Kopyto Relax 6´´

De tre vanligaste sätten att tackla en sextums Kopyto Relax. Överst med ett jigghuvud, i mitten med sk shallowskruv och stinger, nederst med en viktad offsetkrok.

Gummi (plast) är förvånansvärt tungt. En sextums (15 cm) sk shad av märket Kopyto Relax väger runt 30 gram. Obelastad. (Går man upp till storleken 8 tum (20 cm) väger gummifisken 85 gram.) För att man ska kunna fiska med den krävs åtminstone en krok och en del annat vilket snabbt blir åtminstone fem gram till. Med ett 20-grams jigghuvud blir totalvikten 50 gram. 15 cm är en i mitt tycke lagom storlek för gäddfiske och med vikter upp till ca 60 gram klarar man sig med en, i förhållande till det motstånd en gädda kan bjuda, inte alltför grov haspelutrustning. 

Relax är ett sk swimbait, dvs ett bete som är ägnat att tas hem som en, mer eller mindre horisontellt, simmande fisk. Utöver den rörelse den tvärställda stjärten ger så har hela betet, om det är tacklat på ett korrekt vis, en vaggande gång. Monterar man det snett eller så att det deformeras tillintetgör man detta. En viss noggrannhet krävs och det är att rekommendera att göra i ordning sina beten hemma, i lugn och ro och i god belysning.

Rublex Celta

Frankrike kan vara baguette, rödvin och en mogen camenbert. Det kan vara Edit Piaf eller Charles Trenet. För mig är det haspel och skedspinnare.

Mepps Aglia är den mest kända och av många fiskare världen över ansedd som den bästa spinnaren, men Rublex Celta är lika bra. Minst. Nu ska, i ärlighetens namn, sägas att dessa båda förträffliga beten är utbytbara, dvs om abborren inte skulle hugga på en Aglia så lär det inte hjälpa att byta till en Celta i samma färg och storlek. Bättre då att byta till mask...

Problemet ovan är dock långsökt, för finns det abborre inom syn- eller hörhåll så hugger de på Celtan. Eller Aglian.

Celta gömmer två finesser. Den ena är den inbyggda antitvinnfunktionen (som sägs få spinnaren att rotera kring sin egen axel istället för att tvinna linan). Den andra är den sprint (av tunn pianotråd) med vilken kroken är fäst. Krokbyte är enkelt (om man har en lämplig tång och pianotråd i rätt dimension till hands...).

En fråga av vikt

När man talar om jiggar (den traditionella varianten med sk jigghuvud, dvs krok med en vikt av bly eller liknande) och deras vikt så är det oftast själva huvudets vikt man tänker på. Den vikten  står angiven på förpackningen och ofta nog även på själva huvudet. Så är det inte med de mjukplast/gummibeten man brukar montera på jiggkroken, men de väger också (och ofta mer än vad man tror). Varför tillverkarna inte sätter ut den vikten på förpackningen är ytterligare en av alla de obegripligheter som präglar den industrin.

30 gram är en tämligen rejäl jiggskalle och på en sådan sätter man ofta ett ganska stort bete, tex en sextums Kopyto Relax. Som väger 29 gram. Lägg till en stinger så väger hela paketet en bit över 60 gram. Sådant kan vara bra att veta. När man väljer spö, tex.

Ett bompass

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig och det gäller i synnerhet fisketurer. I går tycktes förutsättningarna närmast perfekta när jag sent på eftermiddagen gav mig ut. Tanken var att se om någon havsöring var inne vid land när det efter en mulen och blåsig dag började skymma. 

Väl på plats ägnade jag en kvart i lä vid bilen åt att röka pipa och pyssla med utrustningen. Jag knöt på en ny, fin, bombarda, en lagom lång FC-tafs och en fin fluga som imiterade ett fiskgli eller en spigg. Med riggat spö promenerade jag ut på udden till min utvalda fiskeplats och fortfarande såg allt bra ut. Jag kunde stå i relativt lä, vattnet var lagom upprört och det stänkte inte alltför mycket.

Det första kastet blev bra. Jag smekte iväg mitt bombardatackel som i en elegant båge for mot horisonten. Det var först när jag skulle fjädra av kastet för att sträcka tafsen som jag insåg att något var fel för mitt pekfinger famlade i tomma intet och när jag sänkte blicken såg jag en tom linstump hänga från rullens spole.

Tydligen så hade jag, trots att jag tagit det lugnt och varit noggrann, misslyckats med en knut. Sådant händer den bäste. Synd på den nya bombardan och flugan men det är bara att bita ihop och satsa ånyo. Nu valde jag ett genomlöpsdrag och var, om möjligt, ännu mer noggrann än jag brukar vara med knutarna. Dagens andra kast gav samma resultat som det första. Möjligen blev det ett tiotal meter längre.

I det fallande ljuset och (som vanligt...) utan mina läsglasögon kontrollerade jag toppöglan och den nedersta spöringen men kunde inte se något fel. Jag bestämde mig för att inte kasta bort ett tredje tackel utan packade ihop mina grejor och gick tillbaka mot bilen för hemfärd. Annars var det en fin kväll.

Idag - hemma, i dagsljus och med läsglasen på - har jag identifierat den skadade spöringen. Nu ska jag ägna en timme eller så åt att söka på nätet efter en passande ersättare.

edit

Det är inte bara moderna rullar som har fler och ömtåligare delar än vad rullarna hade på den gamla goda tiden. Mina glasfiberspön hade färre spööglor än vad dagens spön har och oftast (ABU och D.A.M.) var de av högglanspolerad rostfri ståltråd. Så gott som outslitliga och oförstörbara. Jag kan inte erinra mig att jag - trots att jag slet betydligt hårdare på de spöna än vad jag gör på de jag fiskar med idag - någonsin råkade ut för ett missöde som det jag drabbades av i går. Och det var tredje (3:e) gången i år jag råkade ut för en trasig spö- eller toppögla. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Fiskegrejor ska man kunna lita på och de ska hålla även för hårda tag.

Gäddwobblers

När jag var som mest aktiv gäddfiskare var det skeddrag som gällde och många var de gotlandsgäddor som slutade sina dagar på båtdurken med ett Utö i mungipan. När jag några år senare (i slutet av åttiotalet) hamnade i Norrtälje var fortfarande gäddfisket i Furusundsskärgården av världsklass. Mina ekonomiska förhållanden - jag var nu vuxen och tjänade pengar - hade förbättrats och medgav nu fiske med wobblers. Favoriterna var Swim Whizz, Boone och Nils Master men även den svensktillverkade plastwobblern Big Pike med sin ettrigt vibrerande gång noterades för fina fångster. Så kom Rapalas Shad Rap, ungefär samtidigt som fisket började gå ner (men det var inte Rapalas fel).

Under flera år (med jobb, småbarn och... golf) blev det mer sparsamt med fiske och när jag gav mig ut var det kustfiske efter havsöring som prioriterades och under den tiden bröt, på gäddfronten, jerkhysterin ut, tätt följd av fisket med tunga gummibeten. Men jag är övertygad om att mina gamla wobblers fortfarande är lika effektiva som de var då och minst lika giftiga som jerk- och gummibetena. Och det är nog skeddragen också...

Tänk som en fiskare

"Think like a fish" är en lika känd som idiotisk (sorry, Jeremy...) slogan. Undrar just vem som kläckte den. Förmodligen någon med en hjärna som en abborres... För den är ju uppenbar BS. För det första är det knappast vetenskapens ståndpunkt ATT fiskar tänker och om de till äventyrs skulle göra det så vet vi INGENTING om HUR de i så fall tänker.

Vad vi VET är att fiskarna är, jämfört med oss, primitiva varelser med små hjärnor. Nästa gång du rensar en abborre så kan du ju ta fram (om du ens hittar den) hjärnan och titta på den. OM tankeförmågan är kopplad till hjärnans storlek, vilket är ett rimligare antagande än motsatsen, så måste man vara väldigt begränsad för att tänka som en abborre. OM de ens gör det.

Människans största evolutionära fördel är vår intelligens. FÖRSÖK att använda den. Särskilt när du fiskar.

Medicin mot följare

Ett fenomen inom kustfisket efter havsöring är det som kallas följare, dvs fisk som följer betet utan att hugga. Få företeelser utlöser lika effektivt fiskefrossa... Den instinktiva reaktionen är ett nytt kast med det ratade betet följt av några ytterligare, resultatlösa, kast med samma drag. När man sedan sansat sig och byter bete är tillfället förbi. Jag kom att tänka på detta när jag läste den här kommentaren:

Rickard Gustafsson18 augusti 2021 22:47

”Rutinerade havsöringfiskare har alltid vetat att en liten, gärna svart, spinnare kan vara dödligt effektiv när inget annat verkar fungera.”

Richard har helt rätt och till det han skriver vill jag bara tillägga att det kan vara en god idé att ha ett extra spö, gärna ett lättare (typ abborrutrustning), färdigtacklat med den svarta spinnaren. Och skulle man inte ha någon svart spinnare så är det snabbt ordnat med en svart tuschpenna.

Färgens betydelse 2

Själv binder jag inte flugor men mina (2) flugfiskekompisar gör det och de binder fler flugor än vad de (och jag) hinner använda. I förrgår fick jag en förtida födelsedagspresent av Joel och lustigt nog hade han kommit fram till att man för havsöringfisket nog klarar sig bra med svart, vitt och en signalfärg. 

edit. Eftersom mitt eget flugfiske fortfarande mycket handlar om att få till vettiga kast och då Joels tankar om vilka flugor/färger man behöver stämmer överens med mina egna så kanske jag nöjer mig med att ha med dessa flugor under höstens övningar.

Helgonet i Bimini

När jag var grabb var Helgonet och Bröderna Cartwright det häftigaste som visades i TV. Här är ett avsnitt där Simon Templar (Roger Moore) fiskar marlin. Även om han verkar ha dålig koll på hur utrustningen ska hanteras så fiskar han, sportsman som han är, i alla fall med 36 lbs-utrustning. Avsnittets skurk hånas eftersom han använder grövsta tänkbara grejor så att det bara är att hala in fisken när den fastnat på kroken. Hmmm... Det påminner mig om någonting... Nu vet jag! Om modernt gäddfiske! 

Äntligen. Eller snart...

Äntligen. Inga badisar och bara några enstaka båtar passerade under de timmar jag och Joel fiskade i kanalen. Själv hade jag gäddkontakt men missade krokningen. Joel drog ett gäng småabborrar och tappade en gädda. Men det är inte riktigt dags än...

Smidigt

I går eftermiddag blev det ett kort pass vid kanalen och ytterligare ett är planerat till i eftermiddag. Till dagens pass är spöna tacklade och ligger kvar i bilen. Att kunna göra så är en av fördelarna med telespön. Jämför man telespön med flerdelade sk resespön (plockepinnspön) kan man säga att telespöt är smidigare än ett konventionellt (tvådelat) spö medan resespöt är meckigare.

Missbruk av snultror

Jag äter - till skillnad, märkligt nog, från många sportfiskare - gärna fisk. Att efter en lyckad tur ta reda på, tillaga och avnjuta sin fångst är för mig en omistlig del av mitt fiske. Ibland äter jag köpt fisk men här finns det anledning att se upp. Jag vill inte gynna det industrifiske som - med våra politikers stöd - ödelagt och fortsätter att ödelägga våra vilda bestånd. Inte heller vill jag stödja miljöstörande fiskodlingar som producerar dålig mat. Kort sagt så känns det bäst att äta den fisk jag själv dragit upp.

Om de (främst) norska laxodlingarna finns det mycket att säga och läsa. Här är en intressant artikel om hur snultror används i dem.

Linnefors SFK

Om Linnefors SFK vet jag inte mycket, men jag håller med om en sak de skrivit på sin hemsida, nämligen att "uppdragandet och frisläppande av av större mängder fisk är inte förenligt med Sportfiskarnas etiska regler". Att LSFK tydligen inte känner till att Sportfiskarna sedan flera år tillbaka inte längre vill kännas vid dessa regler är en annan femma. För en sportfiskare gäller de ändå och att det som kallas Catch&Release inte utan vidare är förenligt med dem är en riktig iakttagelse.

På sin hemsida länkar LSFK till denna balanserade artikel om just Catch&Release.

Höstvibbar

Visserligen är det alltjämt sommar men det har ju i alla fall börjat ordna sig med vädret. Sol och värme är, i vart fall som fiskeväder, överskattat och sommaren en överreklamerad årstid. Snart är det, dessbättre, höst och nu står det väl inte på förrän man slipper badisarna, de  stora abborrarna kommer in från ytterskärgården och gäddan piggnar till i det allt svalare vattnet. Sedan börjar den verkliga säsongen med frostnätter, öringjakt i neoprenvadare och is i spöringarna vid folktomma badstränder. Det finns hopp!

Färgens betydelse

Färg är ett enkelt och billigt sätt att skapa variation (eller åtminstone en illusion av variation) och vi sportfiskare låter oss villigt övertygas om att betets färgsättning har en avgörande betydelse för fiskelyckan. Om det sedan gäller att chocka fisken med osannolika färger och färgkombinationer eller att så nära som möjligt imitera det naturliga byte som för dagen står på menyn är en smula oklart.

Men kanske är det som med fotografering, att det blir minst lika bra med svart och vitt?

Memories...

Vart tog de vägen, dessa härliga gotländska strömmingsgäddor?

Just nu ligger jag i en gammal sjöbod som i början av förra seklet stod i Svajde fiskeläge vid Laus vik på östra Gotland. Sjöboden stod när mina föräldrar i mitten av sextiotalet köpte vad som kom att bli familjens sommarställe i Alskog några kilometer från stranden och var konverterad till snickarbod. Sedan hyvelbänken flyttats byggde jag för ett halvsekel sedan om boden till vad som kom att kallas gäststuga, men när jag bor i den så är den alltid sjöbod.

Vart tog de vägen, dessa härliga gotländska kusttorskar?

Mitchell Club 10

Ett kvartssekel på nacken har redan denna fina lilla kinabyggda mitchellrulle. Notera att man ännu i slutet av förra seklet hade en fungerande kvalitetskontroll, dvs varje rulle packades upp och inspekterades i Frankrike varefter en etikett (med kontrollantens namn) klistrades på kartongen innan den gick till butik.

Liten men rejäl är rullen. Den tar 150 meter 0,18 mm nylonlina och har en väl fungerande slirbroms med teflonskivor. Kort sagt en trevlig rulle för UL-fisket.

Roddy 825-RL

Jag hyser en klockarkärlek till japanbyggda haspelrullar från sextiotalet och här har ni ytterligare en: Roddy 825-RL. Den är en medelstor rulle avsedd för fiske i såväl sött som salt vatten, lämplig för nylonlina runt 0,30 mm. Tillverkad i Japan för amerikanska Roddy, gissningsvis av Daiwa, är den intressant främst eftersom den är den äldsta rulle jag sett med enkelt vändbar (från vänster- till högerhandsvevning) vev. Därav (gissar jag) R-L.

En allround utrustning

"Jag kommer mest att fiska abborre och gädda och vill ha ett allround spö som passar till det." Ungefär så lyder den avgjort vanligaste kravspecifikationen när någon står i begrepp att köpa sin första fiskeutrustning. Och det är lika så bra att säga som det är: Den utrustningen finns inte. Abborren är en av våra mindre rovfiskar och gäddan en av de större. Ingen jägare skulle få för sig att jaga kanin och älg med samma bössa.

Det närmaste man kan komma är något i stil med ABU:s gamla Fiske 2, ett haspelspö på 7-8 fot som kan kasta beten på 10-30 gram med en rulle i storlek 2500-4000. Då har man en kompromissutrusning som är överdimensionerad för abborrspinnet och väl klen om gammelgäddan skulle kliva på.

Investerar man från början i två spön med passande rullar är man betydligt bättre rustad och får ut mer av sitt fiske. Mitt förslag (som ses på bilden) är ett 6 fot långt spö med relativt toppig aktion för beten upp till 20 gram med en rulle i 2000-storlek och ett spö på 9-10 fot med djupare aktion för beten upp till 50 gram med en 4000-rulle. Med de grejorna klarar man inte bara gädd- och abborrfisket utan även i princip allt svenskt fiske utom det tyngsta älvfisket och djuphavsfisket.