén med modellbeteckningar. Åtminstone hittar jag ingen sådan vare sig på kartongen i vilken den här rullen levererades eller på själva rullen. Allra märkligast är att det inte står något annat än Sougayilang på den sprängskiss som låg i kartongen men det är väl så, att man inte beställer reservdelar till Sogayilangs rullar?

Den här kinesiska lågprislågprofilaren (jag fick hem den för bra precis femhundra kr) är testets hittills snyggaste rulle. Den ferrariröda finishen som fångade mitt öga i annonsen fungerar och formgivningen likaså.  Extra plus för vevknopparna som är av någon slags gummikork och känns väldigt bra att greppa om. Rullen ger ett kvalitetsmässigt gott intryck och känns lika förtroendeingivande när jag hanterar den som, tex, Revon. Tumtangenten känns distinkt och den frikopplade spolen roterar lätt och fint. Reglaget till magnetbromsen är snyggt designat men en smula fnuligt att hantera. Det liksom stjärnhjulet till slirbromsen klickar men reglaget för spolaxelspänningen är tyst.

Utväxlingen är hela 8:1 och just den här modellen går inte att få med någon annan utväxling men däremot i andra färger och med vevknoppar av plast.

Spolen i aluminium är försedd med lättningshål (men exakt vad den väger har jag ingen uppgift om). Linuppläggningen är helt OK.

Testrapport - Fiorky "unboxing"

 

Så har testets (hittills) billigaste deltagare anlänt - Fiorky Universal fiskerulle 6,3/1 höghastighetsväxling förhållande saltvatten bete rulle 8 kg max drag låg profil metallspole fiskerulle spinnrulle - köpt via Amazon för 201 kr. Vid en första, ytlig, kontroll verkar allt fungera. Testets hittills plastigaste rulle men den ska få sin chans.

Det anges inte i vilket material rullens stativ är gjort men det är av plast. Spolen och veven är av aluminium och spolknopparna av EVA. Just den rejält tilltagna veven är den detalj hos rullen som spontant tilltalar mig mest och det torde vara svårt att få tag på en motsvarande vev för mindre pengar än vad jag fick ge för hela rullen. Tumtangenten känns OK. Stjärnhjulet (plast), reglagen till magnetbromsen och spolaxelspänningen (plast) klickar samtliga när man skruvar på dem. Spolen roterar som den ska när den är frikopplad och rullen ger inga missljud ifrån sig när man vevar. Utväxlingen är 6,3:1. Slirbromsen är specad till 10 kilo men det tror jag inte ett skvatt på.

Var i rullen de 18 kullager som nämns på kartongen sitter är oklart, särskilt som spolaxeln i icke vevgaveln är lagrad i en mässingsbussning. Däremot syns de tio (!) magneterna i magnetbromsen tydligt. Återstår att se hur (om) de fungerar. "Computer balanced rotor" är mystifierande. Jag trodde att sådana - rotorer - bara fanns på haspelrullar... 

Linuppläggningen är påfallande sned och betydligt mycket mer lina lägger sig åt höger på spolen.