Ibland, när man kommit på något hyfsat smart, slås man av hur trög och korkad man uppenbarligen är eftersom den geniala insikten tog så lång tid att nå. Senast hände, eller drabbade, mig detta i går. Jag stod på ett av mina favoritställen och kastade efter havsöring i vatten som efter de senaste dagarnas vindar var bemängt med vad man på Gotland kallar släke, dvs tång och andra alger. Som alla vet fångar linan dessa kringflytande algklumpar varpå de glider längs linan för att samlas i en större klump vid draget, som då definitivt inte fångar någon fisk. Det har hänt att jag av den anledningen avbrutit en fisketur när vattnet varit som grönsakssoppa.
Nu hade jag dagen innan fiskat med en meterlång FC-tafs på min tunna PE-lina och i tafsänden satt ett litet lekande med beteslås. Nu skulle jag växla till ett genomlöpsdrag som jag hade färdigtacklat på en kortare bit FC med ett lekande i änden. Av lättja iddes jag inte kapa min lina och knyta i lekandet utan hakade helt enkelt fast det i beteslåset. I nästan varje kast kom linan åter med algklumpar i skarven mellan PE- och FC-lina och vid beteslåset. Som vanligt svor jag stillsamt medan jag rensade bort algklumparna inför nästa kast. Så, plötsligt (efter ett drygt halvsekel...) ramlade polletten ned. Det var nämligen bara i vart tredje eller fjärde kast som det satt en algklump vid draget!
Resten av passet fiskade jag med ett leende på läpparna och noterade nöjd varje algklump som fastnat på sin väg ned mot draget. Nästa gång ska jag frisera skarvknuten litet slarvigare så blir den en ännu effektivare algfångare.
