Ett lyckat bompass

I går satt jag i solen i några timmar och metade. Bottenmete med mask och siktet inställt på sik, men varken någon sik eller någon annan fisk visade det minsta intresse för mina agn. Ändå hade jag ett fint fiskepass. Kaffet var gott och så även äppelkakan och piptobaken. Caravelle.

En trogen och väl inrökt fiskekompis.

Jag fick även tillfälle att inviga de baitrunners med inbyggt nappalarm som tomten kom med för snart två månader sedan. Och fyra havsörnar fick jag se plus diverse sjöfågel. Så kom en molnbank västerifrån och plötsligt kändes det väl kyligt att sitta där och glo på spötopparna, så jag åkte hem för att titta på skid-VM.

LuXor/Caperlan pendelspinnare

Det finns mycket att gilla hos fransmännen. Fransyskorna, till exempel. Men allvarligt talat så medför språkbarriären - en följd av att min fars generation fick lära sig tyska och min generation engelska - att vi missar mycket. Det franska (och övriga kontinentala) sportfisket är stort och ligger i mycket närmare vårt skandinaviska än vad det nordamerikanska gör. Men precis som skräpmat, skräpkultur och annat skräp från det stora landet i väster som de senaste fyra åren valt att låta sig styras av en pajas vi översköljs av så sväljer vi det som kommer därifrån eftersom amerikansk engelska blivit vårt andra modersmål. Franska däremot begriper få av oss och därför har vi svårare att ta till oss sådant som har franskt ursprung.

En sak fransmännen förstår sig på är haspelfiske. En annan är spinnare, särskilt sk pendelspinnare. På tradera kom jag i fjol över en förpackning LuXor (ja, samma varumärke som haspelrullen) kroppar till sådana spinnare. På Decathlon (ja, franskt) köpte jag sedan några passande huvuden i olika vikter (6 respektive 10 gram) av deras eget märke för fiskegrejor och resultatet ser ni ovan. Abborrarna får det jobbigt i år.

Nedskräpningen av haven räddar liv

Naturligtvis är det ett elände med allt skräp, särskilt plast, som flyter omkring i haven men här är en länk till den sanna historien om sjömannen Pervertilov som när han fallit över bord lyckades hålla sig flytande i 16 timmar innan han räddades. Tack vare kringflytande skräp. I hans fall en boj till någon slags fiskeredskap. Antagligen av plast.

Enkelt

Mitt förra inlägg handlade om ett enkel bete - Fyns kustwobbler - och poängen var att även sådana fångar fisk. Jag är av den bestämda uppfattningen att den extrema finishen på många av dagens beten fångar fiskare snarare än fisk. Visst, de funkar att fiska med men ett drag med enkel finish fiskar lika bra. Ett exempel är den numera klassiska gula jiggen, här i en dubbelstjärtad variant. En trepack sådana räcker långt om man är ute efter abborre men de lockar även gädda, gös och annan rovfisk. Enkelt fast dubbelt och i trepack...

Gamla favoriter 20: Fyns kustwobbler

Via FiskeJournalen och Jens Ploug Hansen fick jag i slutet av sjuttiotalet kunskap om det danska kustfisket efter havsöring. En av danskarnas innovationer var kustwobblern och den modell jag minns är den på bilderna ovan och nedan: Fyns kustwobbler. En brutalt enkelt täljd träwobbler med skruvöglor fram och bak och litet bly i buken. Jag gjorde väl någon men fastnade för den gotländska varianten Kalles träbit (eftersom det var på Gotland jag bedrev mitt öringfiske).

Märkvärdigare än så här behöver inte effektiva beten vara.

Israpport

Riktigt behagligt var det idag att stå på isen vid strandkanten och kasta. Visserligen såg landskapet närmast arktiskt ut men jag både knäppte upp jackan och tog av mig kepsen. Nu blir det plusgrader dygnet runt veckan som kommer och någon dag kanske rentav tvåsiffriga sådana, så till nästa helg är säkert isen ett minne blott.

Gör om och vänd rätt! 2

Rubriken kunde lika gärna vara: Gör om och använd rätt! För det handlar om de krokar, lekanden och fjäderringar man vanligen får med på köpet och monterade när man köper skeddrag. Standardvarianten är fjäderring och lekande i den ena änden av draget och fjäderring med trekrok i den andra. Eftersom jag oftast använder lekande och beteslås monterar jag saklöst bort fjäderringen med lekande. Trekrokar gillar jag inte och de som sitter fabriksmonterade är sällan i "rätt" storlek så även kroken brukar jag demontera.

Tänker jag fiska efter havsöring över grunda bottnar med stenar och vegetation byter jag ut trekroken mot en enkelkrok och använder även den borttagna, främre, fjäderringen så att kroken kan vridas utan att fisken får möjlighet att bända mot draget. Ibland sätter jag lekandet mellan de två fjäderringarna, ett bra montage särskilt om näbbgäddan är i farten men det funkar även för annan fisk.

Väljer jag trekrok så blir det en som, i mina ögon, harmonierar med draget och är lämplig till den fisk jag vill ska fastna på den. Eftersom jag regelmässigt demonterar den krok dragen kommer med så har jag att välja på...

Det kan tyckas litet överdrivet att hålla på som jag gör och de flesta använder dragen som de är ur förpackningen. Å andra sidan så är det åtminstone någon gång per säsong ser jag någon fiska med de små plastskydd som ibland sitter på krokspetsarna kvar. Det är en av de fina sakerna med fiske, att man inte behöver bry sig om hur andra gör utan får handla efter eget huvud.

Klimatneutralitet i vår tid

OK, nu är jänkarna (åtminstone fram till nästa presidentval) åter med i det haussade Parisavtalet vilket väl borde vara hoppfullt. Men eftersom avtalet knappast är mer värt än den papperslapp Neville Chamberlain en gång viftade med så är min tillförsikt begränsad. Nu börjar folk dessutom tröttna på att ta coronapandemin på allvar och oavsett hur den påbörjade vaccineringen fungerar så lär det snart flygas som aldrig förr. Kineserna bygger kolkraftverk så det ryker om det och i Brasilien eldar man regnskog i en takt som får avskogningen av Island och Påskön att framstå som naturvårdsprojekt. Tur att man kom med
på tåget redan -58 vilket innebär en rimlig chans att man nått slutstationen innan det hela hunnit gå riktigt åt helvete.

Men i morgon ska jag ut och fiska. Åtminstone förhoppningsvis. I vart fall ska jag ge mig ut och kolla  isläget längs kusten och ett spö kommer jag att ha med mig. Och trangiaköket med gasbrännare och kaffepanna. Och pipan. Varken bilkörning, kaffedrickande eller piprökning är nyttigt men man lever inte för evigt och det kommer, som sagt, att gå åt pipsvängen hur som helst. Även om man överlever den här pandemin.

Just add water

Mete är, som väl alla vet (?), en överlägsen fiskemetod. En av hemligheterna är att ätbara agn lockar fisken bättre än vad konstbeten gör. En av svenska sportfiskare ofta förbisedd variant är att använda naturligt agn även när man inte metar. 

Sk dropshotfiske är ett ofta effektivt sätt att fiska abborre. Dock är en riktig mask nästan alltid mera lockande för de randiga än vad en plastmask är. Sedan kan man ju diskutera om det är mete eller inte om man metar abborre med dropshottackel.

Med en riktig mask som agn ökar inte bara fångsten av abborre utan även chansen/risken att andra fiskar (mört, braxen, sik) håller sig framme ökar dramatiskt. Därför försöker jag se till att ha mask med mig när jag ger mig ut. Just detta, att man måste ha en viss framförhållning om man vill fiska med naturligt agn, är en av anledningarna till plastbetenas popularitet. De är ju gjorda för att ligga i fiskeväskan mellan turerna, något daggmask vanligen inte klarar. I vår kommer jag emellertid, hoppas jag, att ha ett ess i rockärmen de gånger jag råkar stå utan metmask.

Esset är några förpackningar frystorkade maskar. Bruksanvisningen på förpackningen är på spanska men jag letade rätt på tillverkarens hemsida och det hela är inte mer komplicerat än att man ska tillsätta vatten. Antingen blötlägger man masken i några minuter, häller sedan av vattnet och håller den fuktig eller så krokar man helt brutalt på en torr mask, lastar ut, och låter fiskevattnet ta hand om återfuktningen.

Brasfiske

Om britterna har något ord för vad vi kallar brasfiske vet jag inte, men Graeme Pullen vet i alla fall vad det handlar om.

https://www.youtube.com/watch?v=0GzYtc9GIOA

Inte annat än vad man har att räkna med

Minus arton grader var det när jag i går morse satte mig i bilen. Under dagen steg kvicksilvret, men varmare än minus sex blev det aldrig och det är det inte heller idag. När kylan slår till på det här viset kommer isläggningen som ett brev på posten (dvs med några dagars försening...) och där är vi nu. Vid kusten är det i de grunda vikarna, dvs där jag brukar vada på jakt efter havsöring, isen lägger sig först så nu är det nöjet spolierat ett tag. Kanske till i slutet av mars. Men det är, åtminstone enligt SMHI, normalt.

Under normalvintrar fryser hela Bottenviken, Kvarken, nästan hela Bottenhavet, Skärgårdshavet, Finska viken och delar av norra Egentliga Östersjön. 

Om att ta det litet lugnare

Visst, snabbt och smidigt är det att fotografera digitalt och bra bilder blir det också (om man anstränger sig litet och bryr sig om att titta på dem). Samtidigt blir det på något sätt inflation i fotograferandet. De flesta bilder kasseras eller blir ittade på något minneskort utan att någon bryr sig. Med en analog kamera och riktig film blir fotograferandet mer omsorgsfullt och oavsett om bilderna rent tekniskt är bättre eller sämre så blir det mera av hantverk över bildskapandet och tillfredsställelsen när framkallningen är klar och man ser att bilden blev som man tänkt sig den är, i alla fall upplever jag det så, större än vad den är när man scrollar genom dagens bilder i digitalkamerans (eller mobiltelefonens) display. Så precis som jag illfänas med att använda gamla rullar och spön så håller jag även liv i ett gäng analoga kameror.

Asahi Pentax (Spotmatic) SP1000 är en trevlig sådan kamera. Den tillverkades 1973-76 och är i princip samma kamera som klassikern Spotmatic som kom redan 1964. Allt är mekaniskt utom den inbyggda (TTL) ljusmätaren vilket gör att kameran fungerar även utan batteri, åtminstone om man klarar av att fotografera utan ljussmätare. Eftersom min första "riktiga" kamera var en ärvd Yashica mätsökarkamera med defekt ljusmätare fick jag lära mig detta redan från början. Nu fungerar visserligen ljusmätaren i min SP1000 men med svartvit film, vilket är vad jag föredrar, distaherar den ofta mer än vad den hjälper.

Idag skiner solen och jag kände att det var dags att vädra kameran så på vägen till kontoret blev det en del snöfoton. Perfekt för svartvitt... När jag idats framkalla får jag se hur de blev. Kanske skulle man växla ner tempot och gå över till analogt fotograferande och att posta blogginlägg litet glesare? Att ta det lugnt är sällan fel

Daiwa Mini-Mite

Daiwas SS Tournament 700 är den kanske bästa UL-rulle som finns, men den guldfärgade Mini-Mite från samma tillverkare är inte sämre. Och bättre UL-rullar görs inte. Som så mycket annat best ever handlar det om en sjuttiotalare och det står därför JAPAN i rullfoten. Kombinationen kultrulle och outslitlig medför att det finns de som modifierar/uppgraderar dessa rullar och har du sådana böjelser så är det bara att googla. Själv tycker jag att Mini-Mite duger som den är om man håller den ren, smörjer den regelbundet och byter lina ibland.

Istid

Elände, elände, elände. Nu säger basen för isbrytarna att vinterkylan enligt den prognos de har tillgång till kommer att fortsätta OCH intensifieras. Elände kallare, således.

De vårkänslor jag för mindre än två veckor sedan hade är nu bortblåsta och det lär dröja såväl innan jag åter kan såväl använda flugfiskegrejorna som vada. Det enda möjliga fisket just nu är pimpel, men det har kommit rejält med snöelände ovanpå iseländet så det känns måttligt lockande.

Snö och is gör sig bäst på TV så i helgen blir det troligen Vinterstudion snarare än isfiske. Fiskeintresset får tillfredsställas genom att bygga luftslott inför den kommande (för vinterländet kommer att ta slut) säsongen. Jag är inte mycket för sk bucket lists, men två fiskeupplevelser jag gärna skulle bocka av i år är att ta en lax på fluga och att fånga en havsabborre. Kommer vi iväg till Norge i augusti så kanske det blir av men åtminstone laxen finns ju möjligheter att få på hemmaplan (åtminstone inom rikets gränser).

SSW*

Jag hör inte till dem som förnekar den globala uppvärmningen (och att mänskligheten - på ett eller annat sätt - kommer att ordna så att det går åt helvete har jag insett sedan jag var tillräckligt stor för att förstå vad en atombomb är). När jag, bla som fältbiolog, lärde mig mer om hur vi påverkar livsbetingelserna på vårt klot befästes den insikten och sedan dess har inget hänt som förmått rubba den. Parisavtalet och hypen kring det hånskrattade jag åt och det verkar ha varit en helt adekvat reaktion. När jag var grabb var annars tillvaron enklare att förstå sig på. Vi levde inte i samma besinningslösa flöde av information. Och desinformation. Begreppet konspirationsteori kände åtminstone jag inte till och att det kunde smälla till och vara kallt i januari-februari överraskade ingen. Fast det var förstås i den avlägsna forntid då man kunde skotta trottoarer och tågen höll tidtabellen även på vintern. Utvecklingen har nått långt sedan dess och det är inte bara kvaliteten på fiskeprylar som blivit sämre...

Just den här köldknäppen beror tydligen på att det är (relativt) mildväder i Arktis. Kylan som borde vara där har alltså, om jag förstått saken rätt, hamnat här. Åtminstone tillfälligt. Tydligen hänger det på något vis ihop med klimatförändringen men det känns precis som motsvarande vinterväder gjorde på sextiotalet. Varför det var kallt då kan jag inte erinra mig att man funderade särskilt mycket över. Det var vinter, helt enkelt, och på sportlovet skulle man ju åka skidor, skridskor och pulka. 

* 

(Klippt från SMHI:s hemsida)

Plötslig uppvärmning av stratosfären

Uppdaterad   14 februari 2020

 

Publicerad   22 februari 2018

Den stratosfäriska polarvirveln som befinner sig på en höjd av omkring 25 km upp i atmosfären kännetecknas av starka västliga vindar och en temperaturgradient från cirka 60°N till den kalla polen. Under ”sudden stratospheric warmings” (SSW) sker som namnet antyder, en snabb uppvärmning men också en omvändning av vindriktningen. Polarområdet blir då varmare än lägre breddgrader och vindarna blåser i genomsnitt från öst. Denna förändring i stratosfären inverkar på den underliggande troposfären och kan därmed ha konsekvenser på vädret som vi upplever.

Portello

Portello, en klassisk svensk läskedryck med vuxen smak (vilket är en omskrivning för groggvirke), finns numera även i pastillform. Pastillerna säljs i små (vanlig tablettaskstorlek) plåtaskar. Dessa lämpar sig utmärkt som flugaskar, åtminstone för den som inte behöver fler än ett drygt halvdussin flugor (om vi talar havsöringstorlek, smånymfer får man plats med betydligt fler av). Allt som krävs är att man tömmer asken på pastiller och sedan, i locket och på askens botten, limmar fast lämpligt cellplastmaterial att fästa krokspetsarna i.